Vad ska jag göra?!

Håller helt och hållet med.

Tack för era inlägg och åsikter! Ska kolla upp boken! Fler med erfarenheter, tips eller bara rena åsikter?

jag tycker du måste prata med din sambo - varför vill han inte gifta sig, hur ser ni på det, hur vill han i framtiden, varför tvekar han...

tror det är supernaturligt att man har kriser - så har många - dock så är det hur du agerar nu som kommer bestämma hur det blir för er. tänk på vad du riskerar o tänk på vad du har o vinna. jag tror helt klart man ska följa sitt hjärta... men frågan är om dina känslor för den nya är pga att din nuvarande inte vill gifta sig el om det är något annat... om de e pga att han inte vill gifta sig så är nog orsakerna till det som får styra...

Jag håller med. Blev påmind om ett klokt citat häromdagen när jag var på ett arrangemang som handlade om relationer där ett sedan 20 år tillbaka gift par var "huvudpersonerna", då sa dom just angående att få intresse för andra att "du kan inte hindra en fågel att landa på ditt huvud, men du kan hindra den från att bygga bo där". Men om jag hade varit du hade jag absolut försökt ta reda på varför din m2b inte vill gifta sig. Har ni försökt sätta er ner i lugn och ro och prata om det? Och du måste förstås även kunna förklara för honom varför du vill gifta dig.

Hej hej!
Den berömda 6-årskrisen har slagit till igen, verkar det som...Har varit där, och kom därigenom ,med sambo i behåll. Tur det! Ibland är det nog så, att förhållanden går upp och ner, vi sliter på varandra och tappar kommunikationen, vilket gör att man lätt irriterar sig på den andra parten och drar slutsatser om förhållandet som den andre kanske inte alls skulle känna igen sig i. Det kan ju då vara enkelt att se "ljuset i andra sidan tunneln", dvs fokusera sina känslor på en annan person som finns på lämpligt avstånd och som inte har några jobbiga, irriterande drag (som man känner till...).
Det finns egentligen bara ett sätt att försöka lösa situationen: KOMMUNIKATION. Märker man att man inte kan få relationen på rätt kant igen kan det vara så att det helt enkelt är dags att ta en paus för att kunna fundera på sina prioriteringar ett tag. Det kan ju vara så att det finns någon annan i närheten som egentligen passar en bättre, men det vet man ju inte förrän efteråt.

Ta hand om dig och prata, prata, prata med din partner.

I all välmening, S

Jag och min blivande har varit tillsammans i snart 8 år (inte så mycket längre än dig alltså men..), och det jag lärt mig är att det absolut inte blir lättare med åren. Visst lär man sig läsa varann, och lär sig hur sin partner funkar, men det betyder absolut inte att det inte blir tjafs och jobbigheter.

Min sambo har lärt mig, att det faktiskt är okej att man bråkar, och det viktigast av allt- Ett förhållade kan inte vara en dans på rosor hela tiden. Man mår dåligt i perioder och då slits förhållandet. Rider man bara ut det kommer det finare tider igen!

Och det där med känslor för någon annan. Någon längre upp skrev det väldigt bra- när det känns tungt hemma är det klart att det är lättare att fokusera på något och någon som man inte ser bristerna hos. Det går över.. Rid ut vågorna!

Och om du känner att det efter ett tag blir outhärdligt, då tar man det då.
Man måste kämpa lite, både med sig själv och med förhållandet för att hålla det livslångt!!

Lycka till!!

Jag tänker också, när jag läser dina inlägg, att det kan finnas en viss bitterhet över att han inte vill gifta sig och kanske också en tveksamhet över hans känslor för dig.

Ni behöver sätta er ner och diskutera; varför vill han inte gifta sig och varför är det så viktigt för dig att ni gifter er? Är det kanske för att du skulle känna dig tryggare då?

Det är alltid nyttigt att fundera över VARFÖR man vill göra olika saker i livet och om ni inte kan komma till en samsyn så tycker jag ni skall prova familjerådgivning.

Oj, tack alla för era goda råd och värdefulla åsikter.

Till didis ang bitterheten över att han inte vill gifta sig, det handlar nog isf mer om det brustna hjärta jag fick när vi bröt förlovningen.

Jag hade klarat det bättre om han hade sagt "nej, jag är inte redo" eller "nej, jag tror inte att jag någonsin kommer vilja gifta mig" när jag friade till honom. Att först ha fått höra "ja, självklart!" och planerat ett bröllop i flera månader (jag hade köpt klänning och allt) till att helt plötsligt få allt brutet itu... Det var det som har satt sådana djupa spår i mig. Läs min förra tråd som jag länkat till, kanske förklarar jag lite bättre där?

Jag är inte bitter, mer... förstörd? Är det rätt ord? Vad jag menar är att mitt hjärta är fortfarande inte helt och jag vet inte om det någonsin kommer läka???

Hmm, varför försvann mitt inlägg?

Jag ska försöka skriva om det jag tänkte. Didis sa himla kloka saker, för övrigt.

Jag vet inte om det är rätt för er att hålla ihop trots allt som varit eller om du behöver få läka på egen hand och ni gå vidare utan varann. Delvis skapar ni vad som blir rätt för er tillsammans, delvis kan man bara i backspegeln veta hur det blev, delvis blir (eller kan bli) saker rätt genom att man bestämmer sig för dem.

Menn jag delar inte uppfattningen att bara kärlek är nog för en långvarig relation. Det krävs mycket mer än bara starka känslor för en lycklig och långvarig relation. Och det måste finna sen ömsesidighet i det.

Vill inte vara jobbig, men jag måste få säga att jag nog inte håller med om att kärlek är detsamma som starka känslor. Kärlek är mer än känslor, och i många fall ett viljebeslut. Går man på känslor kan man gå väldigt fel, för känslor förändras hela tiden. Tycker det låter som att du pratar om förälskelse. DEN är en känsla.

anne på grönkulla skrev 2008-12-11 19:59:16 följande: