Nu har jag nästan bestämt mig för att flytta ner till Skåne igen. Jag kommer troligtvis bli av med jobbet här upp inom några månader och i Skåne har jag ett annat jobb.
Vi blir tvungna att leva som särbos i kanske 5 år, tills min killes barn båda slutat gymnasiet. Jag hoppas verkligen att vi klarar det trots att det är så långt mellan Umeå och Malmö. Det blir jobbigt att inte vakna bredvid varandra varje dag. Suck!
Finns någon med liknande erfarenhet?
Uscha.. 5 år! Det var länge det!! 
Lider med er men har inga tips..
Ja, det är trist. Vi har diskuterat fram och tillbaka. Jag tror trots allt att vårt förhållande klarar ett särboliv bättre än sliningarna som skulle uppstå om en av oss var långvarigt arbetslös (det tog 3 år innan jag fick det jobb jag har nu).
Jag har varit särbo, jag bodde i Göteborg och mitt ex i Lund. Det funkade bra för oss. När vi sågs hade vi tid för varandra, vi var lediga, vi hittade på roliga saker. Jag tror att det ibkand kan vara bättre för att hålla liv i förhållandet och glöd i kärleken att vara ifrån varandra. Vårt förhållande försämrades väsentligt när vi flyttade ihop men det var för att vi inte passade ihop. Tiden som särbo minns jag som mycket positiv.
Min mamma är särbo också, hon bor i Göteborg, hennes pojkvän utanför Falköping. Anledningen till att de är särbo är att de båda trivs med sina liv som de ser ut nu och att ingen av dem är beredda att flytta till den andra. Deras förhållande är vädligt bra och de trivs i sin situation. Kanske flyttar de ihop framöver men det är inget de planerar nu.
Oj, missuppfattade visst. Sorry Chamor! 
ÅH, lider med dig!
Var särbo med en kille i flera år (tror det blev 4-5), vi hade iofs bara 8 mil mellan så det var ju en baggis att åka på helgerna. Slutligen flyttade vi ihop men det sket sig efter något år.
Jag har inga råd. Fem är är lång tid! Hur gammal är du? Hur ska ni göra med barn? Fem år ÄR lång tid och det är långt mellan er. Det är lätt att glida ifrån varandra, särskilt om ena partnern utvecklas, kanske genom studier eller nytt jobb medan den andra "står och stampar" eller om den ena vill ha barn eller satsa på familjen. Finns ingen möjlighet att du kan få annat jobb då i närheten av Umeå? Plugga? Annars är det bara att försöka! Vissa klarar ju distansförhållanden jättebra, med telefon, msn etc etc. Ni får försöka helt enkelt.
Kram!
Jag är 37 så jag måste skynda mig om jag ska ha barn. Nu har min kille kommit fram till att han inte vill ha några. Han har tänkt mycket över det och han har sina skäl.
Vi har varit sambos nu i snart ett år och det har fungerat jättebra, trots att jag flyttade in till honom. Jag lyckades få ett jobb i Ume men nu ska en massa folk sägas upp på det jobbet och jag hänger löst.
Vi var särbos innan jag fick detta jobb och då gick det bra. Vi ringde varje dag - tillslut via webben med webbkamera .
Jag var ihop med en kille som bodde 70 mil ifrån mig i fram och tillbaka i 4 år. Nu var vi ju yngre då (är ju fortfarande ganska ung 
) men även om vi var seriösa för vår ålder och han 6 år äldre än mig så var det ju inte riktigt lika "vuxet" som för er när ni redan bott ihop. För oss passade det bra då jag kunde koncentrera mig på skolan och han på jobbet men vi bodde verkligen i telefonen..
Men för oss höll "särboskapet" liv i förhållandet LÄNGRE att inte bo nära varanadra. Långvarigt lidande Vi hade nog tagit slut betydligt tidigare annars (vilket var synd att det inte gjorde i vårt fall)...
Okej, då har du ju även ett annat litet dilemma; barn eller inte. Är du beredd att bli barnlös? Om din kille nu har bestämt sig för att han inte vill ha fler barn. Ta en rejäl och ärlig funderare på det! Om du kommer fram till att du vill ha barn så måste du ta beslutet att antingen göra slut med din kille eller prata med honom och höra om han kan tänka att ändra på sig i frågan. Vänta INTE i fem år med detta! Då är du 42 och brinner i knutarna om du ska hitta en ny partner att skaffa barn med!
Det är ju lite synd om oss kvinnor som har ett begränsat antal ägg och inte kan fortplanta oss hela livet som männen kan. Vi måste vara lite rationella med våran tid. Du har jobbiga beslut framför dig! Mitt råd är att verkligen fundera igenom barnbiten. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig ett liv utan barn. Även om jag delade det med en man jag älskar. Det finns så många underbara män därute så kärlek kan man alltid hitta på nytt. Men barn. De kan man bara skaffa en begränsad tid. Och jag lovar att du inte kommer att ångra dig om/när du skaffar barn heller!
Jag tänkte inte på barn innan jag träffade den här killen. Det är hans barn jag vill ha. Jag har diskuterat med honom måmga gånger, men han ändrar sig inte. Jag har en sjukdom som gör att jag kan bli svårt handikappad i framtiden. Om det dröjer ett år eller tio år tills dess är det ingen som vet. Han vet i alla fall att han inte vill att en graviditet/förlossning ska få mig att bli dålig. Han vet också att han inte klarar att ta hand om ett barn själv (han har ju varit med förr).
Männen kan visserligen fortplanta sig hela livet, men riskerna med t.ex schizofreni ökar ju äldre pappan är.
Jag har tidigare varit tillsammans med en kille som var mycket ute och reste i jobbet. Han reste så mycket att det blev nästan ett särboskap det också. Vi var ihop i en herrans massa år. Om vi flyttat ihop redan i början hade vi upptäckt att vi inte alls passade ihop. Min nuvarande pojkvän/fästman (vi förlovade oss förra året) och jag passar mycket bättre ihop.
