Överreagerar jag? (negativa släktingar)

Och jag kan tillägga att jag blir lika förvånad varje gång jag hör om par som går fort fram i ett förhållande och inte har någon förståelse för att omgivningen blir oroliga och lite skeptiska.

Framförallt inställningen att bli upprörd för att "Vi vet minsann att det här är rätt och ni har aldrig känt som vi " tycker jag är väldigt mycket i klass med tonåring. Om man nu är så säker så förstår jag inte behovet av andras glädjetjut och då har man ju verkligen tiden för sig, kom om tio år och begär gratulationer när ni kan visa att ni hade rätt och att det höll i längden.

Sen hänger det väl faktiskt ihop med att bröllop inte behöver vara en så stor grej i dagens samhälle, det är ett val man gör men man kan ju flytta ihop och skaffa barn och hus etc helt utan bröllop. Så varför skulle bröllopet vara en så stor grej förutom för de som gifter sig?

Sara 120707 skrev 2013-07-30 18:26:56 följande: TheD skrev 2013-07-30 17:35:01 följande: Jag blir mer förvnad att folk tycker det är snabbt att förlova sig efter ett år :) Tycker det inte alls är konstigt. Om någon förlovar sig efter en månad så höjer jag på ögonbrynet. Och jag kan tillägga att jag blir lika förvånad varje gång jag hör om par som går fort fram i ett förhållande och inte har någon förståelse för att omgivningen blir oroliga och lite skeptiska. Men vi har olika definitoner av vad som är "fort fram" :)

Det har vi definitivt. Min "definition" utgår väl från när man tar långsiktiga beslut om ett förhållande innan man är ur nyförälskelsefasen som brukar vara mellan 1-1,5 år, då verkar saker oftast lite mer rosa och fluffiga

Sara 120707 skrev 2013-07-30 18:56:42 följande: TheD skrev 2013-07-30 18:35:11 följande: Det har vi definitivt. Min "definition" utgår väl från när man tar långsiktiga beslut om ett förhållande innan man är ur nyförälskelsefasen som brukar vara mellan 1-1,5 år, då verkar saker oftast lite mer rosa och fluffiga Rosa och fluffigt tar slut efter några månader.... är man vuxen och mogen så anser jag att man har koll på relationen när det närmar sig 1 år.

Ibland är det fortfarande rosa och fluffigt efter 6 år.

Ska man vara lite krass så kan man ju säga att det faktiskt aldrig finns några garantier. Man kan ha varit tillsammans i 20 år och sen tar det slut ett halvår efter förlovningen / bröllopet ändå.

Precis som att det lika gärna kan hålla livet ut om man tar en driveinvigsel veckan efter att man träffades.

Hur som helst så tror jag att många av ens nära och kära reagerar lite sådär halvhjärtat eller bakvänt bara för att det inte är så aktuellt för dom. Alltså bröllopet kommer ju troligtvis att stå ett år eller mer framöver. Om det hade varit något som händer nästa vecka så kanske dom hade varit piggare och mer entusiastiska liksom.
Ett bröllop behöver inte vara starten på något livslångt heller som sagt. Så därför tror jag att många känner "jaha, vad trevlig... vi får väl se vad som händer".
Men det är väldigt sällan som sånt håller i sig under själva bröllopsdagen. Hur blasé folk verkar när man berättar så brukar de flesta vara väldigt glada för en på själva bröllopet. För det är ju då det blir verkligt för dom liksom  

Rosa och fluffigt är naturligtvis individuellt men baserat på forskning som gjorts på området så har man en helt annan hjärnkemi som gör en lyckligare och mer impulsiv när man är förälskad, denna vara oxå runt ett år. För vissa ett par månader för vissa 1,5 år men på ett ungefär runt året.

Jag tycker oxå det är väldigt individuellt från par till par vill jag tillägga. Personligen så tycker väl jag det känns mer genomtänkt när ett par som flyttat tillsammans direkt och bott ihop ett år förlovar sig än när ett par som varit tillsammans och bott isär 2 år gör det.
Samma sak om det är ett par som varit tillsammans i 5 år och gjort slut en gång om året under stort drama.

