• Anonym (MW)

    Han vill ha barn först, men jag vill gifta mig först..hur göra?

    Jag och min sambo är förlovade, vi förlovade oss 1/1 2012. (Vi har varit tillsammans i snart 5 år, är 22 och 23 år gamla) Vi sa då att det inte är nån panik att gifta oss, det skulle kunna gå några år innan det blir av.


     


    Jag vill gärna gifta mig innan vi skaffar barn, men han känner tvärtom... Han tycker att giftermål är större än att skaffa barn, där tycker ju jag tvärtom.


     


    Grejen är den att han kan gå med på att gifta sig innan barn men då han inte är redo för giftermål än så vet han inte hur lång tid det kan ta.. men han är redo för barn typ nu och det är jag också. Jag har föreslagit att vi kan gifta oss sommaren 2014, men han säger bara "vi får se hur jag känner då". Jag blir galen på detta...


     


    Finns det något sätt att kompromissa på? Någon som varit i samma sits? Hur kan vi lösa detta?


     


    I mina drömmar så skulle jag vara gift och få första barnet innan jag blivit 25.

  • Svar på tråden Han vill ha barn först, men jag vill gifta mig först..hur göra?
  • anne på grönkulla

    Olika socialtjänster har olik apraxis har jag förstått. Och visst kan det synas orättvist att lagen har s k faderskapspresumtion inom äktenskapet, dvs en gift kvinnas barn antas automatiskt vara barn till hennes make också, så de får gemensam vårdnad t ex med automatik. Men lagen är nu sådan.

    Till TS kan jag bara råda dig att detta är inte ett samtal ni kan räkna med att ha en gång för alla och få enkla svar på vad som är ganska komplexa frågor om hur man ser sitt liv framöver. Så ett rakt "varför" är kanske mindre meningsfullt än en löpande dialog om hur ni vill leva era gemensamma liv. Då kommer svaren och förhoppningsvis samsynen, men det kan ta tid.

    Lycka till! 

  • Anonym (fundersam)
    anne på grönkulla skrev 2012-07-23 18:52:22 följande:
    Till TS kan jag bara råda dig att detta är inte ett samtal ni kan räkna med att ha en gång för alla och få enkla svar på vad som är ganska komplexa frågor om hur man ser sitt liv framöver. Så ett rakt "varför" är kanske mindre meningsfullt än en löpande dialog om hur ni vill leva era gemensamma liv. Då kommer svaren och förhoppningsvis samsynen, men det kan ta tid.

    Lycka till! 
  • Anonym (MW)

    Vi pratade lite nyss och jag frågade honom lite olika frågor och då kom det fram till slut att det är inte själva äktenskapet som skrämmer honom, utan det är själva bröllopet. Att det ska sparas pengar och mycket folk och många beslut ska fattas o bokas grejer hit och dit.


     


    Men jag har förklarat lite olika grejer för honom nu och vårt samtal slutade med att han faktiskt kände sig lite bättre med det hela och sa att det inte är helt omöjligt att vi gifter oss 2014


     


    Men han var svår att få till att prata, men jag är glad att han gjorde det och att vissa missförstånd har lösts =)

  • Moignon

    Det dær argumentet tycker jag inte riktigt håller. Det låter som att man ska skaffa barn før att testa om førhållandet håller, gør det inte det så går man skilda vægar. Oavsett om man varit gift eller inte leder det till barn med separerade førældrar vilket sællan ær något positivt. Før mig finns inte skillsmæssa. Jag går in i æktenskapet i åtanke att føralltid leva med min blivande. Naivt? Jag har skillda førældrar och ær fullt medveten om skillsmæssostatistiken. Men, många tar før lætt på både det hær med att skaffa barn och gifta sig. LIvet ær inte en dans på rosor och jag tror att det ær vældigt viktigt att inse att man før alltid måste jobba med førhållandet, vad som æn hænder.


