• Äldre 29 Jul 13:50
    7099 visningar
    37 svar
    37
    7099

    Överreagerar jag? (negativa släktingar)

    Så, jag berättade för min familj att vi förlovat oss. Syrrans svar när jag smsade att min numera fästman friat: "Vad svarade du?"

    När jag vänligt förtydligade mig följde en harang om att hon tyckte det var konstigt att meddela sådana saker via sms (visst, jag kan medge att det inte var så genomtänkt, samtidigt var det inte direkt något dödsbud jag kom med) och därför blev hon osäker på om jag verkligen menade att jag svarat ja. Jo, för till skillnad från en förlovning som är olämplig att smsa om, är det tydligen naturligare att tänka sig att någon via sms och följt av en glad smiley skulle meddela att man gett sin pojkvän korgen. Tungan ute

    Min mamma visade sig inte överdrivet intresserad. Förutom att hon frågade om vi verkligen "skulle gå så fort fram". Vi har varit tillsammans i ungefär ett år och planerar att gifta oss om ytterligare ett år. Ingen av oss är jätteung och det finns inga barn sedan tidigare eller annat att ta särskild hänsyn till. 

    För mig känns det extra bittert eftersom jag varit förlovad en gång tidigare när jag var riktigt ung, vilket i efterhand var ett väldigt dumt beslut och det fanns flera saker som pekade mot det redan från början, men det enda jag hörde från min familj då var glada tillrop och gratulationer. Jag kände ungefär "om du inte kunde ge några goda råd när jag var tonåring, behöver du inte komma med dem när jag är i nedre medelåldern".

    Jag påpekade stillsamt att jag tyckte det var lite underligt, i synnerhet som min förra förlovning gått ännu snabbare. Morsans svar: "Jo, men det var bara en förlovning, ni pratade inte om att gifta er så jag tog det inte på så stort allvar". Öh, vi förlovade oss och flyttade ihop, vilket för mig innebar en flytt till en annan landsända. På vilket sätt var det inte värt att ta på allvar, även om vi nu inte hade satt en tidsram för bröllopet? 

    Då blev jag så trött att jag svarade att vi alltid kan skilja oss sedan. 

    Överreagerar jag när jag blev riktigt ledsen? Jag hade inte krävt någon hyperentusiasm från deras sida, bara att de sagt grattis och att de var glada för vår skull. Finns det fler som fått liknande reaktioner från nära och kära?

  • Svar på tråden Överreagerar jag? (negativa släktingar)
  • amerik­a
    Äldre 29 Jul 14:59
    #1

    Jag var med om något liknande. Mina föräldrar sa "jaha" när jag berättade att vi förlovat oss. Sen har jag oxå hintat ett flertal ggr om att vi kommer att gifta oss och det har de ej ens kommenterat.

    Jag har varit gift förut och kanske har det med saken att göra. Även att de (kanske) tycker det går för snabbt med detta nya förhållande, inte för snabbt efter skilsmässan, 3 år, men från att vi först träffades till förlovning tog det 6 månader. Å andra sidan är jag en "mogen kvinna" som inte gör något förhastat och tänker igenom mina beslut noga, vilket de vet, särskilt om något sådant som att gå in i ett nytt förhållande när man som jag har två barn att ta hänsyn till. Jag vet att de tycker om min nya kärlek och de märker på mig att jag mår bra. Men tydligen är det svårt att säga "grattis"...

    Så, sammanfattningsvis, så har jag fått liknande reaktioner som du och känner igen din besvikelse.  

  • Äldre 29 Jul 16:04
    #2

    amerika: Trist reaktion från dina föräldrar. Ett "grattis" borde ju inte vara så svårt att klämma ur sig i alla fall. 

    Min familj sade faktiskt lite pliktskyldigt grattis, efter mycket om och men och när de troligen insåg att jag blev sårad.  Och jo, en annan lysande kommentar av min mamma: "Det här låter inte alls som du". Nähä. Menar hon att min pojkvän har tvingat mig till det eller? (För att vara rättvis baseras det på att jag tidigare varit tveksam till bröllop, men ändå). 

  • Äldre 29 Jul 16:54
    #3

    Inget konstigt alls att förlova sig efter ett år. Vi gjorde det :) Dock fick inte vi den reaktion som ni har fått utan mina föräldrar bjöd oss på förlovningsmiddag med bubbel. Tycket det är tråkigt när folk reagerar negativt utan en anledning t.ex. men han/hon har ju slagit dig ett flertal gånger... kanske lite överdrivet men då skulle inte jag heller glädjas med någon.Hade någon som jag kände kommit med en negativ reaktion = ingen inbjudan till bröllop..  

