Ska man bjuda gamla kärlekar?

Okej jag gör ett nytt försök...

Oj, nu verkar det som om ni har kommit fram till helt andra saker än jag. Typ att jag antingen ej bör gifta mig, eller i alla fall inte bjuda vännen på mitt bröllop. Har pratat igen med min bästa vänninna om detta och hon tyckte absolut vi kan be honom sjunga. Hon tyckte heller inte att jag inte ska dra upp den gamla historien med min BM, om nåt som aldrig var nåt, vännen är ju inget ex, och det skulle förmodligen bara oroa min BM.

Jag och min BM har nu bestämt oss för att be vännen sjunga i kyrkan och bjuda in honom och hans flickvän till vårt bröllop.
 
Jag har ju funderat ända från början mycket på huruvida att bjuda vännen eller ej. Det är svårt att eneklt förklara varför jag skäms lite över vänskapen, då måste man känna till vår historia, både hans och min för att förstå.

För att göra en lång historia kort så lärde vi känna varandra när vi båda var i andra förhållanden. För hans del var det som en trevlig flört som hjälpte honom ta steget ur en relation han ej trivdes i, för mig en intensiv förälskelse och jag som trodde jag skulle gifta mig med min dåvarande pojkvän blev alldeles förfärad över att jag kunde få så starka känslor för någon annan och försökte dölja det hela i ett år (minst). Det hela slutade med att vi båda bröt upp våra då 5-6 åriga förhållanden. Notera utan att vi hamnade i säng eller ens kysstes.Under en kort period när vi båda var nyblivna singlar träffade han sin nuvarande tjej, som först bara var en KK, men sen blev de ett par och har varit sedan drygt 6 år. Jag blev förkrossad både över att kärlek kunde ta slut (med mitt ex) och över att "vännen" inte ville ha mig. Men jag gick vidare, det fanns ju liksom inga alternativ och träffade på nya romanser som också blev starka. Men ingen kunde överträffa den kärlek eller attraktion jag känt för vännen, så jag trodde inte det var möjligt att jag någonsin skulle kunna bli kär eller känna kärlek igen - på riktigt.

För 4 år sedan träffade jag min BM och blev jättekär och kände en attraktion starkare än den jag någonsin känt för någon förut. Då var det också som om de känslorna äntligen svalnade jag alltid känt för vännen och det var så skönt att bara kunna vara vän och kunna behålla vår vänskap! Men jag har ändå skämts lite över att vilja träffa honom, det är som ett invant beteende, för att det tidigare alltid var "förbjudet".  Och jag har nog några vänner som har svårt att förstå att vi behållit vår vänskap och kanske inte heller tycker han hör hemma på bröllopet.

Anledningen att denna gamla kärlek "spökar" nu tror jag också har med invant beteende att göra, jag tror inte det är riktiga känslor utan mer mina tankar snarare än riktiga känslor. Det ska ärligt sägas att jag och min BM inte haft ett perfekt år. Vi förlovade oss för 3 år sedan och bestämde oss för 1 år sen att gifta oss, bokade restaurang och började planera. Men småbarnsföräldrastress, besvärliga tonårsdöttrar och oväntat utdragna begränsningar i sexlivet har gjort det kanske inte helt optimalt för ett bröllop precis just nu. Men jag vet att han är den jag älskar mest och vill dela livet med och den jag vill gifta mig med och ingen annan!

Men allt du har skrivit innan visar ju att du har känslor kvar för din vän,  annars skulle du inte se det som om han blev förförd av sin flickvän eller  tycka illa om henne för att  han valde henne.

Och varför ville du ha ett av slut avkänslor du nu säger att du inte har?

Bara undrar lite.

Och när det kommer till att gifta sig,  stress finns alltid och börjar man fundera över gamla kärlekars varan och icke varan så ska man ta ett djupt andetag och fundera vad man vill i livet för de tankar kommer tillbaka utan stress för bröllop.

Och  vill du ha stress så kan du få min berättelse ,  mina tankar och mitt hjärta vek aldrig från min makes sida när vi planerade  bröllop även om vi inte fick gifta oss enligt Skottsk lag, för att jag var skild enligt svensk lag och alltså  inte tillräckligt skild i SKottland  och sedan  så hade vi askmolnet från Island som gjorde att  vi inte visste ens om jag och de svenska gästerna kunde ta oss till Skottland.   Men askmolnet lättade precis i tid och  2 veckor innan bröllopsdatumet, hotade maken med att stämma  komunen  och skriva ner dem på alla  bröllopturist sidor som fanns och  1 timme efter det fick  vi rätten att gifta oss.  