    Sedan kan sækert många skriva under på att førhållande klarar allt om man klarat av småbarnsåren. Men kanske att den dær ringen på fingret, rent symboliskt, gør att man kæmpar lite længre? Bara en tanke.


    moa2012 skrev 2012-07-23 01:12:03 följande:
    jag kommer säkert säga emot alla andra men jag tycker man bör skaffa barn innan man gifter sig!
    det är väldigt påfrestande med småbarn och det tär på förhållandet och om man klarar av det med lycka och kärlek i behåll då är det ju rätt person att gifta sig med...
    det är så vanligt att unga går skilda vägar när dem skaffat barn för det är som sakt väldigt påfrestande..
  • Anonym
    Vad intressant! Då är ju du en sån som egentligen vill ha barn först och gifta dig sen, kan inte du försöka förklara lite mer hur du tänker? Vad är det med giftermålet (eller i alla fall att gifta sig ung) som du är anti mot?
    Jag tänker först och främts säga att man får göra som man vill, så det inte blir några missförstånd Skrattande Jag tycker alltså inte att det är "rätt eller fel" att göra så. Men för mig har det inte varit så viktigt att gifta mig. Jag tycker man kan visa på andra sätt att man tycker om varandra. Sen är det klart att det underlättar juridiskt sätt om man har barn och köpt lägenhet/hus eller andra saker ihop ifall det vore så att någon av oss gick bort eller något annat hemskt. Sambolagen är ju inte jätteutvecklad liksom Obestämd Men det är ju så klart olika hur man känner. Men hittills i mitt liv har det inte känts så viktigt. Men det kanske ändras under detta år, vem vet? Var och provade klänningar för första gången och det klart jag redan nu ser fram emot att få visa mig för min älskade. Hoppas jag kunde ge dig någon klarhet i min tankegång Cool
  • Chicita
    Anonym (MW) skrev 2012-07-23 22:18:13 följande:

    Vi pratade lite nyss och jag frågade honom lite olika frågor och då kom det fram till slut att det är inte själva äktenskapet som skrämmer honom, utan det är själva bröllopet. Att det ska sparas pengar och mycket folk och många beslut ska fattas o bokas grejer hit och dit.


     


    Men jag har förklarat lite olika grejer för honom nu och vårt samtal slutade med att han faktiskt kände sig lite bättre med det hela och sa att det inte är helt omöjligt att vi gifter oss 2014


     


    Men han var svår att få till att prata, men jag är glad att han gjorde det och att vissa missförstånd har lösts =)


    Här känner jag ju då...
    Rådhuset - två vittnen - eventuellt "fira" med era föräldrar och syskon på en restaurang direkt efter eller några dagar senare.

    Inga jättestora kostnader, ni blir gifta och han slipper stressen och oron.

    Här tror jag att det är upp till dig att börja känna efter vad som är viktigast. Äktenskapet i sig, eller den stora balunsen som en vigsel kan mynna ut i.

    Om du känner dig "snuvad på konfekten" så kan ni ju kanske förnya löftena i kyrkan några år senare med stor fest. Kanske i samband med ett dop? Glad
  • Aniara4
    Anonym (MW) skrev 2012-07-23 22:18:13 följande:

    Vi pratade lite nyss och jag frågade honom lite olika frågor och då kom det fram till slut att det är inte själva äktenskapet som skrämmer honom, utan det är själva bröllopet. Att det ska sparas pengar och mycket folk och många beslut ska fattas o bokas grejer hit och dit.


     


    Men jag har förklarat lite olika grejer för honom nu och vårt samtal slutade med att han faktiskt kände sig lite bättre med det hela och sa att det inte är helt omöjligt att vi gifter oss 2014


     


    Men han var svår att få till att prata, men jag är glad att han gjorde det och att vissa missförstånd har lösts =)


    Vad bra att ni kunde prata om det så att ni förstår varann lite bättre! Då får ni ju börja fundera över hur ni kan kompromissa fram en lösning som känns bra för båda två!
  • Annamolly
    Moignon skrev 2012-07-23 22:36:19 följande:

    Det dær argumentet tycker jag inte riktigt håller. Det låter som att man ska skaffa barn før att testa om førhållandet håller, gør det inte det så går man skilda vægar. Oavsett om man varit gift eller inte leder det till barn med separerade førældrar vilket sællan ær något positivt. Før mig finns inte skillsmæssa. Jag går in i æktenskapet i åtanke att føralltid leva med min blivande. Naivt? Jag har skillda førældrar och ær fullt medveten om skillsmæssostatistiken. Men, många tar før lætt på både det hær med att skaffa barn och gifta sig. LIvet ær inte en dans på rosor och jag tror att det ær vældigt viktigt att inse att man før alltid måste jobba med førhållandet, vad som æn hænder.


    Sedan kan sækert många skriva under på att førhållande klarar allt om man klarat av småbarnsåren. Men kanske att den dær ringen på fingret, rent symboliskt, gør att man kæmpar lite længre? Bara en tanke.


    Jag haller med. Aktenskap betyder mer an bara ett papper, eller en ring. Det ar en mental installning, ett beslut, ett lofte om en gemensam framtid. Jag har traffat manga som inte alls haller med, som tycker att man kan lika garna ha allt det dar utan att gifta sig. Jag tror att det finns manga olika satt att se pa aktenskap och forhallanden. Om det verkar som att TS's sambo har en helt annan syn pa dessa saker an hon har, sa kanske dom behover prata lite om det. Det verkar ju lite som att han tycker att "brollop" ar jobbigt. Darmed inte sagt att han tycker att "aktenskap" ar det.
  • Anonym (B)

    Jag bara reagerar på en konstig grej i den här tråden. Okej, säg att det är större att skaffa barn än att gifta sig. Varför skulle det i så fall innebära att man blir redo för äktenskap FÖRE?

    Blir man redo för att ha ett facebook-konto före man är redo att börja skolan?
    Blir man redo för att rösta i kyrkovalet före man är redo att ha sex (ja, det kanske man är, men åldergränsen är tvärtom...)?
    Blir man redo att köpa snus före man är redo att välja linje till gymnasiet?

    Nä, fast jag tycker att den andra grejen är "större" i alla jämförelserna ovan. Det är väl ingenting som säger att man ska bli redo för saker i något slags storleksordning! Och personlig utveckling är individuell.

  • Chicita
    Anonym (B) skrev 2012-07-25 13:52:58 följande:
    Jag bara reagerar på en konstig grej i den här tråden. Okej, säg att det är större att skaffa barn än att gifta sig. Varför skulle det i så fall innebära att man blir redo för äktenskap FÖRE?

    Blir man redo för att ha ett facebook-konto före man är redo att börja skolan?
    Blir man redo för att rösta i kyrkovalet före man är redo att ha sex (ja, det kanske man är, men åldergränsen är tvärtom...)?
    Blir man redo att köpa snus före man är redo att välja linje till gymnasiet?

    Nä, fast jag tycker att den andra grejen är "större" i alla jämförelserna ovan. Det är väl ingenting som säger att man ska bli redo för saker i något slags storleksordning! Och personlig utveckling är individuell.
    Visst är det individuellt. Men ingen har väl sagt att man ska vara redo i någon viss ordning?
    Utan det som sägs är att ett äktenskap kan man bryta. Det är inte permanent och man kan ångra sig.
    Men ett barn kan man inte ångra så lätt.
    Eller visst "kan" man. Man kan adoptera bort barnet eller bara dra...
    Men det är ändå ett lite större, och för det mesta ett livslångt, åtagande som man inte bara kan annullera genom att skicka in några papper.
    Så det många funderar över är hur man kan tycka att det är ett mindre åtagande att skaffa barn, än att gifta sig.

