Han vill ha barn först, men jag vill gifta mig först..hur göra?

Kanske borde ni sitta ner och diskutera anledningarna till att han tycker äktenskap är större än något så oåterkallerligt som att skaffa barn tillsammans?

Precis vad jag tänkte! För mig låter det konstigt att vara redo att göra något så stort som att skaffa barn tillsammans, men tycker det verkar läskigt att lova att man ska vara tillsammans? Ett äktenskap går ju trots allt att upphäva om det verkligen inte funkar, men har man barn är man så illa tvungen att ha kontakt och samarbeta vare sig man tycker om varann eller inte resten av livet!

Eller är det praktiska skäl? Att bröllop är stort och dyrt och han tänker på de ekonomiska aspekterna.

Det är ju f.ö. bättre att vara gift när man får barn. Ni slipper den förnedrande processen när du ska intyga att du inte har haft sex med någon annan under den tidsperiod då barnet blev till, han slipper "erkänna" faderskap, och det påverkar dessutom arvsrätt och annat jox. I synnerhet om ni äger er bostad kan det vara bra att veta att om den ena dör och ni inte är gifta ärver barnet halva bostaden direkt, och måste därmed få en förmyndare utsedd, som den kvarlevande måste tillfråga inför alla större ekonomiska beslut.

Jag har försökt att prata med honom men han verkar inte veta själv, det är vad han säger iallafall.

 

Jag känner inte direkt till alla fördelar som gäller när man är gift och har barn än att inte vara gift, jag kanske skulle plugga på det lite och lägga fram till honom?

Förlåt, men på vilket sätt skulle det vara förnedrande att skriva under ett faderskapsintyg? Jag har två utomäktenskapliga barn. Vi har inte registrerat någon form av partnerskap och jag tycker att det i så fall vore märkligare om staten utgick från att barnet är vårt gemensamma bara för att vi delar adress. Tänk om vi bara varit kom-bo, eller levt i kollektiv? Nä, det verkar finnas många myter om bastarder ännu. Att man måste göra faderskapstester, intyga att kvinnan inte haft andra män och Gud vet allt... Förlåt, lite OT.

Han maste verkligen forklara detta for dig. Han far rannsaka sig sjalv och forsoka fatta varfor han kanner sa. Personligen tror jag att det kan ha att gora med att fa barn ar ett passivt beslut medan att gifta sig ar ett aktivt. Barn ar nagot man far genom att inte gora en viss grej (skydda sig). Brollop ar nagot man maste aktivt planera, betala for, et.c. Darfor kanske barn kanns som en mindre grej. Fast egentligen ar det en storre.  

Jag tror faktiskt inte att han är så redo att skaffa barn som han tror. Det känns som att många unga män tänker likadant, att barn kan man skaffa men gifta sig känns läskigt. Det är ingen hund man skaffar! (och bara att ha en hund är ett stort åtagande... för att inte tala om barn) Ni skulle ju kunna prata lite mer om vad ni vill i livet, vad han tror att han kommer göra om fem, tio år osv. Finns du med i hans långtidsplaner? Har ni familj i hans planer? Vad är det då som är så läskigt med att gifta sig? Lycka till med snacket :)

Jag tror det ligger mycket i det senaste inlägget, att han kanske inte är så redo som han tror eller säger. Jag tror också det inlägget är rätt i hur man pratar om saken konstruktivt, att ställa frågan "varför" ger inget direkt svar, men ett mer komplext resonemang om hur man ser sitt liv framöver kan ge nycklar och infallsvinklar som kan ge mer svar.

Slutligen så tror jag kanske att även du får vara redo att kompromissa lite med din vision - vill ni leva med varandra i första hand så får ni båda vara lyhörda för varandras behov och önskemål. Och det inkluderar att en fast orubbligt tidsgräns för när man senast vill göra saker som att gifta sig och få barn får kanske vika sig för människor och livet. På samma sätt som han får motivera och modifiera sin syn.

Sen är det ju klokt av många skäl att vara gift innan man får barn tillsammans (och om man ändå planerar barn eller äger sitt gemensamma boende eller av andra skäl är insnodda i varandras liv mer långsiktigt så kan jag personligen tycka att det finns ganska få rationella skäl kvar för att INTE gifta sig), det är ju helt sant. Men det är ju heller ingen social eller ekonomisk katastrof i dagens Sverige att göra saker i tvärtoma ordningen, eller bara göra det ena men aldrig det andra. Man har inte fullt ut samma trygghet att sitta i orubbat bo om den ena går bort, och det är svårt att kompensera fullt ut med testamenten och grejer även om det går att göra en del.

fascinerande tankesätt de där.. men ni kan inte göra ett mellanting? gift er när du är höggravid? ganska bra plan tycker jag. :P 

Om giftemål är större för någon kanske det beror på att fler är inblandade i själva händelsen än när man skaffar barn?

Vid barntillverkning är man två, men om man gifter sig måste man vara ett par styckna till om det ska vara genomförbart och lagligt :)

Men ett barn brukar kännas som en större händelse av många, många andra anledningar eftersom att det förändrar livet helt och hållet.
Giftemålet ändrar saker på papperet mest.

Av praktiska och juridiska själ så är det ju bra att vara gifta innan man får barn.
Det är lättare att dra iväg på bröllopsresa och slippa tänka på barnvakt om man gifter sig innan man får barn.

Vi gifter oss nästa sommar då vår gemensamma son är 2 år (och jag hoppas att han har bättre nätter då än han haft sitt första år tillsammans med oss!
Hade det inte varit för hans hemska nätter hade vi nog gift oss redan den här sommaren.
Nu finns inte mycket energi att ta av att göra något extra.)