Livets toppar och dalar

Har ni andra också funderat på om Snorkissons ligger där hemma i sängen med neddragen rullgardin och bara gråter? Hur orkar man igenom dagarna? Hur orkar man ens fixa käk? Har man ens aptit? Vad gör man med alla grejer; barnvagn, spjälsäng mm? Hur sjukt måste inte det kännas att behöva gå tillbaka och jobba istället för att vara mammaledig (iofs blir de väl sjukskrivna ett tag förmodar jag). Tänk att behöva bemöta allas beklaganden och de där som bara går undan och låtsas som ingenting. GAH!

(Snacka om att dra ner stämningen...)

PB: åh jag glömde ju - vilken otroligt rolig nyhet om din sambos jobbmöjlighet! Ett steg i positiv riktning iaf!

Astrid har kudde i vagnen men inte i sängen på nätterna eftersom det blir så krångligt att amma då. Hon har kudde i vaggan också men den har hon hittills överhuvudtaget inte legat i... Maken hade rätt som tyckte att vi inte skulle skaffa den.

Aleta, vilket skräp, men kan ni inte diskutera att försöka igen om/när ni orkar.

Mugglan - jag funderar mycket på det också... tror att man får vara sjukskriven fyra veckor efter en sådan händelse om inte kroppen behöver mer återhämtning...  funderar mycket på hur de har det och hur deras nätverk/familj/vänner stöttar dem och om de kan känna lite stöd från oss som grubblar över deras tillvaro....

Muggles, man vet ju inte hur man reagerar i en sådan situation förrän man hamnar i den, men jag skulle själv kunna tänka mig att jag hade gjort precis som du beskrev - låst in mig och gråtit och allt skulle känts svart, svart, svart...

Har för mig att min väninna var hemma längre än en månad. Och när hon började jobba igen så var det deltid.

En månad är inte mycket...

Inte om man trott att man skulle vara mammaledig i 1,5 år.

Fy fasen!!!