Vem mer kommer att bli sur/ledsen/besviken på sin inbjudan???

jag har själv en dotter som är 22 år och jag skulle verkligen bli besviken på henne om hon inte ville dela sin stora dag med mig....men hon och jag pratar om allt och är väldigt tajta.
sen är det väl alla mammors (nästan iaf) dröm att se sina barn gifta sig.
Nu fattar även jag att alla inte har så bra kontakt med sina barn som jag och alla har olika relationer till sina föräldrar så ta inte det jag skriver så hårt....ler

Jo... på ett sätt har du väl rätt. Helt klart är ju nog iaf att det var inte det att hon inte fick vara med som gjorde henne så upprörd.

Men om jag förstått det rätt, efter att ha talat med mina syskon och funderat på saken osv., så är hon väl mest besviken på att hon inte blivit invigd i hemligheten. Hon tyckte väl att i egenskap av min mamma så borde vi ha berättat det åt henne långt tidigare, så att hon hade fått vara med i hemlisen också.

Men... hur hade vi gjort med svärmor då? Hon är ju också mamma, hon hade ju också behvöt bli invigd då. Och papporna då? Och hur är det med mina systrar (som min lillasyster själv påpekade till mamma)... och var skulle man då ha dragit gränsen för vem som fick vara med i hemlisen och inte. Snart hade det inte då varit en hemlighet längre.
Det tror jag dock inte att mamma tänkte på.

Grejen är väl den att hon har ensam tagit hand om sina fyra barn och vår pappa har inte riktigt varit närvarande. Så hon har ju alltid haft en rätt speciell position, om man säger så. Kanske varit "mer" förälder än en vanlig mamma, då hon egentligen fått vara både mamma och pappa. Så därför tror jag hon känner sig väldigt utanför då hon inte fick ha dendär, tja.... priviligierade positionen i dethär också. Tror att hon helt enkelt tyckte att hon förtjänade nån slags specialbehandling.
Vilket ju iofs stämmer, hon är ju trorts allt min mamma. Men då återkommer vi till detdär problemet att min make har ju också en mamma och en pappa, mina systrar osv.

Hade det varit ett stort bröllop hade man väl kunnat inviga familjen i hemligheten, men nu är det ju nästan bra dom på festen också!

Det jag tror mamma inte förstår är att vi ville ju överraska henne också! Vi trodde ju att hon skulle tycka om det! Men istället känner hon sig utestängd och illa behandlad, fast vår mening var att hon skulle känna precis det motsatta.

Så även om jag inte hade kunnat förutspå hennes reaktion, och gjort är gjort osv, så är det ju synd att hon blev ledsen. Det som jag dock tar lite illa upp av är att hon hade ju inte varit tvungen att göra mig ledsen också. Tror nämligen hennes "hot" om att inte komma på festen är ett slags straff till mig, som olydig/hemsk/elak dotter som utestänger mamma. Hon brukar funka så...

Så kontentan av det hela är att ifall jag hade haft den minsta aning om hur hon hade reagerat, så hade vi väl såklart kunnat inviga henne (och svärmor kanske också) i hemligheten lite tidigare. Kanske berättat det ens via telefon eller när vi hälsat på eller nåt. Men nu är det försent och då hade man ju önskat att hon kunde vara glad för vår skull istället för att ja... förstöra festplaneringen för mig genom att hota med att inte komma.

Kan väl tillägga att det kom fram senare att troligtvis så fick hon inte ens veta nyheten genom att öppna och läsa sin egen inbjudan. Min lillebror hade öppnat henens inbjudan (fast han fått ene egen) och berättade antagligen hela nyheten åt henne det första han gjorde när hon steg innanför dörren. Snacka om chock! Hade säkert varit betydligt mycket bättre ifall hon hittat inbjudan själv och fått öppna den i lugn och ro. Knappast hade allt avrit OK då, men bättre. Men det är ju inte mitt fel att lillebror öppnar hennes post!

