Ska man bjuda gamla kärlekar?

Jag tycker inte att det måste vara så att allt är på plats, eller att allt blev perfekt så fort man träffades. MEN, jag tycker att den man gifter sig med, ska vara den som man älskar mest, och att man kan ge henne eller honom sin fulla och odelade kärlek. Om man fortfarande har känslor kvar för ett ex eller för all del även någon som det aldrig "blev något" med,så skulle inte jag tycka att det var läge att gifta mig. Nöjer man sig med det näst bästa, eller hur tänker man? Jag vet inte om jag missförstår dig, men det verkar ju som att du faktiskt har minst sagt oavslutade och starka känslor för denne "vän"? Men att du hittills ändå har planerat för ett bröllop som står ganska nära?

För mig är det så, att det jag känner för min blivande, har jag aldrig känt för någon annan tidigare, inte heller min fd man. Jag förstår ju att det inte kan vara lika för alla. Men om man inte ens på bröllopsdagen känner att man älskar den man ska gifta sig med, mer än någon annan, så undrar jag hur man tänker sig äktenskapet? Jag skulle aldrig gifta mig med min blivande, om jag visste att han kände så som jag uppfattar att du känner för din blivande, eftersom det skulle göra alldeles för ont att inte var nr 1. Med det menar jag alltså inte att vara den första, utan den han älskar allra, allra mest idag. Det som har varit, har varit och så länge bägge två lever här och nu, spelar det förflutna ingen roll. Men om den ena parten står kvar med ena benet i det förflutna, känner jag inte att jag skulle vilja ta förhållandet vidare med äktenskap. Att dela hans kärlek med andra kvinnor, skulle jag inte vilja göra. Iaf inte gå in i ett äktenskap förrän han kunde säga att han lämnat allt förflutet bakom sig, och att det framöver var jag, och BARA jag! Jag vet som sagt, inte om jag har missförstått, och jag pratar om hur JAG skulle känna och vilja göra om jag vore i "blivandes" position. Jag har varit olyckligt kär tidigare, men sedan jag träffade min blivande, och kärleken till honom växte fram, har jag aldrig tvekat om att det är honom jag vill leva med.

Jag lånar Kattpoets ord, och säger att det finns inte en enda bit av mig, som önskar att jag vore med någon annan. Vänner är just vänner och ingenting annat.

Ingen här har sagt att man inte kan ha vänner när man har hittat sin livspartner och inte heller att hela livet blir perfekt eller att ingenting som tidigare har hänt spelar någon roll. 

Men det är skillnad på att ha vänner och att önska sig en romans med en vän. Det är den delen som jag upplever som tveksam. Särskilt i och med att din partner planerar att gifta sig med dig utan att veta om att du känner såhär.

Och allting blir inte perfekt bara för att man träffar rätt partner, men att man inte längre ska längta efter någon annan är inte för mycket att begära. Det finns personer som hävdar att de kan dela sin kärlek lika och älska flera samtidigt, men i så fall ska man ju vara öppen med det för att inte såra de man älskar. 

Jupp vännner behöver man inte ge upp för kärleken och visst kan man känna vänkärlek till sina vänner  men det är vänner.
Min nummer ett är min make.

Jag har varit olycklig kär, himla stormande tonårs olyckligt kär  men det kommer man över ju äldre man blir.
Jag har varit gift en gång innan  och det gick åt helvete, min make fejkade kärlek och ljög så bra  tills vi gifte oss sedan visade det sig att han endast gifte sig med mig för  att jag älskade honom, inte tvärtom.
Jag har bott med en man som  mental konstant och även ibland verbalt jämnförde mig med sitt  perfekta ex.   Hon var måttstocken och jag lovar dig att försöka leva upp till hennes nivå på kärlek var omöjlig. Ingen kärlek kunde vara som den han  kände för henne.
Jag har träffat tjejen och hon är jätterar, har inget agg emot henne  men  just det att aldrig få vara personens nummer ett och starkaste kärlek , tär på en. 

Och sedan hittade jag min man och  jag blev hel, inte en bit av mig önskar att jag var med någon annan  och det samma gäller för honom.  

Jag gifte mig inte för att han älskade mig, utanför att  jag älskade honom och han gifte sig för samma anleding, att han älskar mig.
 

Jag säger så här om man ska gifta sig så ska ens blivande vara nr 1.
Om man inte känner att ens blivande är nr 1 - den man älskar till månen och tillbaka, den som är ens stora kärlek, den man helst av allt vill vara med.....då förtjänar ens blivandeoch man själv bättre än så.
Självklart har både jag och mannen varit tillsammans med andra innan vi träffades, självklart har vi båda varit kära i andra - både lyckliga och olyckliga (obesvarade) kärlekar har funnits i våra liv.
Självklart behöver vi och har vi vänner efter att vi träffats, vi har gemensamma vänner, vänner som var mina vänner från början men som nu är bådas vänner, vänner som var hans vänner från början som nu är bådas vänner osv och vänner från skoltiden typ att man träffar sina gamla klasskompisar och tar en öl och pratar gamla minnen och liknande. Eller vänner från tiden på universitetet som man träffar ibland.
Men gamla kärlekar......vi har avslutat allt sånt, oavsett om "det blev nåt" eller inte med nån gammal kärlek så är det inte intressant numera. Och JA det slutade vara intressant när vi träffades.

