Överreagerar jag? (negativa släktingar)
Så, jag berättade för min familj att vi förlovat oss. Syrrans svar när jag smsade att min numera fästman friat: "Vad svarade du?"
När jag vänligt förtydligade mig följde en harang om att hon tyckte det var konstigt att meddela sådana saker via sms (visst, jag kan medge att det inte var så genomtänkt, samtidigt var det inte direkt något dödsbud jag kom med) och därför blev hon osäker på om jag verkligen menade att jag svarat ja. Jo, för till skillnad från en förlovning som är olämplig att smsa om, är det tydligen naturligare att tänka sig att någon via sms och följt av en glad smiley skulle meddela att man gett sin pojkvän korgen. 
Min mamma visade sig inte överdrivet intresserad. Förutom att hon frågade om vi verkligen "skulle gå så fort fram". Vi har varit tillsammans i ungefär ett år och planerar att gifta oss om ytterligare ett år. Ingen av oss är jätteung och det finns inga barn sedan tidigare eller annat att ta särskild hänsyn till.
För mig känns det extra bittert eftersom jag varit förlovad en gång tidigare när jag var riktigt ung, vilket i efterhand var ett väldigt dumt beslut och det fanns flera saker som pekade mot det redan från början, men det enda jag hörde från min familj då var glada tillrop och gratulationer. Jag kände ungefär "om du inte kunde ge några goda råd när jag var tonåring, behöver du inte komma med dem när jag är i nedre medelåldern".
Jag påpekade stillsamt att jag tyckte det var lite underligt, i synnerhet som min förra förlovning gått ännu snabbare. Morsans svar: "Jo, men det var bara en förlovning, ni pratade inte om att gifta er så jag tog det inte på så stort allvar". Öh, vi förlovade oss och flyttade ihop, vilket för mig innebar en flytt till en annan landsända. På vilket sätt var det inte värt att ta på allvar, även om vi nu inte hade satt en tidsram för bröllopet?
Då blev jag så trött att jag svarade att vi alltid kan skilja oss sedan.
Överreagerar jag när jag blev riktigt ledsen? Jag hade inte krävt någon hyperentusiasm från deras sida, bara att de sagt grattis och att de var glada för vår skull. Finns det fler som fått liknande reaktioner från nära och kära?
Jag håller så klart med om att man kan och bör säga vad man tycker om det finns saker som verkar uppenbart galet med partnern, som våldsamhet, sjuklig svartsjuka, upprepade otrohetshistorier osv, men så är ju inte fallet med oss. Förlovningsmiddag finns nog inte i någon av våra föräldrars föreställningsvärld. Men det hade vi å andra sidan inte räknat med heller. 