Överreagerar jag? (negativa släktingar)

Hurrarop och hoppa omkring som på film kanske är just på film... Sen kanske vissa reagerar så i verkligheten också, men nog inget man ska räkna med (menar inte att du TS gjorde det). Att ett par gifter sig är kanske inte så stort för folk, antingen tycker man det är en så naturlig övergång av förhållandet eller så är det för att det inte blir så stor förändring, oftast lever man ju redan tillsammans och så vidare. Våra familjer reagerade lugnt men glatt, sa grattis och så, precis som jag förväntat mig.. ;) Men så hade vi varit tillsammans nästan 9 år då jag friade också...

Håller med Sara120707 också, om det här med tiden. Ett år är inte så lång tid för att ta ett så stort beslut som att vilja leva med varandra resten av sina liv (visst finns alltid skilsmässa, men det är väl inget man räknar med från början). Jag har själv en vän som möjligen ska gifta sig nästa sommar, då har de i varit tillsammans i 1,5 år. De kollar även efter hus och planerar för barn efter bröllopet. Jag har uttryck min åsikt / oro om att det går fort, vi är mycket ärliga mot varandra, så hon vet om det och förstår det. Men jag gläds ju även med henne att hon känner att hon hittat rätt och vill göra detta. Så det kan vara dubbelt. 

Det jag vill komma fram till efter allt detta blaj är väl att: Nej, jag tycker inte du överreagerar, det är klart att det är sårande hur de beter sig. Och att även om det är förståeligt att de har åsikter om hur fort det gick är det inte en motsättning mot att även vara glada för er skull. Man får ha sin åsikt och lufta den, men sen måste man släppa det och acceptera att personen är en vuxen männsika som tar ansvar för sitt eget liv.

jo du.. känner igen mig.. när jag berättade så vart det "jaha.. ok". den enda som reagerade vettigt var min äldsta syster som skrek glatt (hördes det som) sen gick det över till tvekande "ja.. jaha.. ok..." som att hon tyckte det var en dum idé... menmen.. 

Jag förstår också till viss del att man kan ha åsikter om att det går för fort (även om jag som sagt egentligen tycker det är brudparets ensak så länge man inte skadar sig själv eller någon annan). Men det är väl just sättet, plus att det är så typiskt för min familj som fick mig att reagera. Varför en enkel och vänlig respons när man kan vara kritisk, missförstå något, eller tjafsa om detaljer liksom.  I och för sig borde jag vara van vid det här laget. 

Det känns i alla fall bättre efter att ha fått skriva av mig.

filibustern: Kan det vara så att din syster själv blev lite genererad av sin starka spontana reaktion? Det kanske inte var giftermålet i sig som hon tyckte var en dum idé, särskilt om ni inte uttrycker så starka känslor i er familj vanligtvis? Men trist med föräldrarna förstås. 

Grattis till förlovningen!

Dina nära och kära är säkert jätte glada för er skull, men din förlovning står inte i centrum för deras uppmärksamhet. När man förlovar sig, gifter sig, skaffar barn, hund osv så är det de absolut viktigaste och roligaste för mig just nu och man blir gärna ego och glömmer bort att man inte är alla andras huvudattraktion.

När vi berättade om vår förlovning sa min familj, nära vänner och släktingar- "jaha, kul" sen bytte vi samtalsämne. Ju närmare bröllopet vi kom desstu mer engagerade sig hela vår omgivning i vår stora dag och när dagen kom var det full fokus på oss, en enorm lycka och massor av glädjetårar. Dagen passerade och folk återgick till att vara huvudattraktionen i sina egna liv och vi fortsatte gå på lyckorus, ungefär som efter förlovningen.

Man glömmer så lätt bort att folk är lyckliga för en men för deras tillvaro gör det ju varken till eller från om någon annan är förlovad.

Vänd på steken, du står i kön på Ica och precis när du kommer fram till kassan får du ett sms av din syster att hon har förlovat sig. Du blir super glad för hennes skull, på alla sätt som bara går! Men eftersom din verklighet kräver att du lägger uppmärksamheten på att lägga upp matvaror på bandet blir ditt svar kort och mindre fullt av kärlek än vad du menar, i stil med "Vad kul!" Du menar egentligen så mycket mer än så för du är genuint lycklig för hennes skull men just där och då är din verklighet fokuserad på något annat.
Din syster läser ditt svar och blir besviken över din dåliga entusiasm, för hennes verklighet är sitta hemma och stirra på sin förlovningsring och tindra för hon är nyförlovad.
Ni kommer många gånger fram till bröllopet lägga otroligt mycket tid på att prata om förlovningen och planera inför bröllopet, men just där och då är er uppmärksamhet på olika ställen.

