Vem mer kommer att bli sur/ledsen/besviken på sin inbjudan???

För min del har jag nog aldrig förstått mig på hemliga bröllop. Men kanske grejar man inte uppståndelsen och kanske oroar man sig för att många kockar vill vara med och styra upp det hela och väljer att göra så.

Men hur ska man då berätta om det? Kanske skulle man ha bjudit in familjen på en fika dagen efter vigseln och då berättat? För det är ju inte bara det att mamma inte fick vara med,det är att hon fick veta det per post. Åtminstone kunde man kanske ha ringt de närmaste och berättat och föreslagit att man sågs på en fika eller liknande. Om mamma fått veta det muntlig i snar anslutning till händelsen samt kanske även fått en chans att bidra med något till den kommande festen så hade hon måhända varit lite, lite gladare.

Ja, mamma borde ha bitit ihop och inte blivit så tjurig, men kanske ändå att TS ska ta ut mamma (och pappa?) på en fika eller lunch och umgås lite. Visa ringen, berätta om hur nervöst det var att hålla tyst och säga "mamma/pappa, du/ni gör en så himla god tårta, skulle vi kunna få önska oss den i present till festen?".

Vi har aldrig helt enktl tyckt om hela den enorma ruljansen som det brukar vara kring "vanliga" bröllop och så kändes hela vigselakten på nåt sätt såintim att vi ville göra det själva. Därför höll vi det hemligt. Sen liger det väl nog nåt i påståenden om kockarna :)
På vår vigsel/fest, som ju är till för oss, så vill vi ju ha det på vårt sätt :)

Nå, tror inte att mamma skulle ha lagt sig i ändå, men det var såhär vi ville göra det. Men som sagt var så kunde jag ju i efterhand konstatera att mamma säkert hade tyckt om ifall jag berättat det skilt åt henne först.
Men det var just det, hade ju liksom aldrig kunnat tro att hon skulle reagera såhär! trodde hon skulle tycka att detvar lite kul och "fräckt" bara att vi gjorde som vi gjorde. Det var därför jag själv blev så besviken över hennes reaktion. För min mening var ju verkligen INTE att göra henne ledsen.

Nå... det känns i alla fall bättre att få vrida och vända och älta ärendet här lite :)

Pappa (dom är skilda) har jag inte hört nåt av. Men om han reagerar på samma sätt så går jag och hänger mig *skratt* för om han inte tycker att dethär bara är en kul grej så känner jag inte mina egna föräldrar alls!

Full förståelse för att man vill göra SIN grej och alla gör på sitt eget vis.

Den dagen, om den kommer våra ungarn gifter sig så vill jag vara med. Jag hoppsa hoppas hoppas att jag får dela den otroligt stora dagen med dem hur den än väljer att utföra sitt giftermål på. Det är ju en ära att få vara med och jag skulle bli enormt besviken och sårad i mitt mammahjärta om jag inte fick den äran. Säkerligen skittöntigt och jätte barnsligt men så känns det för mig.

Vi planerade vårt bröllop i hemlighet, skickade ut inbjudningarna och det var MÅNGA som blev helt chockade och tagna på sängen så att säga. Av ca 70 inbjudna var det 2 som vågade sig på att ringa för att höra om det verkligen var sant, restrerande ringde varandra för att få det bekräftat Bara det att de blev inbjudna till bröllop blev som en bomb bland släkt och många vänner.. tänk då om vi gift oss och ett par veckar senare berättat det genom inbjudan till en fest

Jag måste nog säga att jag förstår din mamma. Jag förstår även att ni ville ha en vigsel för er själva, och ni har all rätt till det, men jag tycker att det är naturligt att hon blev besviken. Jag tror inte att det handlade om planering utan att vara med vid tillfället och dela det med dig. Jag tror att hon helt enkelt inte kunde dölja det när hon fick veta det och reagerade så kraftigt. Måste erkänna att jag skulle blivit jättebesviken själv om mina barn skulle gifta sig hemlig, men man får ju försöka tänka på dem och vad de vill.

Ska själv gifta mig för andra gången och då kan man ju tycka att det inte är så "noga", men jag kan inte tänka mig att inte de närmaste skulle få vara med, mycket för vad mamma skulle känna.

