Vem mer kommer att bli sur/ledsen/besviken på sin inbjudan???

Alla är olika och vill göra saker på olika sätt men jag hade gjort som Mamli med. Jag skulle aldrig kunnat ta den lyckan ifrån min mamma och min svärmor att få se oss gifta oss (även om det bara varit 10min). Min mamma valde själv att gifta sig lite snabbare än vad hon hade tänkt och skaffa barn fort för att mormor var döende i cancer, och mamma ville att mormor skulle få se allt hända innan hon gick bort. Det blev kyrkbröllop då också, lite för att mamma tyckte att det var fint men också mycket för att det skulle göra mormor så lycklig att få se sin enda dotter gifta sig kyrkligt.

Alla fattar sina egna beslut, men för vissa är det viktigare att inte bara se till sin egen lycka än andras. Och för vissa föräldrar är det lättare att inte bli besvikna över deras barns beslut än för andra föräldrar. Sånt är livet antar jag.

Ore: Jo, det var ju säkert min lillebror (som var den som hade öppnat hennes inbjudan fastän han fått en egen, han bor fortfarane hemma) som berättade det åt henne. Ja... hon fick ju inte ens öppna kuvertet själv...
PennyJenny: Jo, det kan du ha rätt i.

Red Scarlet skrev 2009-08-12 09:30:00 följande:

Ajdå, detdär lät nästan lite hemskt. Som att man är värsta äckliga egoisten.

Men å andra sidan antar jag att vi var lite ego, fast på sitt eget bröllop tycker jag nästan att man måste få vara det! Det är ju till för oss, inte för nån annan. Det var ju VI som gifte oss.
Vad är det för vits med att t.ex. hela släkten är glad på bröllopet, men inte brudparet? För släkten fick som de ville, men själva hedersgästerna, de som faktiskt gifter sig, de fick stå tillbaka med sina önskemål för att glädja släkten och inte alls är glada. DET tycker jag, om något, att är knasigt!
Så nej, jag håller med Mamli att man kan inte helt strunta i andras känslor, just DÄRFÖR tycker jag det är dumt att då börja med att strunta i sina EGNA känslor och göra tvärtemot vad man själv vill! Då kan ju de andra tänka på MINA/våra känslor också!

Hursomhelst så vill jag återigen påpeka att OM jag blott hade vetat att mamma skulle ta illa upp så hade vi väl säkert fixat till det på nåt annat sätt, så att alla blev glada och nöjda. Grejen var ju bara den att jag aldrig hade trott att hon skulle bli vare sig besviken eller ledsen.

Nå, vill tacka för alla goda råd och allt stöd :) Känns bra att få ventilera sig här och höra alla möjliga funderingar kring ämnet.
Ska definitivt prata med mamma om det. Vi har annars en så bra relation så inte tänker jag låta dethär förstöra det inte. Mamma komer nog över värsta chocken om ett tag så kan vi diskutera det då. Men jag tror inte det är lönt att prata om det redan, är nog bäst att jag väntar några dagar med det.

Mamma har något av en tendens att tycka att när HON blir sårad/ledsen/besviken så är det enbart henne det är frågan om (men så gör väl alla i mer eller mindre mån) och tänker inte på att hon kanske sårar tillbaka då. Dessutom kanske jag kan verka rätt "tuff" och stabil sådär annars, så hon kanske inte tänkte på att jag också blev ledsen när det gick såhär. Men... får försöka förklara det till henne sen.

En positiv sak är att jag just fick ett samtal från min pappa. Och han reagerade (tack och lov!) precis så som jag förväntat och hoppats! :D Han skrattade och var glad och tyckte att det var jätteroligt att vi gjort precis som vi själva ville på vår egen vigsel (även fastän han kanske inte själv hade gjort så). Det muntrade upp :) Han tyckte också att jag skulle strunta i mammas reaktion, att hon nog lugnar ner sig, och vara glad åt festen istället.

