parnassia och PB - det är inte lätt att vara arbetslös speciellt inte när man har varit ute i jobb och stadgat sig, bivit ett decennium äldre osv, då förväntas man ha ett arbete att gå till, en tillhörighet el yrke som Sweet så bra beskrev det. för visst är det så att vi i detta land är oerhört "titelkåta" och mkt snabba med att tala om vad vi utbildat oss till om det skulle vara så att vi inte jobbar med ett "lika fint arbete". jag är likadan, mina vänner och de jag arbetat med och deras bekanta likaså (i olika utsräckning såklart)
Jag har bara varit riktigt arbetslös som ung vuxen efter studenten innan jag fick barn som 20-åring men sen för 1,5 år sen så blev jag ju övertalig på mitt arbete. jag och ca 65% till av min avdelning fick ett tack och hej och sattes i en resurspool eller outplacementprogram som det så fint hette 
Det var en omställning utan dess like, efter att ha gått till samma arbetsplats i hela mitt yrkesverksamma liv till att plötsligt tussas ihop m folk från andra avdelningar och det i ett utrymme som mest liknade en arbetsfömedling med hurtiga coacher och jobblistor på väggarna... många av dem som var där var mkt mkt bittra och hade således mkt svårt att gå vidare, en del var rädda då de aldrig varit arbetslösa tidigare, en del skämdes och ville inte beblanda sig med oss andra för de var ju inte "en av oss"... vi andra såg det som en utmaning och som en fantastisk service i att lära sig att skriva ett outstanding CV, samt lära sig intervjuteknik, lära sig hur alla jobbsajter fungerar och öva i att ringa upp arbetsgivare.
Framförallt gillade jag materialet som hade med den egna utveckligen att göra, dvs man fick svara på massor av frågor om sig själv och sen också låta alla kursdeltagare göra det samma och på så vis få forma en profil om hur man egentligen är, allt för att underlätta jobbjakten i under finanskrisens stockholm.
Jag var aldrig orolig och kände direkt att jag skulle få ett nytt bra jobb, frågan var bara vilket och när. vi hade hela tiden vår anställning och månadslön kvar under denna period så vi var ju inte arbetslösa på det sättet ni beskriver men ändå så kändes det ju mkt konstigt, man kände sig ganska så liten i denna värld, speciellt när diskussion om varför jag tillhörde det 70% som fick gå och inte de 30% som fick stanna - hade jag tidigare överskattat mina kunskaper? kunde jag egentligen mitt yrke? hade jag vad som krävts? hur skulle andra arbetsgivare se på mig som var den som tydligen inte var lika bra? hade man i öht ngn konkurrenskraft på marknaden osv osv...i min bransch sprids ett rykte med en brands hastighet, en liten ankdam m otrolig svågerpolitik och gör man sig omöjlig på en arbetsplats är man körd sen och jag var självklart orolig att detta skulle ställa till problem för mig och täntke mig då börja med ngt annat inom samma bransh.
jag började i resursen innan jul o hade sen m 1mån semester i gambia och sen efter 3 v in i programmet så hade jag hunnit med 6 intervjuer och valde ett av de jobben som jag sökte. började det 16 mars förra året. tyvärr var det helt fel, ett riktigt neråtköp såväl stimulerings som utvecklingsmässigt och jag gav mig ut på jobb jakt igen och kontaktade ett av jobben jag tackat nej till och hade turligen efter 2 mån nytt jobb och sa upp mig. nu är jag på det nya jobbet sen snart ett år och jag stormtrivs. visst det ÄR komplicerat, det är ett oerhört högt tempo och nej det passar inte att ha ett rikt familjeliv/fritid med detta jobb men men, jag har ett jobb som ger bra betalt, som jag gillar mkt och som ÄR jag *japp där är vi igen att vi är vårt jobb*
andra fd kollegor har fått byta bana, vi var alla "diplomerade personskadereglerare" som det så "fint" heter. de flesta är jurister eller socionomer i botten (ca 70% på min arbesplats) men vi är också några som gått den långa vägen via arbete och utbildning längs vägen (undertecknad) en del kollegor blev penningtvättutredare, arbetsförmedlare, produktspecialist, utredare på kassan, alt skadereglerare inom annat område och några av oss fortsatte m samma yrke (undertecknad). min närmaste arbetskollega har precis i dagarna - 1,5år efter utplaceringen-först nu fått ett fast jobb (på kassan) och hon tillhör tyvärr vanligheterna... jätte jättemånga av oss i outplacementprogrammet fick jobb först efter 7-12 månader och en hel del var kvar även under detta år - helt galet! min väninna är dessutom jurist med 4 olika inriktningar (gillar att plugga) och en mkt bra CV men vad hjälpte det??? jag har ju på mkt nära håll följt henne och de andra i resursen, haft folk gråtandes mot min axel, män som skrikit ut sin frustration och sparkat i papperskorgar då de trots 30 år yrekeserf ovanpå en utb inte kunnat få ett nytt jobb på många många månader.
Vi bor ju ändå i sthlm och har ju då sannolikt tillgång till bra många fler jobb än vad ni har men konkurrensen är också mkt hård.
Det jag ville säga med det här inlägget är att jag känner med er till 100% och jag vill ockå skicka ett litet hopp att det många gånger är turen som spelar in! i mitt fall var det också min inställning, det har jag fått bekräftat av alla de som intervjuat mig (japp jag har frågat ). Jag vägrade att tro att jag kunde mindre bara för att jag inte gått på harvard typ, oavsett typ av arbete som jag sökt och det fungerade jättebra, aldrig någonsin har jag fått frågan om min utb pasat för arbetet eller i öht pratat utbildnign utan vi har pratat personliga egenskaper samt vad jag åstadkommit på min förra arbetsplats. jag hade den otroliga turen att få vara med i ett outplacementprogram och få gå kurser i hur man söker jobb, vi fick personliga coacher, fick träffa massor av bemannignföretag, hade tjejer som ringde upp arbetgivare och tillsammans "fixade" jobb bara för oss osv osv jag lärde mig massor och fick en fantastisk tro på mig själv och det var helt klart det som de som intervjuade mig såg.
så fortsätt, en vacker dag hittar ni ngt som passar er och låt då inte ngn brist på utbildning eller erfarnehet i det jobbet ni finner intressant hålla er tillbaka -vill man så kan man (tänk manligt, de gör så hittar de en egenskap som matchar de i en ansökan så sökre de jobbet )
Ses snart!
Kan bara instämma i övrigas resonemang! Tycker dock man ska vara försiktig med att nämna klädstorlekar (var det ore?) utan att samtidigt prata om längd. Skulle jag som är 176 lång komma i 36/38 skulle jag se ut som ett sugrör, de där smala som knappt finns att få tag i längre. 