Ja... tänk vad folk kan hänga upp sig på några minuter. För längre än så tog ju själva vigseln faktiskt inte! :)

Hade kanske mera kunnat förstå besvikelsen ifall det hade varit frågan om en fin, kyrklig ceremoni. Men det var en ytterst kort borgerlig vigsel som kändes mer som ett rutinärende som skulle genomföras än nåt verkligt ceremoniellt eller, faktiskt, särskilt speciellt heller.

Okej, själv gjorde vi ju "en sak av det" eftersom vi ju ville göra det för oss själva.
Men ja... det var rätt så tråkigt, tog sju minuter och sen tog vi bröllopsbilder och åt middag. That's it.
Tycker inte att det är så mycket att liksom be folk dela med en heller :)

Ja... kanske man måste vara en mamma själv för att förstå.

Hoppas bara att hon kan se det från vår sida, i sinom tid, och förstå att vi hade ju kunnat strunta i att ha fest också (maken ville egetnligen inte ens ha fest) och istället bara gjort en ren formalitet av det hela. Men nu valde vi ju faktiskt att fira det hela tillsammans med henne (och alla andra) på festen.

Jag tror säkert att din mor kommer lugna sig inom sinom tid även om en viss besvikelse kanske alltid kommer finnas kvar, dock får du nog ha lite förståelse för att det för henne troligen inte handlar om vigseln tog 3, 7 eller 20 min - utan det faktum att hon inte var välkommen.

Jag känner så här om mina barn väljer att gifta sig så hoppas jag verkligen att jag blir bjuden på vigseln för det är den jag anser vara det festliga, festen den anser jag vara sekundär i ett sånt här tillfälle

Äh, vad trött jag är på hela grejen just nu.

Tillika kan jag väl förstå om mamma blev besviken. Men tillika så har aldrig jag tyckt att själva vigselakten varit spännande, rörande eller ens intressant. Det är bara en formalitet.
Och uppfostrad har man ju blivit av sin mamma, så jag trodde att hon till lång utsträckning delade mitt tankesätt.

Ja... jag kan ju svamla och fundera fram och tillbaka bäst jag vill. Men eftersom dethär är MIN gnälltråd :) så tänker jag GNÄLLA nu! (hoppas ni har överseende)

Jag tycker det är LÖJLIGT att bli besviken över det! Det är ju VÅR vigsel, egentligen har ju hon inget att göra där!
Så varför bli besviken ifall hon inte får vara med?
Och det var ju inte ens nåt speciellt.
Och hon får ju vara med på festen,
Och det var ju inte MED FLIT som vi gjorde henne ledsen. Så därför får inte hon göra mig ledsen tillbaka, för tror att jag vet att hon sa detdär om att hon inte ville komma för att lite göra mig ledsen tillbaks.

Gnäll, gnäll, gnäll.....

Äh. Kanske hon är mest ledsen för att hon inte fick dela hemligheten. Vad vet jag?

Men verkligen... ifall hon blev besviken för att hon inte fick vara med under vigselakten så då känner jag nog inte min mamma så bra som jag trodde. Men... det var väl (igen) dedär mammakänslorna som bara en mamma kan förstå.

Jag tycker att de ni gjorde funkar alldeles utmärkt. Självklart ska man göra som man själv vill och inte känna sig tvingad att ställa till kyrkbröllop bara för att behaga andra. Hur jobbigt är inte de samt att känna att detta är inte "mitt/min" bröllopsdag.

JO jag förstår din mammas reaktion, men samtidigt så tycker jag inte att hon behöver vara sur över en sådan sak.

Jag körde ut min mamma & svärmor ur våran planering så fort vi berättade vad som var på gång. Och de väldigt många gnissel med tänderna, men jag höll mig på våran linje.
Och tänkt dig, vi fick så mycket beröm för allt vi hade gjort. Blev så rörd över att dem tyckte de var så fint, allting.

NEJ kör på eran linje, om folk ska var så sur så gör dem ett misstag att få vara med och fira er.

Din mamma har rätt i att det är en särskild mamma-känsla... jag skulle bli jättebesviken om inte jag fick dela mina barns största dag, oavsett om det är borgeligt eller inte. För det är inte så noga på vilket sätt det utförs, men att få vara med...
Jag vet att skulle jag gifta mig i hemligehet (vilket jag inte vill ) så skulle min mamma bli fruktansvärt besviken...

Men självklart får du gnälla! För det är inte roligt att bli nertryckt när man gjort någonting som man själv tycker är kul och folk inte förstår det...