    För att dra en jämförelse:
    Varför tycker vissa att det är en mindre grej att tatuera sig eller göra body modyfications än att köpa nya kläder?
    Kläderna kan man ju bara lämna tillbaka om dom inte passade. Tatueringar, implantat, töjningar, kluvna tungor mm är inte lika lätta att bara plocka bort om man ångrar sig. Visst kan man ta bort dom, men det lämnar spår.
    Precis som ett barn gör... 
  • Anonym (B)
    Chicita skrev 2012-07-25 16:12:57 följande:
    Visst är det individuellt. Men ingen har väl sagt att man ska vara redo i någon viss ordning?
    Utan det som sägs är att ett äktenskap kan man bryta. Det är inte permanent och man kan ångra sig.
    Men ett barn kan man inte ångra så lätt.
    Eller visst "kan" man. Man kan adoptera bort barnet eller bara dra...
    Men det är ändå ett lite större, och för det mesta ett livslångt, åtagande som man inte bara kan annullera genom att skicka in några papper.
    Så det många funderar över är hur man kan tycka att det är ett mindre åtagande att skaffa barn, än att gifta sig.

    För att dra en jämförelse:
    Varför tycker vissa att det är en mindre grej att tatuera sig eller göra body modyfications än att köpa nya kläder?
    Kläderna kan man ju bara lämna tillbaka om dom inte passade. Tatueringar, implantat, töjningar, kluvna tungor mm är inte lika lätta att bara plocka bort om man ångrar sig. Visst kan man ta bort dom, men det lämnar spår.
    Precis som ett barn gör... 
    Ja, alltså det är en intressant diskussion, utan tvekan. Men folk har faktiskt sagt "hur kan man vara redo för det ena, som är större, men inte det andra?" och det tycker jag inte är så svårt att förstå när det rör sig om två helt olika saker.

    Det som du pratar om nu är hur länge bandet till personen varar - alltså till maken/makan eller den andra föräldern. Att man kan upphäva ett bröllop, men inte ett barn. Man kommer alltid att ha ett gemensamt barn, men behöver inte alltid ha ett äktenskap.

    Den andra aspekten är ju styrkan på bandet till personen. Jag vet flera personer med en ganska vag tidsuppfattning, som lever mer i nuet än jag gör själv, och jag tror att dessa personer hellre skulle se till styrkan av bandet än dess livslängd.

    En sådan person skulle kunna resonera att ett gemensamt barn visserligen förenar två personers DNA, men att det inte nödvändigtvis betyder mer än så. Som någon annan i tråden skrev finns det många som har barn med flera olika utan att det är någon grej. Man kan skaffa barn med ett one-night-stand. Om man däremot ingår äktenskap, så lovar man att älska och värna och vara trogen mot sin tilltänkta för all framtid! DET är en mycket svårare sak att uppfylla än att älska och värna sitt barn (med gemensamt DNA). För någon som har som en stark princip att inte bryta sina löften, så kan det faktiskt vara en större grej att lova något sådant.
  • anne på grönkulla

    Jag förstår inte riktigt det logiska resonemanget i de senaste inläggen - men jag köper att det inte finns en naturlig logik i att bli redo för barn resp äktenskap i en viss ordning. Men jag vidhåller att åtagandet som föräldrar till ett gemensamt barn är mer långtgående, både i känslor och i tid, än en vigsel behöver vara. Och därmed förstår jag inte riktigt hur den som säger att den är redo för gemensamma barn men inte för äktenskap resonerar. Innehållet i relationen och det gemensamma ansvaret är så mycket starkare till barnet än löftet till varann - i min värld.

    Däremot tycker jag man bör vara stolt över att vårt samhälle och lagen trots allt erkänner relationer som inte är formaliserade i ett äktenskap och de barn som kommer i dem. Kanske tar man löftet till varann mer på allvar av en vigsel, men jag är inte så säker på det, de praktiska band som att äga sin gemensamma bostad, ha gemensamma barn eller andra saker man gör är oerhört starka,. Man kan se vigseln mer som en juridisk reglering men de andra sakerna ger innehållet, kött och blod åt relationen. 

    Nu har vi dock blivit ganska teoretiska och långt bortom TS fråga eg - TS tycks ju dessutom ha fått en diskussion med sin sambo om deras framtidsvisioner som låter som en god grund för att hitta en gemensam form för hur just de ska gå vidare.  