Vill oxå förtydliga att jag inte menar att detta borde stoppa någon från att förlova sig, är ni säkra är det ju skitbra, men det kan ju faktiskt finnas faktorer som gör att omgivningen inte hoppar av glädje.   
 

Ja jag förstår vad du menar. Andra är givetvis inte lika stensäkra på ens relation som man själv är, jag hade också varit lite småskeptisk om någon av mina vänner gift sig, det är också min natur. MEN jag hade självklart sagt grattis, och inte försökt sprida negativitet över deras val =)

Då låter du som mig, jag är väl helt enkelt inte nån "rosa och fluffig" person.

Men i gengäld så tror jag människor som du och jag ofta är mer toleranta för att andra är kritiska(naturligtvis på ett konstruktivt sätt). Jag ser hellre att någon som står mig nära frågar om det är så att de är oroliga och undrar, hellre det än att de låtsas att de är odelat positiva. Sedan förväntar jag mig naturligtvis att de efter ev. frågor iaf accepterar att jag är vuxen och att det är mitt val.

Som exempel kan jag säga att min mor frågade mig om jag var helt säker på att det var rätt val att gifta mig, och jag hade inga problem med att hon frågade utan vi pratade om det. Tilläggas ska oxå att jag skrattade lite åt henne och hennes tajming eftersom hon valde att fråga när vi varit gifta nästan ett år och kände att hon kanske var lite sent ute med frågan :-P    

Vi förlovade oss efter 7 månader och jag blev mest förvånad över att ingen i hela bekantskapskretsen tyckte att det var det minsta konstigt. Visserligen hade vi varit goda vänner tidigare när vi bodde i samma stad och vi visste vad vi ville, men någon groda hade jag ändå räknat med. (4-årig bröllopsdag imorgon! )

Och själv skulle jag aldrig någonsin flytta ihop på en gång  Det är för mig ett minst lika stort steg som att förlova sig. Vi är väl alla olika helt enkelt och har olika värderingar kring vad som är "snabbt" eller inte.

Ändå roligt att det blev lite diskussion i tråden. 

"Ska man vara lite krass så kan man ju säga att det faktiskt aldrig finns några garantier. Man kan ha varit tillsammans i 20 år och sen tar det slut ett halvår efter förlovningen / bröllopet ändå."

Jo, jag känner till flera par där det tagit slut efter typ 10-15 år och den ena parten nu säger något i stil med "herregud, jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att han/hon skulle..."
Men det är klart att riskerna för sånt minskar ju bättre man lär känna varandra.

Ja återigen vill jag förtydliga att jag tycker att man ska göra precis det man känner är rätt för en själv men jag tycker att man ska ha förståelse för att omgivningen kanske har ett annat perspektiv än en själv.

Egentligen håller jag med om att det är fruktansvärt naivt att flytta ihop direkt(gjorde ändå det med min kära man   , I was a fool in love) men nu menade jag en situation där ett par redan har bott ihop ett år och förlovar sig. Då lär de enligt mig generellt sett känna varandra ganska väl, även de dåliga dagarna och irriterande ovanorna som man inte får se annars.  

Sedan beror det väl även på hur man ser förlovning, jag kanske ska förtydliga att jag i mina inlägg syftar jag på förlovning i avseendet som TS pratar om, med inställningen att gifta sig inom ett år.

Sen finns det naturligtvis aldrig några garantier för att det kommer att hålla, men ämnet är hur ens nära och kära kanske ser på ens handlingar och jag tror att vi alla kan vara överens om att det känns vettigt att känna människan man gifter sig med istället för att ta en främling på gatan. Vad man baserar "att känna en människa tillräckligt väl" på är väl det som är kärnfrågan.

Mina föräldrar hade varit tillsammans och förlovade i totalt ett halvår när de gifte sig, likadant min moster och hennes man (de hade dubbelbröllop, helt galet mycket 80-tal) och jag har aldrig träffat några som älskat varandra lika mycket som min moster och hennes man. Mina föräldrar är fortfarande gifta efter 26 år tillsammans, men de har lärt mig mer om att kompromissa och prata med varandra för att hålla ihop.

