Innebär inte alltid förlovning att man ska gifta sig?

Just därför ställde jag frågan på ett mer "vanligt" forum, alltså inte ett bröllopsrelaterat, och där är det hittills inte en enda som inte tycker att förlovning och giftermål hör i hop så att säga. Alla som svarat där hittills tycker att en förlovning bör leda till vigsel och giftermål. Så, trots att detta är ett bröllopsforum, så är det mer nyanserade svar här ;P (hittills åtminstone)

Jag upplever snarast att det i vårt moderna sammanhang saknas vissa begrepp. Äktenskap är inte längre något självklart eller nödvändigt och det medför att vi fått behovet av ett mer permanent men icke juridiskt uttryck för ett förhållande.

Även om jag förstår tanken för de som vill vara evigt förlovade så visar ju tom uppkomsten den här tråden nackdelarna med egna definitioner av ett gammalt fenomen.

Så länge man kan leva med att andra kan uppleva det underligt att vara förlovade utan att planera att gifta sig och leva med att få frågan lite då och då så visst kör på förlovning men det hade underlättat om vi haft ett speciellt begrepp för det.

Däremot kan det irritera mig när dessa par blir stötta för att de får frågan och möts av en undrande inställning, en förlovning är ett löfte om äktenskap i framtiden, det är definitionen och så enkelt är det. Naturligtvis kan man gemensamt bestämma en ny innebörd inom paret men man får nog leva med att utomstående ställer sig frågande till fenomenet av att en person som aldrig vill gifta sig förlovar sig.

Man kanske hade kunnat utnyttja det amerikianska eternity ring? För det känns som det är dags att skapa något

Jag personligen tycker att förlova sig det gör man för att man ska gifta sig. Personligen förstår jag inte varför man ska förlova sig om man ändå inte tänker ingå äktenskap. Att leva i ett samboförhållande med eller utan förlovningsring är lite samma sak tycker jag. Däremot så finns det ju massor av jurdiska skillnader mellan sambo/förlovad och gift.

Men min farbror och hans fästmö dom har varit tillsammans i lite drygt 20 år och har familj. Dom är förlovade och där är det en kompromiss. Min farbror tror inte på äktenskap men hans tjej gör. Han gick med på att förlova sig och hon frågar fortfarande någon gång per år när dom ska gifta sig =). Förhoppningsvis går han med på det någon gång.

Det håller jag med om. Jag tycker inte att det är fel att vilja visa att man är tillsammans, hör ihop, på något sätt, att man vill leva tillsammans, utan att för den saken gifta sig. Däremot tycker jag också att det blir lite tokigt när man då tar ett begrepp som förlovning, som redan finns och har en innebörd, och ändrar om den till något annat. Ja, för att sedan, som du säger, ibland ta illa vid sig när folk inte förstår att man gjort om det till något annat än vad den ursprungliga betydelsen är. Det skulle vara bättre om det fanns något annat begrepp för det, alltså en förlovning som inte är tänkt att leda till giftermål :)

Sen är det klart att även förlovning har ändrats under årens lopp. Numera är det inte brudens giftoman som ingår trolovning med brudgummen, numera får vi kvinnor välja själva vem vi förlovar oss med. Det finns inte längre någon brudköpesumma. Förlovning är inte längre juridiskt bindande och man behöver inte ta det via domstol för att den ska upplösas. Man behöver inte heller betala skadestånd för att man bryter en förlovning. Så, visst, förlovning idag är inte vad det alltid varit, med allt vad det inneburit. Det enda som finns kvar egentligen är att det är ett löfte mellan två personer om att man en dag ska ingå äktenskap. Personligen tycker jag att det lilla kan få vara kvar :)

Bra skrivit! Håller med. Idag tolkas det mesta fritt och det finns en trend att gå mot strömmen men nackdelen blir som sagt förvirring. Speciellt i de fall där den ena i paret vill gifta sig men den andra gömmer sig bakom den fria tolkningen för att slippa ta det slutgiltiga steget.

Sen finns det vissa som tar saker till sin överdrift. Jag har en hm.. bekant är hon nuförtiden. Hon är inne på sin fjärde förlovning!
Hon byter killar stup i ett och hon har nog haft 7-8 pojkvänner sen jag träffade henne första gången för 10 år sen. Hon är 24 år gammal. Varje gång hon träffar en ny kille så är det jätte brottom att flytta ihop, skaffa djur, bil och förlova sig.
Hennes senaste kille var hon tillsammans med 4 år. Dom förlovade sig efter 2 månader. Nu gjorde dom slut i höstas och nu har hon en ny kille som hon är förlovad med och har köpt lägenhet.

För henne är en förlovning lika självklart som att man har toalettpapper hemma. Det tycker jag förstör kärleken som en förlovning ska symoblisera.

