Särbo, någon med erfarenhet

Misstänker att de inte vill ha tillbaka mig på gamla jobbet. Kanske blev de glada när jag tog tjänstledigt och hoppades och trodde att jag inte skulle komma tillbaka. Jag menar, det borde väl vara självklart att jag ska få den tjänsten som min vikarie har, även om den blivit något förändrad. Jag har ju den kompetens som krävs. Var någon missnöjd med mig utan att berätta det för mig? Frågorna hopar sig.

Jag har rätt att komma tillbaka...och det vill jag ju. Jag vill verkligen inte bli arbetslös. Men kanske försöker de få bort mig därifrån när jag väl kommit tillbaka?!

Usch vilka tankar jag har. Jag hoppas att allt bara är paranoia!

Jag har varit gräsänkling ett tag nu. Min kille åkte till Ryssland i fredags. Nu har jag haft lite möjlighet att tänka lite.

Vår tanke från början var att vi skulle bo här uppe några år först(5 år, så att yngste grabben hunnit sluta gymnasiet), skaffa ett barn och sedan flytta ner till Skåne. Nu blir det inte riktigt så. Jag riskerar att bli av med jobbet och min kille vill inte längre ha barn. OK. Då bor vi särbo då i 5 år. Lite väl lång tid, men det kan gå. Nu har min kille ändrat sig igen. Han vill inte flytta till Skåne utan tycker att Stockholm är bättre, och jag håller med om att det skulle vara mest rättvist. 5 år tycker han är för kort tid. Han är nu inne på 7. Han vill inte lämna sina killar innan han tycker att de verkar redo. 7 år som särbo tycker jag är en oöverskådligt lång tid.

Hur ska jag göra?

1) Jag kan stanna och riskera att bli långtidsarbetslös, eller bli tvungen att ta ett jobb någon helt annan stans i Sverige. Det KAN också gå bra så att jag får behålla jobbet.

2) Jag kan flytta tillbaka och komma tillbaka till mit gamla jobb, om de inte sätter krokben för mig vill säga, se ovan. Jag och min älskling kan fortsätta att vara tillsammans på distans som vi var innan och om ett antal år skaffar vi ett gemensamt nytt boende i Stockholm.

3) Jag flyttar tillbaka och börjar omedelbart leta efter ett annat jobb i Umeå så att jag kan flytta upp igen. Alternativt väntar ut lågkonjungturen.

4) Jag och min kille gör slut. Han ägnar sig till 100% åt sina barn tills han tycker att de är flygfärdiga och börjar då leta efter kärleken.

Jag har försökt förklara för min kille att ett särboskap i 7 år kan rinna ut i sanden, men han tolkar bara det som att jag vill göra slut. Det vill jag inte!!! Han är det bästa som hänt mig - förutom att han råkar bo så långt bort. Jag förstår att han inte kan släppa sina barn hur som helst, men jag vill också få plats.

GRÄSÄNKA menar jag ju. Inte gräsänkliong :-9 vad tänker jag med?

Du sitter ju i ett jättestort dilemma. Att vara särbo så lång tid skulle jag personligen ha jättsvårt för. För mig är vardagen viktig i ett förhållande, och 5-7 år skulle kännas som en hel evighet.
Men något annat du verkligen behöver tänka på (tror någon annan skrivit det till dig i en tidigare tråd oxå) är om du kan tänka dig ett liv utan egna barn. Om din M2B är tydlig med att han inte vill ha fler barn så måste ju du fundera på vad du vill. Jag förstår att det är svåra beslut, men jag tycker faktiskt att din m2B är ganska okänslig mot dig. Självklart kommer hans barn alltid gå först, men vad jag förstått så är hans barn inte så små längre? Han måste ju börja fundera på er framtid oxå. För mig låter det lite som han faktiskt inte vill flytta ifrån där ni bor nu, och att han gömmer sig lite bakom barnen.

Lycka Till!!!!

Jag tror faktiskt lite att det är så. Hela hans familj bor ett stenkast från oss och kanske vill han ha det så. Barnen har sin mamma kvar på orten plus farmor, farfar, mormor, morfar, farbröder, fastrar och morbröder med respektive. De är dessutom 14 och 16 år, men det är såklart en känslig ålder och de är vana vid att han finns till hands.

Ja, Stockholm skulle kanske vara ett alternativ, men då blir jag mol allena. Jag kommer visserligen närmare mina vänner och min syster än nu, men kan ändå inte träffa dem så ofta samtidigt som jag inte har några vänner på den nya orten. Jag har alltid haft svårt att få nya vänner. Det går förstås men men för mig tar det lång tid att släppa in nya människor. Jag skulle kunna bo i Skåne 2-3 år och sedan flytta till Stockholm kanske.

När jag sa att 7 år var väl lång tid att vara särbo undrade han om jag ville att han skulle överge sina barn och slänga ut dem. Nej, det vill jag ju inte! Men eftersom han inte vill ha några barn vill han ju samtidigt att jag ska överge mitt (ofödda).

Jag har inte varit så inne på att skaffa barn innan. Längtan väcktes när jag hade varit tillsammans med min kille ett tag. Jag känner att jag vill ha hans barn.

Kanske oroar jag mig i onödan. Det kanske blir bra hur jag än väljer att göra, fast på olika sätt.

Det blir det med största säkerhet, sålänge du gör ett val som du kan stå för och motivera för dig själv.

Det jobbigaste är väl att inte få somna bredvid varandra på kvällen och vakna tillsammans på morgonen. Det kommer jag VERKLIGEN att sakna. Jag kommer däremot INTE att sakna hans snarkningar

Nu visar det sig att om jag flyttar ner får jag inte tillbaka mitt gamla jobb utan en assistenttjänst - nej så får man inte göra, därför får jag samma titel och lön som innan, men assistenarbetsuppgifter.

Här i norrland har jag ett bra jobb så länge inget varsel drabbar mig.

Jag älskar min sambo men jag blir lite skrämd av "hotet" att tvingas bo i norrland resten av livet. Just nu längtar jag sååå till Skåne. Här är så mörkt och kallt och tråkigt.

passionsblomman skrev 2008-10-20 15:03:23 följande:

Jodå, det är Umeå. Ska man bo i Norrland är det nog här man ska bo, men jag tycker att Malmö är en mycket trevligare stad att bo i. Trots att det verkar ha blossat upp någon form av gängkrig efter att jag flyttat upp.

Jag har väldigt svårt för klimatet. I påskas (när jag hörde många klaga på att det var så förskräckligt att det inte var snö till påsk) åkte jag ner till Malmö och möttes av påskliljor, tusenskönor och blommande träd. Så härligt! Sedan åkte jag upp till vintern igen. Det kändes faktiskt deppigt att kliva av planet, FAST min älskling väntade på mig på flygplatsen.