Vem mer kommer att bli sur/ledsen/besviken på sin inbjudan???

jag minns när min bästa vän gifte sig.....dom åkte iväg på semester och skulle vara borta 2 veckor....efter några dagar läser jag och alla andra i tidningen att dom har gift sig.
föräldrarna till min vän och hennes kille ringer och frågar om jag hade vetat och dom var upprörda....jag kan säga att jag var lika upprörd jag.
vi alla hade ju viljat vara med och dela deras dag och vi kände oss svikna.
och det tog ju 1.5 vecka tills dom kom hem så där gick vi och var upprörda....skrattar.
när dom kom hem så hade dom det inte lätt med sina föräldrar kan jag säga och dom fick ställa till med fest.

jag tror att din mamma känner sig sviken för hon ville nog dela din lyckligaste dag med er.
men som du skriver så var det eran dag och ni gör som ni vill men jag förstår din mammas känsla

Jo, jag kan väl nog kanske förstå mammas känsla. Men gjort är gjort och nu går det inte att ändra på.

Har, efter att ha funderat på det hela kvällen, kommit fram till att mamma faktiskt gjorde mig väldigt ledsen.
Kan nu i efterhand förstå att hon blev besviken. Men hon har aldrig tidigare visat nåt intresse för bröllop, när vi förlovade oss gjorde vi det också i smyg och la bara in en annons i tidningen dagen efter och hon sa absolut ingenting negativt om det.
Bröllop har liksom aldrig känts som att det varit nån stor sak i vår familj. Ingen av mina syskon har heller gift sig så jag kunde liksom inte veta hur hon skulle reagera.

Så ja, i efterhand ser jag ju att hon blev besviken. Men hon borde ju förstå att vi inte menade att göra henne ledsen och att det var ett misstag från vår sida.

Så eftersom vi sårade hennes känslor i misstag förstår jag inte varför hon måste såra min typ med flit, ungefär som nån slags hämnd.
Inte roligt när ens egen mamma säger att hon inte vill komma på ens bröllop, "för att jag gjort henne så besviken så hon vet inte om hon vill komma".
Men jag visste ju inte att hon skulle bli besviken!

Det enda hon någonsin sagt om bröllop är att vi ska se till att INTE gifta oss för det ställer bara till med besvär. Sen när man gör det så säger hon att hon är så gruvligt besviken, INTE för att man gift sig, utanför att man inte berättat nåt!
*suck*

Ja... antagligen kommer hon över det och vill komma ändå. Frågan är väl bara den då om jag känner att hon är välkommen längre. Ja, så som det känns nu så behöver hon inte komma ifall hon inte ber om ursäkt. För jag tror verkligen att hon tog i lite extra bara för att såra mig tillbaka, hon brukar göra så.

Har talat med två av mina tre syskon nu, som ringde och var positivt överraskade och gratulerade (ingen av dom var sura för att de inte fått veta nåt tidigare eller för att de inte fått vara med) och de tyckte båda två att mamma hade varit lite "onödig". Min syster sa t.o.m. att om mamma hade sagt så till henne, så hade hon börjat storböla och sagt att mamma får stanna hemma från festen då...

Det finns en sak som kag lägger märke till som jag vill påpeka: sättet som de får reda på det... De flesta vill få reda på något så stort genom ett samtal "face to face". Då att få det skriftligt kan kännas på lite samma sätt... (även om det inte är samma sak och är mycket hemskare så kan känslan vara den samma av mottagaren)... som när någon gör slut via telefon för att den personen inte vågar se personen i ögonen. Detta speciellt om det är närmaste familjen/kompisarna. Så jag kan sympatisera med dem även om din mamma överreagerade en del men där får du då se hur mycket du betyder för henne och hur sårad hon blev av att få veta på det sättet. Förhoppningsvis har hon lugnat ner sig om några dagar och kan glädjas med er istället då chocken har lagt sig.

Annars tycker jag inte att ni gjort fel då det är ert bröllop så vilka ni vill ha med i vigseln eller inte är helt upp till er. Där kan inte den närmaste familjen/kompisarna bestämma åt er vad som är rätt/fel.

Mmm...

Men man utgår ju från sig själv, eller hur? Och jag hade nog BARA blivit glad och postitivt överraskad ifall jag själv fått en sån inbjudan som den vi skickade ut. Hade liksom tyckt att det var en ny och rolig idé.
Hade heller ALDRIG trott att någon annan skulle se på saken på annat sätt.

Nja... mormor, farmor osv. så är man ju lite rädd för vilken reaktion man ska få. men till dom skrev vi "specialare" på inbjudingskorten och försökte, tja... vi försökte få dom så klassiska som möjligt, trots att det var allt annat än klassiskt.

Men det var ju just det, tänkte ju att mina vänner och familj skulle tycka samma sak. Och hittills har ju alla reaktioner, förutom mammas, varit positiva. Så det är ju bra.
Och så var det ju detdär med att "hade jag vetat", ja... då hade man ju gjort annorlunda. Men nu visste man ju inte.
Därför kom hennes reaktion som en så total chock för mig också, jag hade ju trott att hon typ skull skratta åt det eller nåt. Därför blev man väl extra ledsen också över det hon sa, för det var så oväntat.

Jag kan personligen inte förstå varför man skulle känna sig sviken för att man inte får vara med och dela när någon gifter sig. Var och en gör som de vill och vill man gifta sig i största hemlighet så tycker jag man ska göra det. Klart att det blir extra känsligt för ens föräldrar en sån här sak, men som sagt, var och ska ju få göra som man själv vill.

Jag tycker egentligen att din mamma borde vara glad att ni överhuvudtaget väljer att ha en fest och fira det på, många som gifter sig i hemlighet har inte ens det. Jag hoppas att hon ser det hela med andra ögon när chocken har lagt sig lite.
Hoppas att det löser sig till det bästa för er! All lycka och heja er för att ni kör er egen grej!

Hmm, det var inte så att någon annan hann ringa till din mamma och fråga, någon som läst sin inbjudan tidigare? Och att hon tyckte det kändes litet pinsamt, och det förstärkte besvikelsen?

Bara en tanke...

Förstår att du är besviken över din mammas reaktion, sätt dig och prata med henne! Du skriver mycket klokt här, men låt det inte bli någon slags "ställningskrig". Hon är besviken och har betett sig dumt angående festen pga det. Du är besviken över hennes behandling, men försök att sätta dig över det och att ni kan komma överens. Argument som "när du gör så här så känner jag mig..." är väldigt bra, det går inte att "gå i försvar" på det, för du känner det du känner...

Tror du verkligen hon blev besviken som någon hämnde? Kanske är det så att hon själv blev förvånad över sina besvikelse och inte riktigt kunde hindra sig själv från att visa den.

Jag förstår också din mamma, det hade nog varit lättare för henne om hon inte hade behövt läsa om det samtidigt som alla andra också fick reda på det. Jag tycker nog att föräldrar och syskon ska ha "förtur" på såna nyheter.

Håller med föregående talare om att prata med henne så ska du nog se att det ordnar sig...

hade aldrig gift mig utan att berätta för mamma, att inte hon ska få vara med på sin dotter bröllop...usch.
Så jag förstår verkligen din mamma....

Det jag vill ha fram är att de är visserligen din vigsel och din dag..
men man kan inte gå helt på de och strunta i andras känslor..