Jag kan ärligt säga att både jag och min man upplevde att alla andra gamla kärlekar bleknade bort när vi träffades för vi har aldrig känt såhär förr för någon annan.
Bleknade alla gamla kärlekar bort direkt när jag och mannen träffades? Ja i stort sett direkt faktiskt.
Jag fick ett sms av en gammal kärlek när jag och mannen dejtat i ett par veckor och jag raderade bara det där sms:et....
Jag var inte ett dugg intresserad längre.Om jag hade varit singel då hade jag absolut träffat den där gamla kärleken men jag var inte intresserad, inte ens av ett avslut.
Innan jag träffade min man så höll den där snubben och jag på med någon slags relation i flera herrans år....sedan gymnasiet faktiskt. Jag träffade min man när jag var 30 så du fattar ju hur länge jag och den andra snubben höll på....vi var "bara vänner" jättelänge men hamnade i säng mellan varven.....och vi var ihop med andra och då var vi bara vänner på riktigt dvs vi var trogna mot de vi var ihop med men när det tog slut så blev vänskapen på en annan nivå och så höll vi på sådär.....i hur många år som helst!
Och både han och jag trodde nog ibland att det ändå skulle bli vi till slut....Och jag trodde nog att OM jag eller han skulle hitta någon annan som var "den rätte" eller "den rätta" så skulle det på något sätt "krävas" ett riktigt avslut...typ ett sista snack, en sista omgång i sänghalmen, en sista...ett avslut....exakt VAD det där avslutet skulle vara vet jag inte egentligen...utan mer som på film när dom ses "EN SISTA GÅNG för att aldrig mer ses"...typ.
Jag behövde egentligen inget avslut.
När jag träffade och började dejta min man och vi blev ihop....DET var avslutet, avslutet var att jag träffade någon annan. Någon som jag blev vansinnigt kär i, någon som jag väldigt tidigt i relationen kände att "detta är något riktigt BRA...det här är HAN, han som är RÄTT".
Jag har ingen aning om den där gamla kärleken går runt och känner att han behöver ett avslut. Jag tror att han är glad och lycklig idag. Ett avslut behöver inte vara något slags tårfyllt farväl......I TS fall så var avslutet redan när den Gamla kärleken blev kär i sin flickvän. Och jag tror inte alls att flickvännen var någon slags orm i paradiset som slingrade sig in och "förförde" honom och liksom snodde honom framför näsan på TS, jag tror inte det alls. Snarare var det så att TS och Gamla kärleken hade en vänskap som var lite mer än vänskap från TS's sida och från Gamla kärlekens sida så  var det  "ett kanske" dvs inte klockrent JA eller NEJ utan "kanske är jag intresserad eller kan bli" men så träffade han flickvännen och blev kär.

En gammal kärlek som man ouppklarade känslor för....ska inte komma på ens bröllop.
Inte för att sjunga i kyrkan (oavsett hur bra personen än sjunger, oavsett om personen gör det gratis...oavsett anledning så NEJ inte sjunga i kyrkan) och NEJ en gammal kärlek som man tycker sig behöva ett avslut med ska inte bjudas.Inte.Alls.

prinessgrodan, du har rätt gammal kärlek som lever fortfarande är inte välkommen .

Men om den är död sen länge och  bara vänskap finns kvar,  ja då är det ju en vän  och ingen  kärlek och då kan den komma dit.

Fast i TS fall är det ju kärlek det handlar om, så nej. 

Nej! Så enkelt är det...

Håller med Dez: Nej det där är inte ok.

Jag har inte läst vad alla andra har svarat men jag tycker det här låter jättekonstigt.

Sättet du formulerar trådstarten på (inledningen)... Om du har "problem" med hans nya tjej så har du uppenbara känslor kvar.
Jag skulle absolut inte bjuda in denna person till mitt bröllop och hade jag sådana känslor för en annan person än min blivande man så skulle jag inte gifta mig. Inte än, i alla fall. 
För egen del är min blivande "the one", annars hade jag aldrig förlovat mig med honom.

Du skriver att din blivande inte vet om detta heller. Det låter också helt fel eftersom det känns som en stor "hemlighet" att sitta inne på, speciellt när man tar ett så stort steg som att gifta sig med varandra.

Tror du blandade ihop det med mig :-P Och jag har definitivt inga oavslutade känslor för killen ifråga. Tog tom upp den här tråden med BM idag och hänvisade till min kompis. Han sa att han inte var ett dugg orolig för det. Han vet att det inte finns några känslor där

Oj, jag skrev just världens längsta inlägg som försvann, när jag tryckte posta loggades jag ut... orkar inte skriva det igen. :(

Vi har i alla fall bestämt oss för att be vännen sjunga och bjuda vännen o hans flickvän.