  • Annamolly
    anne på grönkulla skrev 2012-07-25 22:27:02 följande:
    Jag förstår inte riktigt det logiska resonemanget i de senaste inläggen - men jag köper att det inte finns en naturlig logik i att bli redo för barn resp äktenskap i en viss ordning. Men jag vidhåller att åtagandet som föräldrar till ett gemensamt barn är mer långtgående, både i känslor och i tid, än en vigsel behöver vara. Och därmed förstår jag inte riktigt hur den som säger att den är redo för gemensamma barn men inte för äktenskap resonerar. Innehållet i relationen och det gemensamma ansvaret är så mycket starkare till barnet än löftet till varann - i min värld.

    Däremot tycker jag man bör vara stolt över att vårt samhälle och lagen trots allt erkänner relationer som inte är formaliserade i ett äktenskap och de barn som kommer i dem. Kanske tar man löftet till varann mer på allvar av en vigsel, men jag är inte så säker på det, de praktiska band som att äga sin gemensamma bostad, ha gemensamma barn eller andra saker man gör är oerhört starka,. Man kan se vigseln mer som en juridisk reglering men de andra sakerna ger innehållet, kött och blod åt relationen. 

    Nu har vi dock blivit ganska teoretiska och långt bortom TS fråga eg - TS tycks ju dessutom ha fått en diskussion med sin sambo om deras framtidsvisioner som låter som en god grund för att hitta en gemensam form för hur just de ska gå vidare.  
    Jag kan inte tala for nagon annan, men jag skulle inte forsoka fa barn tillsammans med en man som inte ville lova mig en gemensam framtid. En pappa kan ganska enkelt lamna hemmet och bo separat, det ar oftast mamman som far det storsta ansvaret vid en separation. Eftersom jag tycket det verkar valdigt tufft att vara singel-mamma sa skulle jag hellre valja att vanta till en situation infattade sig dar jag kande att barnet skulle fa ett stabilt familjeliv med en pappa som jag kunde lita pa att han tankte finnas dar for bade mig och barnet i framtiden. Jag vill inte bara ha barn, jag vill ha en familj.

    Jag hoppas verkligen att ingen blir upprord over vad jag har skrivit, for detta ar bara min asikt, och jag domer ingen som tanker annorlunda. Det ar heller inte sa att jag tror att TS's sambo inte vill gifta sig med henne, eller vara med henne for alltid, han kanske bara tycker att brollop inte ar nodvandigt, for han kan lova henne allt detta anda.

    Sedan finns det dom som Anonym (B) sager, har en lite "vag tidsuppfattning", och inte riktigt kan tanka sa langt framat. Jag sager inte att dessa personer ar mindre palitliga eller nagot sadant, det ar bara att jag kan inte sjalv vara tillsammans med en sadan person for jag behover planera framat, jag ar sadan. Ofta blir det nog lite friktion nar man har en planerare och en "leva-i-nuet" person i ett forhallande. 
  • Annamolly

    Oops, det ovan var egentligen inte ett svar pa Anne pa gronkulla's inlagg, utan en allman kommentar pa den foregaende diskussionen. Ursakta mig!

  • Anonym

    Håller med om att skaffa barn borde vara större än att gifta sig.


    För mig var det väldigt stort att förlova sig, eftersom vi hade pratat om att vi ville gifta oss efter något år och inte vara förlovade i 5 år.


    I min och min killes diskussion och planering har min kille i omgångar fått lite ångest för att bröllopet ska bli för stort.


    Jag tror att ni är helt inne på rätt spår att prata om hur ni vill gifta er. Ni kanske kan ha ett mindre bröllop. Det kom vi i alla fall fram till och det känns helt rätt för oss.


    Tror att många killar känner att bröllop bara blir något som växer till något man inte har kontroll över - känner själv så ibland.

Svar på tråden Han vill ha barn först, men jag vill gifta mig först..hur göra?