Även om folk är jätte lyckliga för någon annans skull kommer dom inte släppa allt dom har i händerna, hoppa jämfota och blåsa fanfarer, även om det är den responsen man gärna vill ha när det händer något stort för en.

Njut av att du är nyförlovad, att du ska gifta dig med din kärlek och tro på att ni tagit detta beslut av alla det rätta skälen. Om du har folk i din närhet som tvivlar, kommer dom komma runt så småningom.
Din tidigare förlovning är det bara du som tänker på, släpp det de är gammalt och glömt.

Jag och min fästman var med om samma sak faktiskt! Jag trodde att min moder - som har lätt att bli entutiastisk över småsaker, skulle bli glad men hon sa något i stil med "Jaha.. okej." Och när jag var med henne om min äldre bror och hade med min planeringskalender så tyckte brodern min att jag var löjlig som planerade inför bröllopet redan nu.. min bror sa till och med "Är ***** (min fästman) med på det här? Det verkar liksom som att du bara planerar utan att han vill". Ja, självklart var han med på det - det var ju han som friade!

Min fästmans moder reagerade heller inte positivt. Det hon sa var "Ni bjuder väl inte lika många som ***** (fästmannen bror)".

Vi blev riktigt ledsna över dessa svala reaktioner, MEN min pappa och hans fru reagerade så glatt att vi levnärde oss på den reaktionen istället ;) Pappas fru fällde till och med glädjetårar, och min pappa sa spontant att han kunde lägga in 10 000 till bröllopet. Det var nästan att killen och jag blev stumma av deras glädje.

Det lustiga med min mammas reaktion är att hon vet att jag aldrig tar förhastade beslut, och hon älskar verkligen min fästman. Hon säger väldigt ofta att hon är så glad att jag har honom. Men å andra sidan har hon aldrig varit gift själv, och har alltid sagt att hon inte vill lova något inför gud som hon inte kan vara säker på att hålla.

Faktum är att jag tycker det finns ett mönster i folks reaktioner - de som själva har gift sig blir glada - för de minns sin egen lycka inför bröllopet, de som är separerade eller aldrig gift sig verkar inte riktigt försdtå glädjen. Och det kan jag faktiskt förstå. Det är min teori i alla fall =)

Först och främst grattis! Jag tror det har lite med generationsskiftet att göra. På den tiden då våra föräldrar skulle stadga sig så var det ganska "ute" och "passé" med bröllop. Många gifte sig aldrig och vissa kunde tänka sig borgligt (mina föräldrar). Varken min mor, moster eller faster gifte sig i en vit eller traditionell klänning. Kortare klänning med färg eller byxdress gällde och inte så mycket pompa och ståt som numera börjar komma tillbaka. Mina föräldrar var jätteglada när vi förlovade oss och skulle gifta oss då vi vart ihop så länge och del av varandras familjer. Däremot förstod de inte alls hur vi kunde lägga pengar på det. "Hyr en enkel klänning" eller "åk iväg och gift er på en strand!" lät det, men vi körde vårt race med ett stort prinsessbröllop helt i motsats till föräldrarna och det var jättelyckat! Ibland måste man liksom motbevisa sina föräldrar. Jag tror dina släktingar kommer ändra uppfattning när bröllopet närmar sig och de inser innebörden. Bröllop lämnar ingen oberörd :)

Jag brukar tänka igenom även kärlekssaker noga i förhand och har före min nuvarande man bara haft en pojkvän - som jag var förlovad med innan det sprack.

När jag nu blivit ihop med min blivande man ringde jag min mamma och sa:
- Jag tror jag att jag har hittat den man jag vill gifta mig med.
- Jaha. Och sedan fortsatte hon att tala om vad hon köpt för julklappar (i oktober).

Men hon kan för sitt liv inte behålla en hemlighet, så anledningen till att jag ringde henne var främst att jag ville få det spritt.

Jag blir mer förvnad att folk tycker det är snabbt att förlova sig efter ett år :) Tycker det inte alls är konstigt. Om någon förlovar sig efter en månad så höjer jag på ögonbrynet.