Ja, ja... känns iaf lite bättre då syskonen, pappa, mormor, farmor och kompisarna ringt och gratulerat och avrit glada för vår skull. Trodde mormor skulle bli mest sur av alla (om nån skulle bli sur) men honverkar bara tycka att det är kul att gå på fest. Hon kanske inte är helt supernöjd med hela arrangemanget, men hon sa att det är vårt beslut att fatta då det är vi som gift oss.
Farmor (som jag inte har så mycket kontakt med) blev superglad och ringde och tackade och var så uppspelt. Fick höra att hon direkt gått iväg till frissan och bokat tid för att fixa håret till festen :)

Mammor är alltid mammor och de kan ta illa vid av de mest underliga saker ibland.
Att inviga sin mamma i hemligheter kring en vigsel kan ju vara både på gott och ont, de har ju liite svårt ibland att hålla tyst om såna saker inför övriga familjen. Det skvallras gärna till mormor, syskon, sambon etc i all välmening då de stolta inte alltid tänker sig för.

Ni kanske skulle sitta ner i lugn och ro och prata om det, ta en heldag på stan eller vad ni gör som dotter/mor. Förklara för henne såbra som du skriver här!
Självklart var ni aldrig ute efter att såra henne.. att hon int ska gå på festen för att såra dig sårar ju bara henne själv i slutet. Hon missar det stora speciella tillfället då ni firar eran dag med resten av familjen. Ren dumhet men förmodligen också bara sagt utan någon mening (hoppas jag om inte annat!)

Jag tror säkerligen din mamma kommer över detta men det blev en otrolig chock för henne. Vi chockade ju våra släkter/familjer/vänner med att planera vårt bröllop i hemlighet och sedan bjuda in dem till det och alla fick veta med inbjudningarna. Och med tanke på hur min mor går på om planeringen själv (som redan är gjord) så tror jag att hade hon nu inte fått tro att hon inte får vara med och planera hade vi nog fått en liten knorr vi med.

Nu har inte jag läst allas svar utan bara TS.
Men jag skulle själv blivit väldigt besviken om någon närstående gifte sig i hemlighet och sedan inte sa något om det på fem veckor utan låter alla få reda på det i en inbjudan till "bröllopsfest".
Nej, så gör man inte. Man berättar det i vart fall muntlgt (helst öga mot öga) för sina familjer i anknytning till att man gift sig, inte flera veckor efteråt.

Skulle min dotter göra så mot mig när hon gifter sig skulle dt såra mig något fruktansvärt och skulle jag göra så mot min mamma skulle hon göra precis som din eftersom hon skulle bli otroligt ledsen, besviken och sårad.

Tänk dig in i hur det skulle kännas om någon gjorde så mot dig så är reaktionen inte så konstig anser jag.

(Jag tycker alltså att det var lite okej att ni gifte er i smyg om det var det NI verklgen ville men att ni borde berättat det tidigare för era familjer).

Jo... mamma och jag pratade lite om hela denhär grejen när vi hälsade på där i torsdagst.
Hon kunde väl ännu inte riktigt förstå hur vi tänkt, men jag försökte förklara så bra som möjligt och hålla allt sakligt.
Men i.o.m. det samtalet så kom mamma med ett litet avslöjande, dvs. att hon hade nog inte enbart blivit besviken utan också lite sur/arg så hennes första reaktion var att hon ville göra mig lika ledsen som jag gjort henne. Lite som en hämnd alltså.
Vilket ju var precis det jag misstänkt, så liite känner man ju sin egen mamma.

