Vi har bytt präst!!!

Nej, alla håller inte med, det är sant, men det är faktiskt så att vi tar väldigt mycket för givet idag som man kämpade för för väldigt kort tid sedan.

Jag anser att man kastar bort en oerhörd gåva som vi har fått av tidigare generationer som har fått kämpa hårt och utstått spott och spe för vår skull. Mycket av det tänket är borta idag.

Nuförtiden är det helt OK att köra sitt eget race och inte planera eller tänka på kommande generationer alls. Hela samhället bygger mer och mer på kortsiktig planering för att uppnå mål, ekonomiska så väl som personliga.

Många bäckar små...heter det ju, och inte utan anledning. Brudöverlämningen är i mitt tycke en av dessa bäckar med en symbolik som är svår att bortse ifrån. En annan bäck är att barnkläder till flickor idag är tightare, mindre i storlek och av tunnare material så att de går sönder om barnen leker som barn bör göra. En tillbakagång till de tider när små flickor skulle sitta och se söta ut och inte smutsa ner sig. Frågar man så får man till svar, "jamen flickor leker inte lika aktivt, de gillar stillasittande lekar".
Eller som i fallet med Lego; tjejlego är mestadels färdigbyggt medan killarnas (för man ser tydligt vilka leksaker som är riktade till respektive grupp) innehåller många små delar så att de går att även bygga andra saker av dem. Lego-företaget har till och med uttalat sig att detta är för att tjejer inte är intresserade av att bygga utan vill leka med den färdiga produkten.

Nu blir det en hel lång föreläsning, men vi blundar för alla småsaker trots att vi sammantaget skapar en bild av hur flickor ska vara och hur pojkar ska vara. Borta är individen. Tillbaka kommer de inskränkande facken som det ju är så enkelt att placera personer i.
En tjej som gillar att bygga Lego blir betraktad som pojkflicka och en kille som gillar dockor är feminin (och hindras oftast från att fortsätta). Vi klarar inte av att ha en avslappnad inställning till olika personligheter och intressen utan vad man har mellan benen blir mycket viktigare för att definiera vem man är.
Detta tycker jag är sorgligt och lika inskränkande för pojkar som flickor. Det har jag mängder av exempel på:
Killen som vill ha den lila tröjan med hjärtan på. När mamman faktiskt går med på detta blir han utmobbad på dagis för att det är en tjejtröja.
Killen som gillade danslektionen som alla fick prova på, men föräldrarna anmäler honom till fotboll istället.
Listan kan göras lång åt båda håll men tillslut kan man bara konstatera att alla förlorar på det. 

Vad jag menar är att bara för att man går in tillsammans betyder inte det att det är jämlikt.  Som du skrev tidigare så har vi inte haft det så jämlikt i sverige och under alla år har svnska brudpar gått in tillsammans, inte tusan har de varit jämlika för det. Och att då ta den traditionen vi har haft i Sverige och säga att den är mer jämlik än andra Europeiska länders är ganska hycklande. 

Ifall du ser att brudöverlämning är ett sätt att lämna över ägandeskapet då kan du väl även se att brudgummen går in och visar upp sin nya vara när de går in tillsammans. LIka fräscht och jämlikt båda delarna tycker jag.

Men sen så tycker jag personligen att symboler ändras med tiden och en far som följer sin dotter längs altargången, som en slags sista resa innan hon börjar sitt nya liv, är fint. Lika fint som det är att två människor går tillsammans uppför altargågnen för att börja sitt nya liv.  

Men vi kanske har hamnar lite ot. Tycker att ts absolut ska få byta präst ifall hon inte känner sig bekväm med den första, likaså så får brudpar ändra präst ifall de tycket att det är obehagligt ifall prästen tex är kvinnoprästmotståndare och mot homovigslar. Så länge man visar varandra ömsesidig respekt och förståelse för anra synpunkter än ens egna.  

Om du googlar lite på ämnet, så kommer du förstå att det inte alls är den symboliken bakom att mannen och kvinnan går in tillsammans i kyrkan. Det är en symbol för att kvinnan själv väljer sin man, och mannen väljer sin kvinna, och att de frivilligt och jämställda går in i till vigseln.  Men som sagt, vi har nog hamnat ot nu.

Så symboliken i att bruden går in med sin far/bror kan alltså aldrig någonsin ändras med tiden?

Prästen uttryckte sig förstås klumpigt och klandervärt men var självklart i sin fulla rätt att neka. Det är, som nämnts ovan, prästen som har sista ordet vad gäller vigselgudstjänstens ordning.

