Ska man bjuda gamla kärlekar?

bra poäng, nu har jag bestämt mig för att ta avslutet nu med min Vän, absolut inte på bröllopet, prata med min blivande och sen bestämma!

Har förresten frågat min bästa vän och tärna vad hon tycker, hon tycker inte han ska få komma för att slippa onödiga känslor! Men jag ville höra lite fler åsikter.

Min blivande har en exfru, men henne är det inte aktuellt att bjuda, för de kommer inte så bra överens och är inte kompisar idag. Hon var visserligen hos oss på dotterns studentfest och det gick bra, men det är liksom för barnens skull de har kontakt inte varandras.

Så med andra ord, du ska avsluta vänskapen med denna personen pga att  du kärande ner dig i honom och sedan inte kunde släppa det?

Eller missförstod jag dig? 

"Jag har dessutom inte så mycket till övers för hans flickvän av förståeliga skäl"?????

Du har ju helt klart ouppklarade käsnlor för denna man. Hade jag varit din BM så hade jag INTE varit din BM om jag fått reda på det, vill bara gifta mig med nån vars hjärta tillhör mig...

Att bjuda honom på bröllopet under de omständigheterna tycker jag är otänkbart.

Kattpoet: jag menade att avsluta mina eventuella känslor för honom! Reda ut lite vad som hände, vad han kände osv. Så kan jag släppa det sen.

Flickvännen har jag aldrig gillat eftersom hon kom in i en tid då jag trodde han kunde bli min och sen förförde honom istället!

Men nu känns allt mycket bättre, har redan påbörjat samtalet med vännen.

Enligt dig så sa han att  HAN inte hade några amorösa känslor för dig utan endast vänskap och  det är vad han sa .

Du kanske ska släppa att hon förförde honom, han var ju aldrig din eftersom han själv  enligt dig sa att han  älskade dig endast som en vän.

Det måste varit jobbigt för honom att ha någon som han såg som en vän vara svartsjuk över hans flickvän, någon han troligen valde av fri vilja. 

Ja det var det säkert. Menar du att jag ska försöka se det lite mer från hans perspektiv? Att jag är jobbig som var så kär i honom och aldrig kom över det?

Eller nu förstår jag, jag behöver inte tycka illa om flickvännen för hon snodde honom inte. Han valde henne. Precis det vet jag ju, och tänker jag förnuftigt förstår jag ju att änen hon är en trevlig tjej. Vi har förresten börjat få en liten relation också och även vi har gemensamma intressen.

Eller blandar jag ihop det med någon annan?

Jag måste nog säga att jag reagerar ungefär som Å och D, här. I en tidigare relation hade jag liknande problematik. Att jag grämde mig över en romans som aldrig blev av. Jag trodde det var normalt att känna så; att vara nyfiken på något som man aldrig fick uppleva och att det därmed var rimligt att önska att man hade fått en chans. Men när jag träffade min sambo så föll alla sådana tankar bort. Jag har aldrig längtat efter något mer eller någon annan, någonsin igen.

Om man inte kan släppa taget och grämer sig över förlorad  kärlek, så kan man ju inte ge sin nya partner   kärlekn fullt ut  och då i längden blir  förhållandet lidande.

När jag träffade min make så föll allt på plats,  det finns inte en enda bit av mig som önskar att jag vore med någon annan.

Annars skulle jag aldrig ha gift mig med honom. 

Säger ni att jag inte alls borde gifta mig, eller vad?

Måste det vara så att allt föll på plats, allt blev perfekt så fort man träffades? Att det känns som att allt tidigare inte spelar någon roll? Vaddå, alla kärlekar är väl olika och kan kännas även om de finns i det förflutna? Och har ni inte varit olyckligt kär vet ni kanske inte vad jag menar.

Med min nuvarande man har jag en otroligt stark attraktion och känsla av att allt är naturligt, jag kan helt var mig själv och han gör mig hel. Jag kan inte tänka mig att dela livet med någon annan på det sättet.  Men jag behöver fortfarande mina vänner.