Ok har smygskummat lite.
Vill först sga till Porchez att de bilder JAG ahr sett på dig var ju SKITSNYGGA!!! Helt seriöst. Jag fattar inte att NÅGON skulle kunna ha någon som helst invändning mot din kropp eller vikt eller annat rent utseendemässigt. Visst har vi alla olika ideal och "önskekroppar". För vissa ahndlar det om att se ut som elitidrottare, för andra att ha kurvor som Marilyn Monroe, för ytterligare andra att se ut som stickor à la "Heroin Chic", för ännu några att ha en riktigt härlig fyllig kropp med stora bröst och mycket rumpa och en mjuk gosig mage..... Allt är ju indiviuellt och olika smaker eller önskedrömmar. Jag förstår om man ibland kan känna sig "fel" och tänka att "neeej hur ser jag ut egentligen!", Tror det är helt naturligt och inget konstigt. Men det ska inte vara sådana tankar som ligger latent. Jag tror att man till att börja med får försöka se sig själv och sitt liv och så gott man kan, efter de förutsättningar som finns just för tillfället, skapa den bästa balansen man kan i livet. Det gäller då allt. Jobb (om man har något, men jag återkommer till detta senare) och fritid, familj, träning, barn, andra hobbies..... Det är svårt. Men om man kan acceptera sig själv och lära sig respektera sig själv och sin kropp med de för- resp nackdelar den har så har man kommit långt. Det är ibland svårt men jag tror att man ska försöka. Ingen är perfekt. Även de VI kan tycka verkar ha i vårt tycke de "perfekta kropparna2 ka jag LOVA dig själva har saker de inte gillar med sin kropp. Så är det.
Försök sluta lyssna på de negativa saker folk omkring dig säger till dig. Så länge det inte handlar om någon form av "konstruktiv" kritik som är sagd med kärlek och för att HJÄLPA dig att t ex komma vidare. Men kommentarer om att du borde ha koll på din vikt etc tycker jag du ska försöka ignorera.
Kram! 
Sedan Parnassia och PB!
Jag förstår er till fullo!!!!!! var själv arbetslös en period innan vi flyttade hit och trots att jag VISSTE att vi skulle hit och därmed visste att perioden skulle bli begränsad så var det ändå jobbigt rent mentalt. Just detta att man i Sverige ÄR sitt jobb. Bland det första folk frågar är "Vad jobbar du med" eller "Vad gör du" och då dyftar de alldeles självklart på ett yrke. TRIST TRIST TRIST tycker jag!!!! varför inte fråga Vad gillar du att göra?" Eller något annat som inte måste betyda jobb. Men svensk kultur är extremt jobbfixerad. Och vi har Luther på våra axlar och får därför väääldigt ofta skuldkänslor över saker vi INTE BORDE få skuldkänslor över. Att itne jobba behöver väl inte alls vara fult? Att det kan kännas jobbigt att inte ha ett arbete är ju väldigt individuellt. Vissa klättrar på väggarna medan andra faktiskt önskar de kunde vara hemma mer och jobba mindre. Ett stort problem i Sverige är ju dock att det kan vara svårt att leva en hel familj på en lön. Men så länge man är ok med att kanske inte ha "värstinghuset" på "värstingstället" eller Stor våning i centrala delar av våra storstäder (vilka alla kostar en del) så kan det ju gå. Vissa prioreterar att bo trångt eller på mindre dyra ställen och istället får mer tid! 
Men men.... jag har i vilket fall full förståelse för hur ni känner.
Jag blev ofta både ledsen och ARG när jag fick frågan om vad jag jobbade med och när jag sa att jag var arbetslös så var det ofta medlidsamma blickar. Varför ska en person bedömas för vilket yrke man har och inte för den person man är???????
Här i USA är det såklart annorlunda eftersom det fortfarande är vanligt att den ena är hemma, oftast då kvinnan. Hemmafruar är ju inget konstigt. Jag tycker det är rätt skönt måste jag säga. Inte att det finns en massa hemmafruar, men just att det är högre i tak här bland folk i allmänhet när det handlar om hur varje familj vill lösa de här sakerna. Det är lika okej att vara hemmafru (eller hemmaman, vilket FAKTISKT existerar...) som att vara karriärskvinna och därmed jobba 15 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Inget av dessa saker är något jag själkv skulle välja för egen del, men jag gillar att de flesta inte "lägger sig i" och "tycker" en massa om hur ANDRA valt att leva sina liv. Sådant tycker jag man känner av mer i Sverige. MEn det kanske beror mer på att det ÄR mer homogent i Sverige. Att variationen inte är så stor. Man SKA vara föräldraledig en viss tid. Mamman en viss och pappan en viss. Annars är det FELFELFEL. Man SKA jobba på ett visst vis. Inte för mycket men heller inte för lite. Det är många outtalade pekpinnar och ofta en rätt smal väg som man ska balansera på för att inte väcka onda ögat hos folk...
Men nog svamlat nu.
Ville mest säga till PB och Parnassia att jag hoppas att ni kan finna någon form av frid med det liv ni lever just nu. Och att försöka att inte känna att ert värde ligger i någon yrkesroll utan just i vilka PERSONER NI ÄR!!!
Men jo jag vet att det är svårt.....
Stor kram till er båda iallafall!!!!!
Nu MÅSTE jag jobba klart det sista här så jag kan gå hem.
PUSS O KRAM till alla!
Kan han inte skolka från jobbet? Nähä, gör man inte så om man är vuxen alltså?!
Ser fram emot BF spurten som närmar sig 
