Han vill ha barn först, men jag vill gifta mig först..hur göra?

Känner också flera som fått gå igenom den processen.
Innan jag fick mitt missfall så fick jag sitta och förklara för barnmorskan och en psykolog att jag och exet faktiskt var föräldrarna. Att jag inte varit ute och vänstrat osv. Och det var visst bara en försmak på vad som skulle ske. 

jag kommer säkert säga emot alla andra men jag tycker man bör skaffa barn innan man gifter sig!
det är väldigt påfrestande med småbarn och det tär på förhållandet och om man klarar av det med lycka och kärlek i behåll då är det ju rätt person att gifta sig med...
det är så vanligt att unga går skilda vägar när dem skaffat barn för det är som sakt väldigt påfrestande..
nu har ni i och för sig varit tillsammans länge.
jag är 25 och min sambo 22 år och vi har en dotter på 4.5år och försöker skaffa bebis nr 2..vi har varit tillsammans 5.5 år och ska gifta oss den 11 aug =)..ser inte varför vi skulle ha valt att göra saker i fel ordning?..vårt förhållande är som bäst just nu ...men det har varit jobbigt under de första åren med småbarn ..nu hoppas vi ju på ett kärleksbarn på smekmånaden =)

jag tycker inte du ska hänga upp dig på såna smådetaljer som vilket ska vara först ..kör på och blir det bebis så blir det =) är det mening att ni ska gifta er innan så blir det så men gå inte och tänkt på det..
är ni redo för barn så ska ni köra på det och inte bry dig om att ni inte är gifta.
lycka till

Tror inte det är någon i tråden som har sagt att det finns en rätt eller fel ordning att göra det på, däremot så menar jag och flera med mig att om killen är redo (enl sig själv iaf) att skaffa barn men inte att gifta sig så låter det lite konstigt, för att skaffa barn är ett mycket större moraliskt, känslomässigt och juridiskt åtagande än att gifta sig! Och då undrar man om denne kille verkligen har fattat vad det innebär att skaffa barn och verkligen är mogen för det...
   Vi har precis gift oss och vi kommer börja försöka med barn om ett par månader förmodligen, för oss passade det bra att "stöka undan" giftemålet innan vi började tänka på barn. Bla med tanke på den ekonomiska biten - hade vi fått barn först så hade vi säkert inte haft varken råd, lust eller ork att investera i ett bröllop som det vi ville ha. Eftersom vi båda ville gifta oss nu, och det hade passat sämre med barn för oss båda de här åren, rent karriärsmässigt, så satsade vi på ett bröllop i väntan på att det skulle bli läge för att börja tänka på smått helt enkelt. Men jag håller helt med dig i det du skriver på slutet, man ska inte gå o hänga upp sig på att det ska vara i en speciell ordning bara för att!

Jag var mer eller mindre i samma situation för 8 månader sen. Jag och min sambo är båda 27 år, har varit tillsammans i snart tre år, och förlovade i snart två år.

Efter vår första natt tillsammans var vi upp till en hembygdsgård på orten jag kommer ifrån där jag råkade häva ur mig "Här skulle jag kunna gifta mig" varpå jag får svaret "Jag vet inte om jag nånsin kommer vilja gifta mig". Redan efter ca ett halvår började han prata om att han längtade efter barn och att han skulle vilja börja försöka när vi flyttade ihop (första 9 månaderna bodde vi 75 mil isär pga studier). När vi varit tillsammans i 8 månader tog jag upp förlovning och han var väldigt anti. Han hade aldrig tidigare tänkt tanken att han var en person som skulle kunna komma att vara förlovad med någon. Efter att ha pratat om det ett tag började han nästan se fram emot förlovningen mer än jag. Efter ytterligare ett par månader slutade jag med ppiller och vi sa att "händer det så händer det" men utan att direkt försöka.

Förra sommaren var skakig för oss och vi separerade ett par månader. Efter ett par trevande månader tillsammmans igen tog han åter upp barnfrågan och längtade mer än någonsin efter att starta familj. Jag å andra sidan började längta efter ett äktenskap. I december släppte jag "bomben" och han blev knäpptyst och ville inte prata om det. Tyckte att jag pressade honom och att det var en sån stor grej att gifta sig. Jag försökte lägga upp ett logiskt resonemang och frågade hur han kunde tycka att det är en större grej att gifta sig än att skaffa barn. Ett barn är ju för life, och okej att äktenskapet också ska vara det men man kan ju faktiskt skilja sig om det inte funkar. Vi bor i en mindre stad och här har folk barn till höger och vänster. Flera av hans vänner blev föräldrar i tidig 20-årsålder och har barn med flera personer, one night stands osv. Ingen av kvinnorna i hans familj lever tillsammans med sina barns pappor. Hans egna föräldrar separerade när han var 6 månader. Själv är jag uppväxt i en lycklig kärnfamilj och har alltid drömt om att hitta den jag ska gifta mig med, skaffa barn med och leva resten av livet med. Att gifta sig har aldrig funnits på världskartan för honom och han har aldrig levt nära ett lyckligt äktenskap. Men efter att ha pratat om det och jag avdramatiserat det hela ganska mycket var det plötsligt inte riktigt lika skrämmande längre.

Bröllopet är fortfarande min dröm och det är jag som håller i planeringen. Men han är otroligt fascinerad och glad över att jag kommer bära hans efternamn och att han snart får kalla mig sin fru. Och självklart är det vid hembygdsgården som vi gick till den där första morgonen som vi ska gifta oss.

