Flytta isär

Hon är ju fortfarande väldigt ung, "bara" 21, medan du är 27 (som jag). Om du väljer att stå bakom henne redan nu och säga som du känner, att du inte kommer göra slut utan att försöka så tror jag att resultatet kommer bli bättre än om du håller på den informationen. Jag hade i alla fall känt att du var villig att offra mycket för att få vår relation att fungera, medan om du hela tiden gett sken av att vilja göra slut så kanske hon lika gärna kan göra det då du inte verkar ha några höga tankar om er relation. Förstår du hur jag menar?

Du kan ju inte heller räkna med att hon skall vara villig att leva "ditt" liv som det verkar som ni gör just nu, helt och hållet. Lika lite som hon kan räkna med att du skall leva hennes studentliv som hon suktar efter.

Kloka ord!

Ni har rätt. Optimita> Jag blir absolut inte arg, behövde höra det faktiskt.

Känner inte alls igen mig själv. Jag har aldrig "spelat spel" förrut. Har alltid varit bestämd på att det är bäst att var ärlig hela tiden. Jag har aldrig känt mig såhär osäker förrut, har alltid varit relativt självsäker när det gäller förhållanden. Sen låter det kanske konstigt och kaxigt, men de förhållanden som jag haft innan har alltid jag avslutat, av olika anledningar. Jag har alltid känt mig så säker, tom kanske tagit förhållandet för givet. Nu är det tvärtom. Jag känner verkligen att hela mitt liv skulle krossas i spillror om det skulle ta slut. När jag tänker efter så känns det så självklart att jag ska säga som det är till henne, inte hålla på att försöka lura och bluffa, hon är värd bättre än så. Jag önskar jag var lite mer som jag varit förrut. Då skulle jag inte ha något problem med detta utan tänkt mer typ, funkar det så funkar det, annars är det skitsamma. Nu är jag så otroligt rädd för att det ska leda till att vi glider ifrån varandra och att hon ska tycka hennes "nya" liv är så mycket roligare och bättre och jag är bara något tråkigt. Har aldrig varit så här nere i någon förrut. Ofta är det underbart att känna så, men nu gör allt bara mer ont. Önskar man kunde styra sina känslor lite mer...
Nu har jag bestämt mig för att säga till henne att jag kommer stötta henne i detta...tror jag..eller,,kanske inte. Jaja, jag ska iaf inte försöka få henne att tro att jag kommer göra slut.

Hota aldrig med saker som du inte kan tänka dig att genomföra eller som du inte kan stå för.

Jag kan förstå instinkten att vilja spela spel i ett läge där man är känslomässigt desperat. Men jag tror bara man uppnår ett förhållande man inte vill leva i på kuppen.

Det stämmer nog.

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker allt känns så oerhört orättvist. Hon får precis som hon vill och mår jättebra av det här. Jag mår skit varje dag och ser på nåt sätt inget "ljus", alltså jag vet inte när jag kommer att må bra igen. Som det känns nu så kommer jag må dåligt tills den dagen hon flyttar, vilken kan vara allt från 2 månader till ett halvår. Sen kommer jag må ännu sämre när hon har flyttat, då vet jag inte hur länge vi kommer bo isär. Jag märker att hon mår så mycket bättre än mig, hon sover gott på nätterna, är glad och jag vet att hon verkligen ser fram emot sitt "äventyr". Jag kan inte göra något, jag kan bara ta det och må skit. Jag vet att jag skulle må ännu sämre om jag gör slut. Samtidigt vet jag att tiden läker alla sår, därför känns det ibland som att det vore enklare att göra slut för att sen kanske komma igen och må bättre inom ett par månader än att leva som jag kommer göra nu. Jag kommer må dåligt en mycket längre period. Fast om jag visste att vi skulle klara av det och att vi skulle bli lyckliga tillsammans båda två efter det här så skulle jag göra det utan problem, det skulle vara värt allt. Eftersom jag nu har sån rädsla över att vi ska glida ifrån varandra så känns det som att jag kommer må skit en lång period för att sen må ännu sämre om det tar slut. Jag försöker varje dag att tänka att det kommer lösa sig, vi kommer klara det här. Hon kommer äntligen få ett lugn inombords som hon saknat. Sen kommer de jobbiga tankarna, vi kommer inte ha någon gemensam semester nästa år, vi kommer inte kunna resa bort eller göra sånna saker för vi kommer båda ha mycket mindre pengar att röra oss med. Jag önskar att jag kunde se något positivt i det här för min skull, hittar verkligen ingenting....
/Dp

Ni behöver sätta er ner och sätta upp reglerna för detta, för i ett förhållande är det ett ständigt givande och tagande och en hel del kompromisser. Du har insett att du behöver ge efter för detta för att göra henne lycklig, och som jag ser det är det det enda du kan göra för att ha henne kvar.