Jag och min karl flyttade ihop ganska direkt efter vi blivit tillsammans, och när vi gifter oss nästa år kommer vi att ha varit tillsammans i fem år. För mig var det viktigt att lära känna min sambo och veta hur vi fungerar ihop innan vi tar ett så stort steg som att gifta oss. Men jag visste från början att han var något att hålla fast vid. Det finns ingen som är lika omtänksam och kärleksfull som honom. 
Våra familjer ser att vi har tänkt igenom vårt beslut, och det enda de ifrågasatt under vårt förhållande var för tre år sedan när vi bestämde oss för att skaffa hund tillsammans. "Ta inga för stora beslut" och sedan visade sig alla älska det lilla krypet som följde med oss hem. Ingen har sagt något sådant om förlovningen och giftermålet  

Grattis!

Vi har egentligen inte berättat någonting för släkten, eftersom vi ännu inte har några ringar... vi förlovade oss för två år sedan men har inte haft ekonomi så det har inte blivit prioriterat.

Min mamma vet och alla vänner med facebook, de blev glada för min skull men de förväntade sig ingenting annat än att vi skulle gifta oss så reaktionen blev inte speciellt stor. Mormor vet också och letar släktguld som jag kan smälta ner till en förlovningsring åt mig, det tar jag som någonting mycket positivt och stort även om den första reaktionen inte blev överväldigande.

Vet att reaktionen från resten av släkten kommer bli likadan: "Jaha, så skoj", ingenting negativt men inte heller några förvånade och glada tillrop. Återigen, så förväntar de sig ingenting annat av oss. Några av dem har redan sagt "Äh, Diphylla blir snart gravid!" och giftermål i släkten är ingen jättestor grej.
Min pappa med familj vet inte heller, gissar att de kommer att gratta men påpeka att "Ja, bröllop är ju dyrt..." för vår ekonomi har ganska nyligen blivit stabil igen efter arbetslöshet och annat trist.

Vad jag babblar. Vad jag vill komma fram till är att så länge som reaktionerna inte är förolämpande, så tror jag inte att man ska ta det för hårt att folk inte jublar. Att din syster blev besviken på att du berättade via sms, antyder ju att hon tyckte att det var stort och viktigt och att hon hade velat jubla ansikte mot ansikte :) Att hon frågade vad du svarade, var kanske för att hon blev osäker just för att du "bara" berättade via sms.
Din mammas reaktion var såklart lite tråkig men behöver kanske inte alls bero på oengagemang, utan bara att hon är rädd om dig?

Allt är ju en egen smaksak, men man måste nog vara lite beredd på "goda råd" ;)
Själv så blev jag störtförälskad och flyttade till egen lgh när jag var 17 min sambo var 18år :)
Nu så 17 år senare är det forfarande "rosa och fluffigt" (vi planerar att gifta oss till nästa sommar, det kommer dock komma som en smärre chock! (Båda har varit inställda på att det är 2000-talet och inte 1800..) men man ska ju aldrig säga aldrig!
Känns det rätt så ar det rätt! :)

Grattis till er förlovning!  Alla människor kommer ha åsikter om det mesta man gör, familjen i synnerhet. Ibland blir man sårad, ibland blir man mkt förvånad överhur folk beter sig. Försök att tänk på att andras reaktioner ofta handlar om dem, inte er. Man kan aldrig veta hur folk ska reagera och det är heller inte ditt ansvar. Ditt ansvar är att ta hand om dig och ditt liv, göra dina val! Så stort grattis och njut nu av ditt liv och din bröllopsplanering! 

Jag har inga problem med att det går fort, känns det bra är det ju bra!
 Jag är numera förlovad med min sambo, vi blev ihop i april förra året. Flyttade ihop i september, köpte hus i december. Planerar nu bröllop för nästa augusti! Vi har inga tvivel alls men vissa kompisar tycker vi har jobbat på i rasande takt. Men mina föräldrar undrar nog varför vi ska vänta ända till augusti nästa år. Vi fungerar så bra!
Sambons mamma är inte lika stöttande men det beror nog på att vi planerqar ett större bröllop än vad hon tycker är lämpligt.