"Idag stör jag mig på.."

Idag är jag ärligt talat så trött och ledsen att jag inte ens orkar bry mig. Hade läkartid på psykiatrin, tog upp det faktum att jag märkt att så fort jag börjar må sämre så slutar jag äta. Inte pga förändrad kroppsuppfattning, utan för att jag tappar matlusten och lätt mår illa när jag känner ångest.
Jag trodde det var ett vanligt symptom? men nä, nu ska jag ner på en ätstörningsklinik helt plöstligt.
Det jag bad om var råd och tips om hur jag kan äta för att gå upp i vikt och om jag kunde få något som hjälper mot mitt konstanta illamående.

men vist okej, på kliniken kanske de kan hjälpa mig mer. Den här läkaren var omöjlig att prata med.
FINNS det något värre än att sitta i 45 minuter hos en läkare och gå ut därifrån medveten om att han inte tagit till sig ETT ända ord man sagt?

Idag stör jag mig på att min blivande mans goda vänner (gift par) förstör svensexan som det är meningen att bestmannen ska ordna men då hans fru inte är välkommen utan istället är tänkt att gå på min möhippa så vägrar han att anordna den!

Nä, jag kommer nog inte bara störa mig på det här idag utan ett tag framöver. Får man ta tillbaka inbjudan till bröllopet för dessa två människor som inte klarar av att se att vårt bröllop inte handlar om att göra dom glada utan det handlar om OSS för en gångs skull?!

Idag stör jag mig på min kropp, ont i ryggen , känner inte högre ben, allt lite värre än vanligt men vad jag verkligen stör mig på jag är ju bara 33, jag borde kunna mer.

UGH...

Åh så är det halt och jag trillat några gånger.

på mig själv.. är snorig, nyser konstant, känner mig bedrövlig och tröstäter godis fast jag skulle vara tokduktig o inte äta godis under veckordagarna.. ack och ve

Jag kan säga att jag har mått väldigt illa av min psykiska ohälsa, har många gånger gått hem från jobbet för att jag mått så illa att jag kunat spy när som helst. Nu vet jag att min hjärna gör min kropp sjuk. När man söker läkare för psyket måste man överdirva och säga att man vill dö, typ. Jag har fått jättebra hjälp nu, 3 år efter att jag började söka. Går på tabletter för att klara av min vardag, jobbet är en stor del i min ångest, men jag har tur som ahr så mycket förståelse och omtanke omkring mig. Trodde de på jobbet skulle Skratta åt mig, men de har gjort massor för att hjälpa mig.

Iriterar mig idag på något så idiotisk som på de två tjejer som sökt samma tjänst som mig på företaget! Helt ärligt så är det inte lika kompetenta som jag! vet hur det låter.....

Min blivande make, han slår bakut när han förstår något och istället för att närma sig det så sätter han upp en mur.

Idag försökte jag lära honom hur viktig fikapausen är för svensken och det slutade med att han var sarkastik och sur.

Jag älskar honom och han är en underbar man, men inte när han slår bakut.

Jo jag har fått väldigt mycket hjälp ända sen jag var 12. Tyvärr så har jag ändå svårt att klara av min vardag. Medicinen jag äter nu gör mycket! Men min kropp vägrar ibland och jagfår nervsmärtor, ont i leder, muskelryckningar :/
Men nu har jag fått tid hos en neurolog med så det kanske kan visa om det är nått mer än psykiska problem jag har.

Sen är det jobbigt att man frå byta äkare 10 ggr per år och får börja om från början på sätt och vis. Inga journaler stämmer och det är allmänt krångligt...

I dag stör jag mig på att jag är osynlig.