Fast vi fortfarande enligt dem inte hade alla pappren som behövdes, papper som inte finns i en svensk skiljsmässa.

Jag vill inte döma, men jag känner en ärlig glädje och även tacksamhet över att jag inte har den sortens hemligheter för min blivande! Och om jag någonsin skulle få veta att min blivande hade dolt något liknande för mig, och inte berättat långt före bröllopet, så att jag hade haft en chans att göra valet att hans "vän" skulle bli bjuden eller inte, på bröllopet...skulle jag aldrig någonsin förlåta honom!!! Inte heller med aspekten att han hade haft så pass starka känslor för någon, utan att berätta det för mig. Sådant ska vara helt utrett innan man gifter sig, tycker jag. Det där med att du inte vill oroa din blivande, är i mina ögon en svag ursäkt, som verkar mer efterhandskonstruktion, för att slippa agera på ett vuxet sätt. Men som sagt, det är vad jag tycker. Din blivande blir i mina ögon, förd bakom ljuset och det ger mig en klump i magen av obehag. Men så har jag aldrig gillat när man smyger eller ljuger heller, utan föredrar även tuffa sanningar framför lögner, smyg och hysch hysch. Där är vi väl inte lika, du och jag...?

"Kan man ljuga om en sak, kan man ljuga om en till" 

Men herregud ni får mig att må dåligt också... jag vill ju verkligen inte undanhålla min blivande något som skulle kunna betraktas som lögn!!! Jag resonerade som att det inte känns som man behöver dra fram alla gamla lik ur garderoben utan bara de som kan ramla ut o skapa obehag längre fram.

Det låter ju riktigt jobbigt och stressigt att inte veta om man kan få gifta sig av byråkratiska och naturkatatrofiska skäl! Men här handlar det som sagt om helt annan stress, mera familjeskäl; att ha ett litet barn samtidigt som man ska försöka planera bröllop, inte hinna med, inte räcka till, för mycket att göra på jobbet, en studentfest, en sjuk mamma, en död pappa, bästa vännens bröllop samma sommar med allt vad det innebär, möhippeplanering osv.

Det är inte för att du ska må dåligt, som jag skriver det jag gör. Däremot kan jag tycka att det är bra att du får lite andra infallsvinklar, och kan förstå hur andra än du tänker kring det hela. Detta är är just något sådant som jag tror kan "ramla ut och skapa obehag längre fram"!!! Alternativt kommer det ligga och skava ditt samvete under lång tid i ert äktenskap. Det är därför jag skulle föredra att berätta/få det berättat för mig, FÖRE bröllopet, inte efter. Jag tror verkligen på att inte dölja saker för varandra i ett förhållande, just eftersom det kan såra och skada den andr* så oerhört mycket. Men hur tror du att din blivande tänker? Skulle han verkligen vilja att du döljer saker för honom? Vill du att han döljer saker för dig? Det spelar ju viss roll för vad som är rätt sak för dig att göra, berätta eller inte...

Jaa jag måste nog fundera ännu mera på detta. Jag har så svårt att tänka mig in i det omvända, för det figurerar liksom inga andra kvinnor i hans liv. Om det fanns någon gammal kärlek för hans del som han ville skulle komma o sjunga på bröllopet.... hm, jag tror jag skulle nog bara tycka det var kul att han hade en tjejkompis och fint att hon ville vara med. Det skulle inte spela mig någon roll om han varit väldigt förälskad i henne en gång i tiden. om hon var en god vän till honom nu så vore det ju bara fint att hon sjöng på vårt bröllop, så skulle jag resonera. men till frågan om jag vill att han döljer saker för mig, så NEJ, jag vill inte bli förd bakom ljuset, men man kanske heller inte vill veta allt??? För jag hatar att vara svartsjuk.

Om jag nu bestämmer mig för att ta upp detta med min BM, om att jag en gång varit väldigt kär i min vän, hur gör jag det i så fall utan att allt bara blir katastrof fel?? Det är ju bara 1 månad kvar till bröllopet.

Var ärlig och berätta hur  det var och vad som hände utan att göra ett drama av det.

Om du ens tror att han skulle ta det minsta illa upp så skulle jag 1) Inte säga något innan bröllopet och 2) Inte bjuda vännen på bröllopet. Då kan man, om man har behov av det, ta den diskussionen senare och din BM kan inte säga att du undanhållt information gällande gäster på bröllopet och man slipper dålig stämning och eventuellt upprörda känslor. Nej, han kanske inte vill veta, men du kan inte veta det utan att fråga. Risken är också att det kommer fram på annat håll till slut och då blir du den som inte sa något. Om du har en mer distansierad relation med "vännen" så finns det ju inte mycket att berätta om han inte är en del av era liv.

