Överreagerar jag? (negativa släktingar)

Jag tillhör ju skaran som inte alls tycker det är konstigt om det inte blir så många hurrarop utan mer "är ni säkra?" när man förlovar sig efter så kort tid tillsammans. För oavsett hur gamla ni är så är ett år tillsammans ändå inte så lång tid, många är fortfarande kvar i den rosenskimrande nyförälskelsefasen då.I sinom tid kommer de säkert att vara glada för er men ni får helt enkelt ge dem lite tid att se att det är så stabilt som ni själva upplever det.  

Och jag kan tillägga att jag blir lika förvånad varje gång jag hör om par som går fort fram i ett förhållande och inte har någon förståelse för att omgivningen blir oroliga och lite skeptiska.

Framförallt inställningen att bli upprörd för att "Vi vet minsann att det här är rätt och ni har aldrig känt som vi " tycker jag är väldigt mycket i klass med tonåring. Om man nu är så säker så förstår jag inte behovet av andras glädjetjut och då har man ju verkligen tiden för sig, kom om tio år och begär gratulationer när ni kan visa att ni hade rätt och att det höll i längden.

Sen hänger det väl faktiskt ihop med att bröllop inte behöver vara en så stor grej i dagens samhälle, det är ett val man gör men man kan ju flytta ihop och skaffa barn och hus etc helt utan bröllop. Så varför skulle bröllopet vara en så stor grej förutom för de som gifter sig?

Det har vi definitivt. Min "definition" utgår väl från när man tar långsiktiga beslut om ett förhållande innan man är ur nyförälskelsefasen som brukar vara mellan 1-1,5 år, då verkar saker oftast lite mer rosa och fluffiga

Rosa och fluffigt är naturligtvis individuellt men baserat på forskning som gjorts på området så har man en helt annan hjärnkemi som gör en lyckligare och mer impulsiv när man är förälskad, denna vara oxå runt ett år. För vissa ett par månader för vissa 1,5 år men på ett ungefär runt året.

Jag tycker oxå det är väldigt individuellt från par till par vill jag tillägga. Personligen så tycker väl jag det känns mer genomtänkt när ett par som flyttat tillsammans direkt och bott ihop ett år förlovar sig än när ett par som varit tillsammans och bott isär 2 år gör det.
Samma sak om det är ett par som varit tillsammans i 5 år och gjort slut en gång om året under stort drama.

Vill oxå förtydliga att jag inte menar att detta borde stoppa någon från att förlova sig, är ni säkra är det ju skitbra, men det kan ju faktiskt finnas faktorer som gör att omgivningen inte hoppar av glädje.   
 

Då låter du som mig, jag är väl helt enkelt inte nån "rosa och fluffig" person.

Men i gengäld så tror jag människor som du och jag ofta är mer toleranta för att andra är kritiska(naturligtvis på ett konstruktivt sätt). Jag ser hellre att någon som står mig nära frågar om det är så att de är oroliga och undrar, hellre det än att de låtsas att de är odelat positiva. Sedan förväntar jag mig naturligtvis att de efter ev. frågor iaf accepterar att jag är vuxen och att det är mitt val.

Som exempel kan jag säga att min mor frågade mig om jag var helt säker på att det var rätt val att gifta mig, och jag hade inga problem med att hon frågade utan vi pratade om det. Tilläggas ska oxå att jag skrattade lite åt henne och hennes tajming eftersom hon valde att fråga när vi varit gifta nästan ett år och kände att hon kanske var lite sent ute med frågan :-P    

Ja återigen vill jag förtydliga att jag tycker att man ska göra precis det man känner är rätt för en själv men jag tycker att man ska ha förståelse för att omgivningen kanske har ett annat perspektiv än en själv.

Egentligen håller jag med om att det är fruktansvärt naivt att flytta ihop direkt(gjorde ändå det med min kära man   , I was a fool in love) men nu menade jag en situation där ett par redan har bott ihop ett år och förlovar sig. Då lär de enligt mig generellt sett känna varandra ganska väl, även de dåliga dagarna och irriterande ovanorna som man inte får se annars.  

Sedan beror det väl även på hur man ser förlovning, jag kanske ska förtydliga att jag i mina inlägg syftar jag på förlovning i avseendet som TS pratar om, med inställningen att gifta sig inom ett år.

Sen finns det naturligtvis aldrig några garantier för att det kommer att hålla, men ämnet är hur ens nära och kära kanske ser på ens handlingar och jag tror att vi alla kan vara överens om att det känns vettigt att känna människan man gifter sig med istället för att ta en främling på gatan. Vad man baserar "att känna en människa tillräckligt väl" på är väl det som är kärnfrågan.