Jag tycker att många gjort bra kommentarer och inlägg och jag håller med Sara 120707 ovan om att vi faktiskt behöver en ny term. Kanske lite som "hen" fast för trolovning/förlovning/äktenskap...?
Det hade varit roligt med en ny term tycker jag!

För jag förstår att de som ingår förlovning utan tanke på vigsel vill visa för andra att man hör ihop och att man tänker vara ihop, inget fel på det. Men det kan ju som sagt då bli lite förvirring.

Sedan tänkte jag på en sak som någon nämnde och det gällde tidigare dåliga erfarenheter av skilsmässa.
Att en person i fråga inte ville gifta sig för att denne haft dåliga erfarenheter av föräldrars skilsmässa och att de inte ville göra så mot sina barn.
Då måste jag ju fråga om en separation blir lättare ifall föräldrarna INTE är gifta, för det tror inte jag att det blir. Tvärtom så kanske den ena föräldern går ur separationen med mindre pengar än man gjort om båda haft samma rätt till bohaget. Det är ju inte skilsmässan i sig som är problemet utan splittringen av familjen....

Men jag vill fråga er i etern som har sambo/fästman och kanske barn (villa, volvo, Vovve allt det där) men inte är gifta; hur ser ni på det juridiska? För om den ena går bort ärver ju inte den andre sambon, utan det gör barnen, föräldrar eller annan närstående. Som ogifta har man bara rätt att testamentera 25% av sina tillgångar fritt tror jag.... Ser ni inte det som ett bekymmer?

Man kan skriva på en livsförsäkring och välja vem den tillfaller.
På så sätt klarar den man lever ihop med att ta över lånet på sig själv om ngt händer och då borde det ju också vara möjligt.

Om man har gemensamma barn ärver väl inte barnen förrän båda föräldrarna gått bort?
Eller har jag fel?

Vår kontakt på banken har tipsat oss om detta iaf eftersom att vi ännu inte är gifta.
Men han tycker att det är lika viktigt att teckna livsförsäkringar även om man är gifta.
Det ger ju mer kaptial att röra sig med om ngt händer så att man inte just då behöver fundera på hur det ska gå ihop rent ekonomiskt.

Då det gäller dålig erfarenhet av skilsmässor så menade jag inte att ev barn far mindre illa om man skiljer sig jämfört med om man separerar eller vad som händer med ekonomin.
Men rent känslomässigt kan man ju koppla ihop en jobbig skilsmässa med hela giftasgrejen ändå.
Det kan vara tillräckligt stort att våga sig på ett nytt förhållande efter en skilsmässa...

Sen kan jag inte svara för hur de som inte vill gifta sig tänker.
Jag vill gifta mig och kommer också att ha glädjen att få göra det, även nu en andra gång.

Om man är gifta, så ärver maken/makan före bröstarvingen. Dock inte om paret ligger i skilsmässa. Särkullbarn har dock rätt att få sitt arv på en gång. Om man inte är gifta, så är det alltid bröstarvingen som ärver först. Inte eventuell sambo. Finns inga barn, men tex barnbarn, så ärver dom. Finns det inga bröstarvingar alls, så ärver föräldrarna till den avlidna. Ett gemensamt barn till sambos ärver alltså den avlidna föräldern. Sambon ärver inget. Har man dock gemensam vårdnad om barnet, och barnet är under 18år, så är ju den andra föräldern barnets förmyndare och får förfoganderätt över arvet tills barnet fyller 18år.

Sambos kan ju skriva testamente och testamentera till sin sambo. Bröstarvingar har dock alltid rätt till sin laglott, den går aldrig att testamentera bort. Oavsett om man är gift eller inte. En sambo kan också begära bodelning innan arvet delas upp.

Och just ja, laglotten är alltid hälften av arvslotten. Den delen kan som sagt aldrig testamenteras bort.

Jag tycker inte att det är nödvändigt att en förlovning leder till bröllop, även fast jag vill att det ska göra det i mitt fall!

Vi har iaf varit förlovade snart 7 år och tycker inte att man behöver känna stress för att gifta sig inom ett år efter förlovningen.. Vad spelar det för roll liksom?

Det är ju kärlek iaf =)

Jag tycker inte heller att en förlovning nödvändigtvis behöver leda till bröllop. T.ex. min fästmans syster har varit förlovad i ca 15 år nu.

Innan jag träffade min kille hade jag aldrig tänkt förlova mig eller gifta mig, utan tyckte att samboskapet var tillräckligt. Men han frågade om jag ville förlova mig med honom, och det kändes jättemysigt. Men ingen av oss var säker på om vi ville ha ett bröllop. Nu ska vi dock gifta oss till sommaren och då kommer vi att ha varit förlovade i tre år. Men det har som sagt inte varit nån självklarhet att det skulle bli bröllop - inte för att vi inte älskar varandra, utan för att själva äktenskapsgrejen tidigare varit så främmande för oss båda.