Men här börjar jag ju undra - sitt nya liv? Hur många brudar (eftersom det aldrig är tal om att brudgummens mor ska överlämna sin son till den väntande, lyckliga bruden framme vid altaret!) bor hemma hos sina föräldrar tills de gifter sig? Bor inte de allra, allra flesta ihop även innan de gifter sig? I många fall t.o.m. har barn? Har inte de flesta brudar ett eget jobb, en egen ekonomi, en egen vardag, och har haft så i ganska många år? Vad menar du då med att det är en sista resa före ett nytt liv? 

Och Aleta - så mycket klokt du skriver!!! 

Då blev det ordentligt utrett!

Vi finns faktiskt också ;) Fast jag ska gå in med mannen :)

Ni finns, men är - av för mig helt förklarliga skäl - en kraftig minoritet. Sedan är det ju inom många andra kulturer inte tillåtet att bo ihop innan äktenskapet, men de gifter sig sällan i svenska kyrkan eller någon av våra frikyrkor som ligger relativt nära den svenska kyrkan. Därför är det enligt mig inte ett modernt sätt att se på saken, därför att vi lever andra liv nu. Man kan inte utgå från en kraftig minoritet när man bestämmer vad som är "normalt" eller inte (och med normalt så menar jag "det som följer normen" och alltså är det vanligaste).

På samma sätt som att bröllopspresenterna från början var bidrag till det nya hemmet, där båda förmodligen flyttade direkt från föräldrahemmet till det gemensamma och inte hade hunnit samla på sig alla serviser, brödrostar och annat. Så är det inte längre. Själv hade jag ett bohag, min sambo ett och sedan har vi skaffat massor med grejer gemensamt. I princip har vi tre kompletta hem, där vi har massor med grejer ståendes i källaren eller utlånat till syskon och vänner.

Jag ser ett gemensamt intåg som en självklarhet. På samma sätt som att jag hade blivit tokig om min sambo hade bett min pappa om lov att få gifta sig med mig (som en del tycker är fint och hedersvärt)... Vad har min pappa med saken att göra, det är ju inte de två som ska leva ihop? Och vad händer om han säger nej? Nej, varken fint eller modernt... bara en skev uppfattning om vad som är romantiskt...

Nej, jag gillar det inte heller, det var inte alls det jag menade. :)

Du är så klok och uttrycker dig så väl! En eloge till dig som håller huvudet, och pennan, kallt när diskussionerna börjar hetta till. 

Ang TS: Ja,  prästen uttryckte sig klumpigt. Skönt att ni verkar ha hittat en lösning som funkar. 

Nej, det har jag aldrig sagt, eller? Jag har tidigare hållit med om att det var onödigt sagt av prästen.

Ja, det var onödigt att använda sig av ord som patetiskt. Men jag tror att man måste komma ihåg att även präster är människor.  

Så klart var det väldigt klumpigt uttryckt, mycket onödigt, men nej prästen ska faktiskt inte stödja er i alla era val - väljer ni en kyrklig vigsel så får ni finna er i vad som innebär med det. Det är klart att vi kan diskutera i all oändlighet, återigen, för eller emot brudöverlämning - vissa är för och vissa är emot. Men det är ändå alltid upp till prästen att bestämma, det kan ni inte göra någonting åt.

Tack Syrinx och Darling Daisy, det värmer! 

Jag har hängt ett tag här på BT och det är faktiskt så att det finns brudar som har valt att gå in tillsammans istället när de har förstått hur stark emot vissa är och hur symboliken uppfattas av väldigt många.

Det räcker med att gå till mig själv. Jag skulle mycket väl ha kunnat få en sådan idé när jag var lite yngre om jag bara hade sett filmer om bröllop och skaffat mig en romantisk bild av överlämning. Hade jag däremot genomfört det och sedan fått reda på allt detta som vi diskuterar så hade jag för alltid haft en mörk skugga över minnet av bröllopsdagen. Det är något som jag verkligen inte önskar ska hända någon. Information och utbildning är faktiskt lösningen på det mesta här i världen (och givetvis förståelse, men för att kunna förstå måste man kunna lära sig av varandra).  

Bra sagt! Om man har all information och förstår hur det man gör kan uppfattas, och ändå känner att man vill göra det, så är det en annan sak än om man väljer något oreflekterat utifrån okunskap och omedvetenhet, för att man tror att det "ska vara" så.