Om det är av "gammal vana" du behåller kontakten med honom, vad betyder han då för dig egentligen? Han upptar ju uppenbarligen en hel del tankekraft hos dig. Iinför ett bröllop är det väl inte helt ovanligt att man börjar fundera på sina "men tänkt om det varit vi", men sedan förhoppningsvis kommer fram till att man har det så bra man har det. Vad hos honom gör att du vill behålla honom som vän?

Man måste inte behålla alla människor i sitt liv. Är han en nära vän? Varför isf? Vad är det som gör att du VILL ha honom på ditt bröllop, och varför är det känsligt för dig att berätta om det (annars hade du ju redan gjort det). Jag tycker inte man behåller gamla ex i sin vänkrets utan att den nuvarande är med på noterna, det är ett gammalt ex/gammal kärlek och det är allt det är.

Just gamla kärlekar som man aldrig haft något förhållande med (obesvarad kärlek) kan jag tycka är extra känsliga då det är svårare att avsluta något som aldrig var påbörjat. Var man ihop och sedan gjorde slut så finns det ju oftast en anledning till att det inte höll. Det finns så många "men tänkt om" när man varit olyckligt/obesvarat kär och inte fått något ordentligt avslut (som du skriver att du saknar).

Jag har många ex som numera är mina nära eller mindre nära vänner. Är det någon som jag varit dunderkär i har de känslorna ersatts av uppriktig tillgivenhet och visst kan jag med nostalgi minnas de kärleksfulla stunderna, och vara grymt tacksam för dem. Men mina känslor för min M2B är helt ohotade. Mitt ex är bara en vän. Det förflutna spelar ingen roll annat än att jag är tacksam för minnena och vänskapen och allt stöd och skratt jag fått genom åren.
Jag var inte bjuden på hennes bröllop. Det hade i ärlighetens namn inte gått så lång tid sedan vi gjorde slut då, och även om jag var glad för deras skull och mycket väl insåg hur rätt de var för varandra, så var det faktumet att hennes fru blev kär i henne medans vi fortfarande var tillsammans. Hon stal henne inte från mig, vill jag bara förtydliga. Nu har det gått många fler år, och jag har träffat min underbara, och nu är det vår tur att planera bröllop. Jag tänker bjuda mitt ex. Vår historia var länge sen, och vi har båda gått vidare sen dess och är lyckliga och kan glädjas åt det som varit eftersom det fört oss dit vi är idag.
Men våra respektive är oxå fullt medvetna om historien. Min M2B känner inte till alla detaljerna, det måste han ju inte, han känner till det väsentliga. Att innan jag träffade honom var hon min största kärlek. Och det är inga konstigheter, inte alls. Vi är vänner alla fyra, och jag och exet har många gemensamma vänner. Därför är de inbjudna till bröllopet.
Men om min M2B inte kände till vår historia, ja då hade nog saken hamnat i ett annat läge är jag rädd. Först och främst undrar jag varför du inte har sagt något än? Men dilemmat löser sig ju bara du pratar om saken med din M2B? Bara lugnt och sansat säger att såhär var det, såhär lärde vi känan varandra, såhär har jag känt, och så här känner jag idag. Gör en tydlig skillnad på that was then, this is now.
Sen får du ju förstå om han har lite svårt att förstå varför du inte sagt något från början. För så brukar det ju vara; om man döljer något är det för att det finns något att dölja. Och det kasnke det fanns, innan du träffade din M2B. Men inte nu längre. Gör det tydligt bara, så tror jag det här ordnar sig fint. Du får ett fint bröllop med din älskling och din vän får dela din och din mans glädje.
Ärlighet lönar sig i längden, det tror jag med liksom Kattpoet.

Nu har jag pratat med min BM och berättat historien om att jag varit kär i min vän, ganska mycket och känslorna försvann inte helt förrän jag träffade min BM, osv. Han blev nog lite förvånad, och undrade som sagt lite varför jag inte sagt nåt förut, för han hade aldrig fattat att den killen varit något mer än en kompis för mig, osv. Men efter vi hade pratat tyckte han ändå inte det var nåt problem med att bjuda in vännen att sjunga, utan att vi skulle göra det, så nu blir det så och jag är så glad!

Tack Styrka för bra ord.

*ler stort* Skönt att höra!

Skönt, då slipper du fundera över den saken något mer och det är inget som kan komma och slå tillbaks i framtiden.