Men DU måste också må så bra som möjligt i detta. Ni behöver bestämma tillsammans hur framtiden kommer att se ut. Var ska ni vara på helgerna? Hur mycket ska ni räkna med att kunna ses en normal vecka?

Det känns lite på dig som att du inte vågar ställa några krav alls på henne. Hon vill flytta en period, och det är som det är och det har du ju godkänt vad jag förstår. Men att godkänna en sak är inte samma sak som att ge efter inför allt. Du kanske inte ens kommit med några förslag på hur ni ska lösa det?

Om ingen av er vill göra slut, då ska ni ju inte göra det. Du måste dock vara tydlig med att hon inkluderar dig i sina planer. Jag tycker du spelar lite offer här. Res på dig och sträck på ryggen. Hon vill ha dig kvar. Du vill ha henne kvar. Gör då gemensamt vad ni kan för att det ska fortsätta så!

Hon vill leva lite av det livet som du har upplevt och hennes vänner också upplever någon gång under sin livstid. Det kan få en människa att känna sig oerhört utanför, att ha gått miste om något man "ska" ha gjort - som att ha levt lite studentliv. Det har du ju också insett. Men studentliv måste ju faktiskt inte innebära att man inte kan ha ett fungerande förhållande utanför. Jag har flera vänner vars partner pluggar på annan ort. Jag själv har haft praktik 12 mil hemifrån under ett halvår och har precis flyttat hem igen. Det GÅR!

Oftast väldigt bra dessutom, men man måste BÅDA sätta upp villkoren. Sluta känn att allt är hopplöst och att det inte är någon poäng, att allt är skit och att det kommer gå åt skogen. Då kommer det att bli så, det kan jag garantera. Om du beter dig som att du inte stödjer henne så kommer hon garanterat att tröttna på dig. Hon är glad och nöjd med livet och du påverkar henne negativt genom att tycka att livet suger.

Var inte en gnällspik, utan tänk logiskt och kom med konkreta förslag på hur du vill ha det utefter förutsättningarna. Kan ni bestämma en tidsplan? Åtminstone till att börja med. Att börja med ett år är kanske lagom? Det är två terminer. Bestäm att jämna veckor tillbringar ni helgen i er gemensamma lägenhet, ojämna är ni hos henne om hon önskar det. Se till att du blir medbjuden på fester som är på helgerna, och se till att ni får egentid tillsammans. Om det inte är tidsbestämt så känns det gärna oändligt, och det är verkligen inte bra. Sedan kan planen komma att ändras senare, men man behöver en PLAN att jobba efter.

Att gnälla över att ni kommer ha mindre pengar och ingen gemensam semester tycker jag faktiskt är lite barnsligt. Så är det när man pluggar. Bättre att hon pluggar nu än senare, för ju äldre man är desto fler dyra vanor lägger man sig till med, och det blir ännu värre att bryta upp. Kanske skaffar ni barn, och då är det både dyrare och krångligare att plugga. Att vara butikschef är inget att sträva efter om man har andra ambitioner (missförstår mig, om man trivs så är det absolut inget fel med det, men ni hajar nog...), och om du antyder att du inte vill att hon pluggar pga ekonomin så är risken stor att hon blir ett bittert butiksbiträde som inte trivs med sitt liv alls i framtiden.

Dessutom så kommer ju er ekonomi förhoppningsvis i slutändan bli mycket BÄTTRE än vad den är nu, för de flesta får en högre lön när de har en utbildning. Hon är ung, hon har MÅNGA år på sig att arbeta ihop förlorad inkomst nu en period.

Jag är övertygad om att du fixar detta, och jag hoppas inte du tar allt för illa vid dig av mina ord ovan. Du verkar behöva en spark i rumpan för att komma igång ;) Bestäm dig för att deppa dagen ut, och sen hänger du av dig offerkoftan och börjar göra upp en plan för er framtid. Eftersom hon är ung, och som jag förstått det ganska spontan, så kanske du får ta en större del i detta och sedan se till att ni fattar gemensamma beslut. Man KAN bestämma sig för att inte känna att allt är orättvist och skitjobbigt. Man måste se möjligheterna när man inte har något val, och du måste se vad DU har att vinna på detta också!