Grejen är ju den att jag kan förstå att hon blev besviken, även om jag aldrig hade kunnat förutse det, kan också förstå att hennes första reaktion var att hon ville göra mig ledsen tillbaka.
Det jag dock INTE kan förstå är att hon faktiskt levde ut den känslan och medevete försökte göra mig ledsen. Har särskilt svårt att förstå det eftersom vi ju gjorde nåt som vi trodde skulle glädja henne.
Känns dumt att behöva bli "straffad" när man handlat i all välmening. Vilket jag nog tycker mamma borde ha förstås, varför skulle vi vilja göra henne ledsen med flit?

Så det som jag ville ha av mamma var alltså en ursäkt, sen kan jag glömma allt dethär och försöka lägga det bakom mig.
Jag vill ju inte ha en ursäkt för att hon blev besviken, man kan inte rå för sina känslor. Men jag vill ha en ursäkt för att hon medvetet gick ut för att göra mig ledsen. Vilket, ärligt talat, förstörde väldigt mycket för mig när det kommer till festen och så. man tappade helt enkelt lusten.

Nå... i fredagst skickade hon ett sms där hon bad om ursäkt (eller egentligen skrev hon bara "sorry", hon har lite svårt att be om ursäkt och så) att allt hade blivit så tokigt mellan oss. Hon skrev också att naturligtvis var hon glad för vår skull och att hon ju förstås kommer på festen.
Så nu är det bara att försöka lägga dethär bakom sig

Till Nordiskbrud:
"Tänk dig in i hur det skulle kännas om någon gjorde så mot dig så är reaktionen inte så konstig anser jag. "

Det är just det som är grejen. Jag skulle inte alls ta illa upp eller bli ledsen/arg eller nåt sånt! Och eftersom man långt utgår från sig själv när man fattar de beslut som man gör, så hade jag ju inte förväntat mig en sånhär reaktion av mamma. Speciellt inte när jag tänkt att våra åsikter om sånthär varit väldigt lika.

Min syn på saken är att en vigsel är en sak som enbart är mellan bruden och brudgummen, ingen annan har ju egentligen nåt med saken att göra.
Tycker också att vigslar överlag är väldigt tråkiga. Har aldrig t.ex. blivit särskilt rörd eller nåt och brukar alltid sitta och vänta på att de ska vara slut så festen kan börja

Så om t.ex. nån av mina systrar hade gjort likadant hade jag bara tyckt att det varit kul och blivit glad för deras skull. Hade säkert tyckt att det varit en jätterolig överraskning bara. Sen hade jag ju förstås blivit väldigt glad över att de ordnat en fest så man fått fira tillsammans med dom.

Tillägg:

Hade alltså knappast brytt mig ett dyft om min syster hade berättat om sitt bröllop fem veckor, fem månader eller fem år efteråt. Det är ju deras ensak isåfall så det är helt och hållet upp till dom själva att avgöra när, var och hur de berättar om det åt mig.

Som jag också skrivit tidigare, så tog alla andra det väldigt bra och precis så som vi hoppats/förväntat oss. Dvs. de tyckte att det var roligt att bli överraskade och var glada för vår skull.
Detta inkluderar alltså min pappa, min mormor, farmor, svärmor och svärfar, syskon, kompisar etc.

Min syster gifte sig i hemlighet utomlands och jag kan säga att som lillasyster är jag sårad än idag!!

Självklart hade jag velat vara med när min storasyster man sett upp till har sin stora dag!
Fast det var inte det att dom gifte sig i hemlighet som sårade mest utan att hans föräldrar och bror m familj var med..men ingen i våran familj visste ens om det mer än mamma och pappa...

Därför ska vi ha ett riktigt kyrkbröllop nu på lördag, och självklart är min kära syster bjuden

Vad skönt att det har rätt ut sig!

Förstår att du ville ha en ursäkt från henne för hennes hämndlystan, för det håller jag med om att det faktiskt är en handling som man kan styra över. Känslan av besvikelse den dyker upp, men att vilja göra någon ledsen och leva ut det, inte ok. Men som sagt, skönt att du fått ursäkten och kan gå vidare. Hoppas nu att ni får en riktigt trevlig fest!

