Någon annan som tycker det känns sorgligt att byta efternamn?

Men starka kvinnor protesterade mot detta och behöll sina egna namn trots lagen. Det var i och för sig bara kända kvinnor, vanliga människor vågade nog inte sätta sig upp mot lagen.

Det är ganska vanligt att tvång blir tradition och något som alla gör och ska göra. Jag kan inte låta bli att tänka på kvinnlig omskärelse i Somalia. Alla gör det, därför tycker alla att det är bra.

Men lilla rara du, även om du inte menar det så så tycker jag inte ens att man ska ta med omskärelse i samma mening som namnbyte!

Jag byter heller inte namn för att jag är en svag kvinna som inte vågar stå emot trycket...TRO MIG!!
Jag är nog stark för att ta min mans namn utan att känna mig kränkt på nått sätt av det.

För mig har en familj samma namn (när det gäller MIN familj), andra får göra precis som dom vill. För mig spelar det mindre roll VAD vi heter så länge det är samma sak.

Jag tycker inte alls det känns sorgligt. Jag har aldrig varit överförtjust i mitt efternamn och ser det här som min chans att byta till ett lite snyggare Har alltid tyckt att mitt är så svårt att skriva snyggt och att det inte klingar helt hundra med mitt förnamn, jag har redan tidigare funderat på att byta men det har inte blivit av. Jag byter nu från ett -sson namn till ett annat och det känns hur bra som helst.

Skulla jag känna mig ledsen över att förlora mitt gamla efternamn skulle jag inte byta, då får vi väl heta olika om han inte vill byta. Inte mer med det. 

Jag kommer att ha mitt namn som mellannamn, barnen har det också. Lite märkligt känns det då jag heter ett vanligt svenskt namn och kommer då få ett ovanligt engelskt efternamn....så därför tar vi två namn.

Sebastiana

För min man är det viktigt att vi heter samma för det förstärker hans familjekänsla och att det kommer underlätta när vi får egna barn. För hans familj betydde mycket att jag tog hans namn och inte tvärtom. Jag vet inte riktigt varför och det bryr jag mig inte om, jag är jag oavsett vad jag heter.

Och jag känner även att det skulle vara fånigt att bli osams om en sådan liten sak.

För mig är det lite viktigt att vi heter Familjen blabla, istället för familjen blabla-blabla, om ni förstår. ;) Samma sak är det för min BM. Men jag tycker absolut inte sämre om dem som inte gör så. Klart man ska göra som man vill.

Både ja och nej. Jag har ju ett -ssonnamn så jag har ju alltid varit inställd på att byta den dagen jag gifter mig. Och nu är det så bra för fästmannen har ett spanskt efternamn som det känns otroligt roligt att få byta till.

MEN, det känns ändå sorgligt och det är nog för att mitt efternamn kommer från min pappa som är tyvärr är död. Känns lite som att jag "sviker" honom och lämnar mamma ensam fastän jag vet att det verkligen inte är så det är eller att någon annan skulle tänkt på det. Jag är väl lite nostalgisk kanske.

Kan man förresten få ihop det så att man dagen efter bröllopet kan börja använda sitt nya efternamn?

Jag har fått mina första brev i mitt nya namn, och visst känns det konstigt! Inte sorgligt kanske men lite märkligt.

Vi ska ta min pappas efternamn och därför har jag bytt nu innan bröllopet. För oss är det självklart att heta samma namn, vi vill helt enkelt det och allt blir enklare. Både kommer från skillsmässofamiljer där alla har olika efternamn så vi tycker mest att det är jobbigt med dubbelnamn och sådant. När jag bodde hemma tex hade vi fyra olika efternamn hos mamma och tre hos pappa. Det är så det blir ibland.

Jag är inte mitt namn lika lite som jag är mitt jobb. Jag skulle vara jag vilket namn jag än hade och mitt värde sitter inte i utomliggande saker. Så känner jag och det känns bra! :)

Dessutom så betyder det inte att det är hemskt att byta efternamn, det enda som är hemskt är de som känner sig tvingade att byta fast de egentligen inte vill och detta bara för att det har varit norm under en längre tid. Det var min enda poäng att människor tror sig vara tvungna att göra vad som helst bara alla andra gör det.

Jag tycker att det är jättesvårt. Har inte bestämt hur jag ska göra än. Jag har ovanligast efternamn (bara min släkt) medan min pojkvän har ett halvvanligt "natur-namn". Jag tycker om när folk kopplar in mig i ett sammanhang via mitt efternamn (vilket är rätt ofta) och den känslan vill jag inte förlora.