Exempel på fördelar:
-Du kan ägna dig hur mycket du vill åt dina intressen utan att känna att du är borta hemifrån för mycket.
-Du kan umgås med dina vänner i veckorna hur mycket du vill utan att känna att du stänger henne ute.
-Du kanske hinner jobba lite extra om du känner att ekonomin blir mer ansträngd.
-Ni kommer uppskatta varandra oerhört mer när ni väl ses (förutsatt att ni inte skuldbeläggar varandra, utan verkligen utnyttjar tiden för att umgås).
-Du kommer få en mer allmänbildad flickvän som du får ett större utbyte av.
-Du kommer lära känna nya människor genom henne.
-Du får möjlighet att tänka över er relation och vad du verkligen vill med framtiden, och ha ett bra utgångsläge för diskussioner om er framtid.

Och du, hon är faktiskt inte på andra sidan jorden. Du kan faktiskt "spontanbesöka" henne om du saknar henne för mycket. Läste någonstans att avstånd är som vinden för eld; Om elden inte är stark nog så blåses den ut, men finns där bra med virke så tilltar den.

Sluta grubbla och ta en dag i taget!

Tro mig, jag förstår att det känns tungt och trist just nu, men gräv inte ner dig i detta och tänk inte på allt negativt (ingen semester, mindre pengar), för det hjälper dig inte ett dugg.Tänk istället på vad ni kan göra på helgerna när ni träffas, bor hon dessutom inte så långt bort kan du ju åka och hälsa på någon vardagskväll också.

Försök tänka att fast det känns jobbigt för dig, så visar du hur mycket du älskar din flickvän genom att du stöttar henne när hon följer sin dröm. Allt kan inte vara positivt för båda jämt, man får ge och ta i ett förhållande.

Vi är flera här i tråden som bott/bor i annat land än våra bättre hälfter, och tro oss, det GÅR att bo isär men ändå ha en nära relation.
För egen del tyckte jag det var pestigt när min sambo för två år sen kom hem och berättade att han fått ett jättebra jobberbjudande om jobb minst ett år utomlands, men eftersom jag visste hur gärna han ville åka och hur bra det skulle vara för honom karriärmässigt, svalde jag mina egna känslor och kämpade på. 

Man kan inte förvänta sig att allt kommer att vara precis som man själv önskar hela tiden, är man två personer måste man kunna unna den andra att följa sin dröm, även om man själv inte förstår den eller inte delar drömmen.

Om det känns väldigt tungt för dig och du gräver ner dig i dina mörka tankar; sök hjälp för att få stödsamtal hos kurator/terapeut. En utbildad terapeut kan hjälpa dig att börja tänka på ett annat sätt och inte se allt så negativt.

Dejli: BRA skrivet! Jag tänkte det du skrev, men du formulerade dig bättre

Ni har rätt, tack för att ni ägnar er tid åt mig. 

Jag tycker att hon är egoistisk som ska göra detta, samtidigt är det väl minst lika egoistiskt av mig att försöka hindra henne från att göra det. Jag vill bara sluta tycka synd om mig och ta det för vad det är. Jag skulle själv tröttna på någon som bara satt och deppade och tyckte synd om sig själv. Samtidigt är det svårt att ändra på känslorna. Förhoppningsvis kan jag ändra på mitt tankesätt, då kanske känslorna hänger med:). Det finns så många som har det så mycket värre än mig.

När det gäller ekonomin så skulle jag aldrig hindra henne från att plugga pga det. Vi har klarat oss endast på min a-kassa i flera månader i början och varit lika lyckliga ändå. Det jag menar är att eftersom hon känner att hon måste flytta isär så känner jag att det vore så mkt lättare att hålla lågan brinnande om vi kunde göra saker som vi brukar göra tillsammans, typ weekendresor och liknande. Dessa tankar kommer från att jag blivit så osäker på vår relation och framtid efter detta. Hade hon valt att flytta endast för studier så hade det på något sätt varit lättare att ta. Hon vet att jag stöttar henne till 100% när det gäller studier. Men som sagt, ska försöka sluta spela offer och tycka synd om mig själv.

Känns alltid lite bättre efter jag fått läsa lite av era tankar. Tack allihopa, det betyder väldigt mycket för mig.

/Dp

Har du några fritidsintressen? Idrott eller annat? Att hålla sig sysselsatt är ett bra sätt att hålla tankarna fokuserade på det som är bra.

Och, jag upprepar, prata med henne... för det låter som att ni inte diskuterar detta så mycket, och du blir lämnad ensam med dina (negativa) tankar. Säg åt henne att du stödjer henne helt, men att du behöver lite pepp för att se det lite mer positivt!