Jag ska ta min BM efternamn. Men känner mig lite ledsen, eftersom jag tycker om mitt efternamn så otroligt mycket. Dessutom passar det bättre till mitt förnamn. Vill ju att vi ska heta samma och min BM vill absolut inte ta mitt efternamn. Det är väl inte hela världen, men det känns lite konstigt. Det är som att jag överger något som är "jag", men det är ju bara ett efternamn och man vänjer sig nog.
Någon som känner samma?
Jag har tänkt på det i över 5 år. Vi gifter oss nästa sommar och jag har INGEN aning! Vi båda har unika efternamn och jag har dessutom redan ett ytterligare efter/mellannamn så det blir knepigt värre för mig...
Jag hade också tyckt att det skulle kännas sorgligt att byta efternamn. Och därför gör jag det INTE!
Förlåt, alla ni som är ledsna och gråter när ni skriver ert nya namn: NI BEHÖVER INTE BYTA!!! Varför kan inte era män ta ert namn eller varför kan ni inte båda ha kvar era gamla namn. Ni hör ju lika mycket ihop ändå!
Ja, lite sorgligt kanske. Men ändå helt underbart att ha samma efternamn som min älskade! Mitt namn är väldigt vanligt och hans är inte alls lika vanligt. Lite roligare att ha en namn som inte så många har.
Hm, visst har jag tänkt att det nog blir svårt att ställa om sig när man skall skriva sitt namn.
Men jag längtar efter att få min BMs efternamn, för mig är det en del av giftermålet. jag ser det som jag då verkligen blir ett med den jag älskar, som att vi verkligen blir ett VI.
Anledningen till att jag känner såhär är att jag fixade med blanketten idag :) Konstig känsla, men nu några timmar senare börjar det kännas bättre. Min BM har också ett "unikt" namn som bara hans familj bär, de bytte till det efternamnet för drygt tre år sedan. Så det är en orsak till att han inte vill byta igen. Jag tror iallafall att jag kommer vänja mig vid hans efternamn tillslut, annars finns ju ändå mitt kvar där bakom mig, ifall jag skulle ångra mig ;)
Tycker också att "vi-känslan" förstärks lite när man heter samma!
Från början skulle jag inte alls byta, vi båda har ovanliga efternamn, inte stor släkt någon av oss och jag kände väl jag var tvungen föra mitt efternamn vidare. Men sedan så bara ändrade jag mig när jag insåg att jag kan byta tillbaka när jag vill :P
Men tyckte det var värre när jag skrev på vår dotters namnblankett, hon var liksom den ssite kvar att heta som jag. Konstigt är det iaf att byta bort sin identitet, känns ju så. Känns som man kommer bli bortglömd ;)
Nä, tycker inte det ska bli sorligt. Har redan bytt namn en gång när jag var 16 år (min föräldrar gift sig) och nu har jag snart hetat det i 16 år så då passar det väl att byta igen. Dessutom har min M2B ett efternamn av den typen jag alltid gillat (två delat) så jag byter gärna...
Kollade på Eniro och jag verkar också bli den enda med just det namnet när jag gift mig... (fast inte i historien då M2B's gammelfarmor hete precis samma som jag, både för och mellannamn,)