Min pojkvän tycker att han har väl lika mycket identitet i sitt namn som jag har i mitt, sen har han lovat sin mamma att inte byta bort sitt namn, vilket gör det hela lite svårare.

Jag hade gärna sett att vi hade samma namn och för min pojkvän är det väldigt viktigt. Har varit inställd på att jag nog får ta hans namn men i så fall lägga till mitt efternamn som mellannamn men det känns samtidigt lite avigt.. Det känns krånligt med dubbla efternamn, typ mailadresser och att det blir väldigt långt.

Hur känner ni som har både mellan- och efternamn? Upplever ni att det är praktiska problem med det?

Jag var gift tidigare och gick med på att ta min mans namn som mellannamn. Det var bara fult och opraktiskt. Folk visste inte vilket de skulle använda, så det blev ofta fel och dessutom så använder man det egentligen inte.

Vill ni inte byta så byt inte. Det funkar jättebra att heta olika!

...och bäst att tillägga: vill ni byta, så byt!

Jag tar min blivandes namn och det känns bra trots att mitt är ett unikt släktnamn; hans är också ovanligt och låter lika bra ihop med mitt förnamn =) Nu är jag den enda i världen med min namnkombination, efter bröllopet blir det jag och en till, fast hon stavar sitt förnamn annorlunda.

Visst känns det lite ovant att få ett helt nytt efternman, men jag upplever ingen identitetskris; jag vet vem jag är! Dessutom har jag ett mellannamn som jag inte använt sedan gymnasiet och tänkt göra mig av med men aldrig kommer till skott, så nu ryker det också äntligen =) Just på grund av detta är jag stenhårt emot dubbelnamn, det är bara jobbigt och precis som någon annan skrev så blir det ofta fel. Rekommenderas icke!

Nej, jag ser fram emot mitt nya namn.

 

Jag har också ett helt unikt släktnamn, vi är ca 50 personer som har det namnet i Sverige, plus att jag har ovanligt förnamn så mitt namn står verkligen ut. MEN mitt unika efternamn är tyvärr inte speciellt fint, snarare rätt så konstigt. Jag har velat byta bort det hela mitt liv, men inte vågat för jag tror att min släkt skulle förskjuta mig då, haha. Nej men skämt åsido, nu har jag ett perfekt tillfälle att bli av med det utan att släkten kommer misstycka och min fästis har ett fint italienskt namn som jag gärna tar, men den dagen jag byter så kommer det säkert kännas både lite konstigt och sorgligt. 

Hade det varit så att jag inte hade hetat ett så konstigt efternamn så hade jag nog inte bytt, det är alltså för att jag egentligen inte trivs med namnet som jag vill byta, och det är bra läge att göra det. Inte för att jag tycker att man måste eller att man hör mer i hop eller något sånt. TROTS allt detta så är det lite sorgset, det har ändå varit mitt namn i trettio år och just för att det är så speciellt har det blivit en del av min identitet... så det är helt klart dubbla känslor.

Helhetskänslan av att jag ska byta till hans namn är - JIPPII
Känslan av att "förlora" mitt namn är inte ledsam, inte sorg utan snarare konstigt.....

Ja, det skulle kännas sorgligt att byta mitt efternamn och jag är glad att jag slipper det då min blivande man tar mitt efternamn. Jag sa redan i början av bröllopsplaneringen att jag inte ville ändra mitt namn och han sa att han inte ville byta sitt namn. Men visst finns det någon charm i att heta samma så efter några månader hade han ändrat sig och kunde tänka sig ta mitt namn. Sen kanske det spelade in att jag har ett "ovanligt" efternamn och han har ett -sson namn.

Min familj har tyckt att det är jätteroligt och annorlunda att han tar mitt namn, antar att det fortfarande är ganska ovanligt att mannen byter namn.. Hans familj vet inte ännu, hoppas bara att de tar det på ett bra sätt.

Min fästman tycker att det känns lite vemodigt att byta namn men inte så vemodigt att han låter bli

Det hjälper inte att jag är den sista med mitt efternamn, eftersom mina syskon bytt allihopa. Vet att min pappa tycker det är lite sorgligt.. Men till saken hör att jag har ett av sveriges vanligaste namn och aldrig, förrän nu, varit speciellt fäst vid det. Han skulle gärna byta men hans förnamn låter inte klokt till mitt efternamn.