  • Äldre 29 Jul 16:59
    #4

    Känner igen känslan...när min pappa såg brudklänningsgarderoben och undrade var det var, så svarade jag att det var brudklänningen och då säger han: det var väl onödigt att köpa den redan nu, ni kommer säkert ändå separera. Försöker att inte ta åt mig, men ibland så är det svårt.....han har sårat mig många ggr.
    Han sa ens inte grattis när vi hade förlovat oss...

  • Äldre 29 Jul 17:31
    #5

    TheD: Roligt att höra att det finns fler som gifter sig ganska snabbt. GladJag håller så klart med om att man kan och bör säga vad man tycker om det finns saker som verkar uppenbart galet med partnern, som våldsamhet, sjuklig svartsjuka, upprepade otrohetshistorier osv, men så är ju inte fallet med oss. Förlovningsmiddag finns nog inte i någon av våra föräldrars föreställningsvärld. Men det hade vi å andra sidan inte räknat med heller.

    Vi har inte bestämt oss helt hur vi gör med inbjudan, även om jag blev väldigt besviken så rör det sig ändå om mina närmaste släktingar. Å andra sidan hade vi ändå funderat lite på ett bröllop med enbart vittnen och det här fick ju mig inte mer pepp på att bjuda släkten direkt...

    sommaren13: Herregud! Det där skulle faktiskt få mig att återkalla inbjudan, även om det rörde en förälder eller nära släkting. Särskilt som du säger att det är ett mönster hos honom och inte bara en enskild idiotgrej. 

  • Äldre 29 Jul 19:17
    #6

    Jupp, känner igen! Min mamma är måttligt intresserad (läs: inte alls), men min pappa ställde lite följdfrågor om budget och när och så. Dock har väldigt få i min närhet blivit sådär som på film; hoppiga och hyperglada och skriker "grattis!".. Tror att det handlar om den svenska avundsjukan och jantelagen i en vacker kombo. Flört


  • Äldre 29 Jul 19:23
    #7

    Vissa släktingar blev jätteglada, andra mer "jaha... än sen då".
    Men ibland är det ju så att dom har andra saker i huvudet just då som ligger närmare i tid och kanske är mer viktigt för dom just då. Det behöver ju inte betyda att dom inte är glada för er skull. Men bröllopet är ju inte i morgon liksom...

    Pappas sambo sa "åh nej, jag är nog sjuk den dagen" (för att vi berättade att det skulle vara medeltidstema. Hon såg framför sig att alla skulle gå runt i typ begagnade potatissäckar Tungan ute ) Men när hon fick mer info så började hon se fram emot dagen.

    Svärmor och svärfar sa väl grattis, men sen började dom prata om något annat (minns inte vad, typ att dom skulle gräva upp häcken eller något).

    Jag var å andra sidan inte inställd på några hurra-rop heller. Jag var rätt inställd på "jaha, ojdå, grattis... Är det ok med soppa till lunchen i dag?" Flört 

  • Äldre 29 Jul 19:38
    #8
    Chicita skrev 2013-07-29 19:23:26 följande:
    Jag var å andra sidan inte inställd på några hurra-rop heller. Jag var rätt inställd på "jaha, ojdå, grattis... Är det ok med soppa till lunchen i dag?" Flört 
    Jo, det var väl ungefär på den nivån mina förväntningar låg också, men när de inte ens klarade av att leva upp till det blev det lite för mycket för mig. 
  • Äldre 29 Jul 19:44
    #9
    BeatrixKiddo skrev 2013-07-29 19:38:18 följande:
    Jo, det var väl ungefär på den nivån mina förväntningar låg också, men när de inte ens klarade av att leva upp till det blev det lite för mycket för mig. 
    Det kommer... 
    Alla reagerar inte på en gång, dom kan behöva smälta det lite.
    Huvudsaken är att ni vet att det här är rätt för er. Ni gifter er ju för er egen skull Solig 
  • Äldre 29 Jul 19:45
    #10

    Jag tillhör ju skaran som inte alls tycker det är konstigt om det inte blir så många hurrarop utan mer "är ni säkra?" när man förlovar sig efter så kort tid tillsammans. För oavsett hur gamla ni är så är ett år tillsammans ändå inte så lång tid, många är fortfarande kvar i den rosenskimrande nyförälskelsefasen då.I sinom tid kommer de säkert att vara glada för er men ni får helt enkelt ge dem lite tid att se att det är så stabilt som ni själva upplever det.  

Svar på tråden Överreagerar jag? (negativa släktingar)