Jag är övertytgad om att ni gjorde rätt! Kändes det rätt att tillbringa dagen tillsammans med bara varandra, så var det det!

Låt inte efterdyningarna påverka den underbara dagen ni hade! Genom att försöka minnas det som var bra, in i detalj, så hjälper man sig själv. Allt är inte skit, o ni skulle inte ha struntat i att gifta er! Se fram mot festen o låt den lilla detaljen, att din mamma blev chockad, vara just: En detalj... Det går över!

Min mamma mår dåligt av att veta om att vi ska gifta oss... Hon är orolig 9 månader i förväg... Så hon hade mått bättre av att bara föras till en bänk o delta under dagen. Men hon hade nog blivit ledsen om hon inte fått deltagit något i planeringen... Det tror jag.

Mammor har en tendens att överreagera då det inte blir som de vill ;)

Lycka till!

Du och din make har ett fritt val att göra som ni vill. Samtidigt måste ni ta konsekvenserna. Antagligen älskar din mamma och de andra er och är glada över att ni gifter er men deras beteende är en direkt reaktion för att de blir chockade. Rätt eller fel så är det deras instinktiva reaktion. I den sekunden så är de antagligen så chockade att de tolkar ert handlande som att ni har exkluderat dem från en så pass stor och viktig del av ert liv.Och hur mkt rätt ni än har att göra det på ert sätt så har ni faktiskt exkluderat dem. Låt dem få prata av sig. De kommer förhoppningsvist att komma över det så småningon.
Ett tag framöver behöver ni nu visa att ni VILL inkludera dem i era liv och att det inte var pga att exkludera dem som ni gifte er i smyg.

Ser att vissa av inläggen ar upp att det är ologiskt av din mamma att bli sur när hon bara missat några minuter i en borgerlig vigsel.
I din mammas ögon handlar det inte om antalet minuter eller at det inte hände mkt. Det handlar heller inte om att ni inte vilja gifta sig på samma sätt som alla andra med stor ruljans. I hennes ögon handlar det om att hon har blivit utesluten från en viktig del av erat liv.
Även om ingen av er har rätt eller fel så är det din uppgift att visa henne att hon betyder mkt. Vet att det låter hårt men själv kan jag inte se att mina föräldrar någonsin riktigt komma över en sån sak.

Här tycker jag att det behövs lite perspektiv i så fall. Att inte få vara med om sitt barns bröllop är väl ledsamt men inte något man aldrig kommer över? Till den kategorin tycker jag räknas sånt som att vägra sina föräldrar att träffa barnbarnen, att stjäla allt man ser i föräldrahemmet för att spendera på droger eller dylikt. Inte att man "bara" fick gå på festen.

Flygande taxen skrev 2009-08-16 19:35:34 följande:

när man tycker så olika så är det kanske svårt att sätta sig in i andras känslor och reaktioner...
jag förstår att DU känner så men JAG känner inte så...
jag är lättrörd och gråter alltid på bröllop men det är ju inte så alla känner.
Det är tråkigt det som hänt men förhoppningsvis lägger sig allt och det kan bli en trevlig fest trots allt.
Jag ser inte att ni kunde gjort på något annat sätt än på det sätt som NI ville ha det.
Däremot kanske ni kunde ha förutspått reaktionerna så att det inte blev så chockartat för er att det väckte så starka känslor.
Hade du gjort på något annat sätt om det vetat om att det var så de kände?

Jag är nu snart ett år efter vårt bröllop väldigt fascinerad över hur mkt känslor (från precis alla håll o kanter) ett bröllop och dess innehåll rör upp. Spelar nog ingen roll hur man gör, alla har de mest växlande åsikter just när det handlar om bröllop...
Förstår ändå att din mamma blev besviken och det var väl bra på sätt o vis att hon talade om hur det kändes. Förstår även din reaktion!