Vad ska jag göra?!

Nej, jag tycker inte att det är konstigt att du tycker att det är konstigt. Skulle förmodligen fundera i samma banor jag. Är även så "radikal" att jag skulle dumpat karln.

Brudens mamma skrev 2008-12-12 19:27:12 följande:

Eh? För det första har jag INTE tjatat ihjäl honom? För det andra så nej, jag kan inte nöja mig med att han sagt en gång att han vill leva med mig. Du tycker alltså inte att jag förtjänar någon form av förklaring till varför han bröt vår förlovning och därmed orsakade mig smärta? Ska jag bara smälta det och låtsas som att det inte gjorde ont??

JAG KAN INTE NJUTA OCH HA DET ALLDELES, ALLDELES UNDERBART NÄR JAG BLIVIT SÅ SÅRAD!!!!

Jag vill ha ett ärligt svar så jag kan lägga det bakom mig. Först då kan jag gå vidare, vare sig det blir med honom eller ensam.

Nej, det är inte konstigt. Däremot kan du nog inte tvinga av honom ett svar, utan måste själv bestämma hur du vill göra. Om du väntar på hans svar - ger du också honom makt över ditt liv och hur du mår.

anne på grönkulla: Det var tänkvärda ord...

Jag är i en lite liknande situation som både du, irresolute, och samtidigt som din sambo. Det är jobbigt. Jag älskar verkligen min sambo/fästman och svarade tveklöst ja när han friade, men nu när han vill att vi ska börja planera vårt bröllop tror jag att jag har börjat få kalla fötter.

Min vilja är verkligen att leva tillsammans med honom, för det är djup kärlek vi har. Samtidigt sliter det att vi i princip inte har något sexliv, för att han har "kommit av sig" (och jag får inga bra svar på varför, antagligen för att han inte riktigt vet själv). Dessutom känner jag att jag får dra det tunga lasset när det gäller hushållssysslor. Så ibland blir jag rädd för hur framtiden ska se ut och jag känner mig frustrerad. Mitt uppe i det här har jag fått "vibbar" från en annan man, vilket känns spännande och ger mig bekräftelse, men jag har bestämt mig för att verkligen försöka stänga ute det och fokusera på att få det bättre med min sambo. Antagligen är man bara extra mottaglig för sådant när det krisar i förhållandet, för som någon annan skrev så kommer man hela livet stöta på män som det kanske hade kunna bli något med om man var singel. Det gäller bara att lära sig hantera det. Vilket kan vara svårt.

Ibland när jag har låtit min frustration komma ut och har sagt till min sambo att jag är rädd för hur en framtid med honom kommer att se ut om det inte blir bättre, så får jag efteråt en så stark känsla av att jag inte vill leva utan honom och hur rädd jag är att förlora honom. Jag hoppas verkligen att våra problem löser sig, för jag älskar honom så och han mig, det visar han verkligen varje dag.

Kanske har jag också lite kalla fötter inför att börja planera bröllopet på allvar eftersom jag har gått igenom en skilsmässa tidigare och mina föräldrar och många andra omkring mig också. Men jag och min sambo har drömt om barn och hus länge och det är ju också verkligen att binda sig till varandra och ibland skrämmer det mig också lite.

Vi får hoppas att vi får klarhet och lugn både du och jag och att din sambo själv får klarhet i varför han känner som han gör och kan uttrycka det till dig.

Tack snälla du för ditt inlägg, ger ett bra perspektiv från bägge ändar så att säga. Att få kalla fötter tror jag är otroligt vanligt och inget man behöver haka upp sig på om det gäller kortare ögonblick/perioder. Min oro och fundering ligger kring det faktum att min sambos "kalla fötter" nu hållt i sig i tre år. Hur länge till ska man behöva vänta på ett svar?

Du säger att han vill ha barn med dig och att han vill investera i en gård tillsammans med dig. Gott så. Då får han kanske som han vill. Men i en relation är det också viktigt att kunna bjussa på det som är viktigt för den andra parten: i detta fall att du vill gifta dig.

Det var inte viktigt för min man att gifta sig (hade varit gift tidigare), men eftersom det var väldigt viktigt för mig, faktiskt avgörande, så fick jag med honom på det och han var sen minst lika drivande i vårt planeringsarbete inför bröllopet. Det blev en härlig fest.

Jag tycker du ska ta en snackvända till med honom och förklara att has tvekan får dig att tveka på hans känslor. Om det är viktigt för dig att ni gifter er så säg det tydligt. Att ge och få är själva lösningen på ekvationen Relation.
Lycka till!!!

fru AM - tack för ditt svar.

Ja, på sätt och vis ÄR det viktigt för mig att gifta mig. Jag vill verkligen det och det känns otroligt tråkigt att tänka tanken att jag kommer gå igenom livet ogift. OK, det ÄR inte det viktigaste här i livet (som en del "skällt på mig" här i tråden). Men så känner jag och jag står på mig min rätt att känna att det är viktigt för MIG.

Med det sagt så är det ändå det allra viktigaste för mig att få ett vettigt svar på VARFÖR det blev som det blev. Duger jag inte?

Det är klart du långt mer än duger! Om inte din pojkvän tycker det så skulle han ju göra slut dessutom, och det har han ju inte gjort. Han älskar dig helt säkert massor.

Jag vet en kille till som inte vill gifta sig. Det har inget med tjejen att göra, han vill bara inte det. Eventuellt att det kan bli ett yttepyttebröllop utomlands eller så, kan din pojkvän tänka sig det? Är det det stora "hallabaloet" som han vill slippa?

Haha - jag vill också slippa "hallabaloet"! Jag är inte en sån där bridezilla man ser på TV, jag vill helt enkelt bara vara hans fru! Det är inte bröllopet jag är ute efter, utan äktenskapet. Och det vet han.

Hoppas att det löser sig för er.