Vet inte riktigt vad jag vill få fram med min historia, men jag vill kanske visa att det inte är omöjligt trots att det kan verka så. Försök ta reda på om det finns bakomliggande faktorer som gör att han tycker som han gör.

Jag hade med olika drömmar som var satta vi vissa åldrar. Dock så får man lägga dessa åldersdrömmar åt sidan, de funkar inte alltid i verkligheten.

Jag visste ganska tidigt att jag vill gifta mig med min sambo, men han var inte redo. Det tog ca 3 år och sedan så var han redo. Det hade inget med att han inte älskade mig, eller kände sig osäker. Han ville också gifta sig med mig fast någon gång i framtiden.

Nu efteråt så förstår jag varför han inte var redo. Han hade också några mål som han ville ha uppfyllt innan han var redo. Bla ville han bo i rätt stad, att vi ägde vårt boende samt att han jobbat ett par år på samma ställe. Alla är olika. För honom så var detta viktigt. Nu ska vi gifta oss och vi är lika lyckliga som alltid :)

Även om min sambo inte var redo, så sa han alltid att han ville leva ihop med mig.

Mitt råd till dig är att inte fokusera på din ålder och fråga din sambo rakt ut. Berätta om dina funderingar. Ärlighet vara längst.

Lycka till

Vi har/hade samma problem som ni fast tvärt om. Min sambo och framför allt min sambos familj är starkt troende och det hör liksom till att gifta sig först och skaffa barn sen. För mig spelar det egentligen ingen roll, har inte haft några drömmar om det "perfekta sagobröllopet som många tjejer verka haft hela livet. Men jag känner mig lite anti att gifta mig ung och har länge sagt att jag aldrig ska gifta mig innnan jag fyller 30år men vill definitivt ha barn innan jag fyller 30.
Nu har vi bestämt att nästa år (läs höst) kommer allt i livet liksom passa för att vi ska börja skaffa barn (förhoppningsvis, allt kan ju hända innan det) och barn vill vill båda ha. Och tillsammans vill vi skapa en framtid och familj. Så även fast jag bara är 25 nästa år så gifter jag mig med honom till nästa sommar och vi har precis börjat att planera och jag erkänner; jag börjar tycka att det blir roligare och roligare! Men som sagt egentligen spelar det ingen roll för mig även om jag bara är 25år. Men jag kan känna mig lite "anti" bara för att han tycker att man måste gifta sig innan man skaffar barn men sån är jag. 

Jag kände jag ville dela med mig även om det inte riktigt är samma sak. Vi är tvärt om liksom och det där med giftemål brukar ju vara en mer tjej-grej än en kill-grej. Alltså, jag har känslan av att det är ofta tjejer som tar upp det första och pratar om det mer än vad killar gör, så är det mest i min vänkrets iaf. Tyvärr har jag inget annat råd en det som tidigare sagts; att prata om det tillsammans och verkligen visa att du menar allvar med att du vill leva med honom och bilda familj. Hoppas det löser sig för dig och er! 

du

Det har inte jag heller.
Och om du har läst mina inlägg ser du att det inte är att skriva på ett papper jag talar om, utan det som många råkat ut för, att bli kallade till ett möte på socialtjänsten där man får redogöra för sitt sexliv. Om det nu är så att man inte behöver göra det längre är det ju jättebra. Jag säger bara att det är en aspekt av att få barn utan att vara gift som flera av mina vänner inte hade räknat med och blev ganska förvånade och upprörda över.

Sen är förstås hela den här diskussionen ett rejält sidospår eftersom det är en petitess i sammanhanget när man pratar om skäl för eller mot att vara gift innan man får barn.Vad intressant! Då är ju du en sån som egentligen vill ha barn först och gifta dig sen, kan inte du försöka förklara lite mer hur du tänker? Vad är det med giftermålet (eller i alla fall att gifta sig ung) som du är anti mot?

Det var självklart hos Socialtjänsten vi fick skriva under det här papperet med två vittnen (måste ju vara lagligt).

Märkligt att dom gör olika

Men samtidigt är det kanske inte så konstigt om dom vill vara noga, även om folk tycker att det är förnedrande.
Det är väldigt viktigt att rätt namn står på papperet, för barnets skull och för barnets rättigheter.
Man får kanske väga frågorna mot vad det hela handlar om, det är ju mer än en själv det gäller då man får barn.

Jag tycker att det är lite konstigt att man inte behöver skriva under ett papper bara för att man är gifta.
Vem kan säkert säga att mannen är rätt pappa bara för att man är gifta?

Det är väldigt mycket ot, jag vet.
Men man får nog tänka några steg längre än sig själv vid såna här tillfällen.
Det är ju bra att dom inte tar för lätt på det hela.

DET håller jag med om! Jag tror det är särbehandlingen som mina vänner störde sig på . Vem säger att gifta aldrig ligger med någon annan...?

Förresten vet jag inte varifrån det där första "du"-et kom, det ser ju jättekonstigt ut i mitt inlägg!

Hursomhelst, jag tycker inte heller det finns någon rätt eller fel ordning att göra saker, det viktigaste är ju att man kan komma överens om ett sätt som känns ok för båda. Iofs tycker jag det finns fler argument för att gifta sig först, men det är ju inte alls ett måste i dagens samhälle.

Jag sa det här till min sambo och han sa "Ja, men dom har ju LOVAT att vara trogna" :P
Och kanske är det just den skillnaden, dom har ju lovat på papperet och därför behöver dom inte ifrågasättas?