Flygande taxen skrev 2009-08-12 09:53:55 följande:

Det var inte meningen att du skulle ta åt dig av det, jag menade ju samtidigt att det finns två sidor, din mor borde kunna sätta sin besvikelse åt sidan för att vara glad åt sin dotters skul. Men exempelvis hade varken jag eller min mor gift oss kyrkligt inför våra närmaste om vi verkligen INTE ville det någonstans i våra själar, vi valde båda bara att även tänka på våra närmaste när vi planerade bröllopet. Om det nu var så att ni verkligen hade varit otroligt missnöjda med att göra det hela på något annat vis har ni ju fattat rätt beslut, klart att NI ska vara mest nöjda av alla.

Försök att inte gå upp i de känslor din mamma visar och att heller inte döma henne utan fokusera på människor som din pappa istället. Vad kul att han reagerade som ni ville och blev jätteglad!

Red Scarlet skrev 2009-08-12 10:00:50 följande:

Aha... nu fattar jag vad du menar :)

Och tack för dina funderingar :) Alltid bra att höra olika åsikter om saken. Jo, gällande kyrkbröllop så har det aldrig heller varit ett alternativ, eftersom varken jag eller maken hör till kyrkan, vilket mamma vet om. Tror inte heller hon förväntat sig nåt sånt. Största besvikelsen avr väl att man itne delade hemligheten med henne, nå, what's done is done.
Du har rätt i att man måste fokusera på det positiva istället :)

Min mamma gifte sig i smyg när jag var sex år... och jag är fortfarande lite besviken över att jag inte fick vara med, haha! Men det är sant. Även om det rent praktiskt inte innebar någon skillnad i mitt liv, min mammas man som jag tycker hemskt mycket om bodde ju redan med oss, så var det ändå en symbolhandling som var viktig även i mitt liv. En markering av att min mamma och den mannen hör ihop, det är ju även en markering av att han och jag gör det. Hon gifte ju in honom i mitt liv också, inte bara i sitt eget!

Om jag och min bror hade fått vara med hade det fått symbolisera också att nu är vi alla en familj tillsammans. Sedan att neka en sexåring att se sin mamma som brud (om än bara borgerligt och utan vit klänning) är faktiskt bara grymt. Jag fattar helt enkelt inte hur hon tänkte där.

Klart att jag inte är arg längre efter två decennier, och din mamma TS kommer inte att vara det länge heller. Men jag förstår verkligen hennes besvikelse.

Jag kan förstå lite av hur din mamma känner.......men enligt mig så finns det ingen anledning att göra så stor sak av det!

Lyssna på din pappa å andra i din omgivning som är glada å lyckliga för er skull!! Din mamma kommer nog snart på andra tankar =)

I slutändan är det här trots ert val......å vänner/familj som inte gläds med er borde veta bättre :/

All lycka till er!!!!! Å jag tror verkligen att din mamma snart inser att det som viktigaste är, är att ni är lyckliga med ert val! Mamma-dotter är ju trots allt speciellt =)

Jag förstår nog hur hon känner och jag förstår verkligen att ni ville göra på ert sätt. Det är nog inte det hon vänder sig emot heller.

När min fästman hade friat då väntade jag tills jag träffade min mamma med att säga något, för att hon är min mamma. Kompisar mmsade jag men jag ville att hon skulle få se och att vi kunde berätta face-to-face. Kanske känner sig din mamma inte speciell som får veta det på samma sätt som alla andra?

Jag tycker inte du gjort något fel, sen är det alltid svårt att veta hur folk ska reagera. Men jag blir lite konfundersam till de som skrivit "skulle aldrig ta den lyckan från mina föräldrar" osv, gifte ni er inte för er egen skull??? Och om/när ni skaffar barn, ska era föräldrar vara med vid förlossningen då också? För att det är ett så speciellt tillfälle?
Vi gifte oss enligt våra egna önskemål och sen bjöd vi in de vi ville ha med och hoppades på att de uppskattade det vi gjort.

Precis så tänker jag också!

Helt utan att känna din mamma eller dig så tror jag att det som tog skruv för din mamma var att ni berättade i en inbjudan och inte face2face. Hade ni bjudit in till en middag med era föräldrar eller en enkel fika och berättat hade det kanske inte blivit samma chock och reaktion från din mor.

Kan ju kanske vara en bra lärdom att om ni en dag blir gravida och har tänkt bilda familj på sånt sätt så ta det face2face