Nu har jag nästan bestämt mig för att flytta ner till Skåne igen. Jag kommer troligtvis bli av med jobbet här upp inom några månader och i Skåne har jag ett annat jobb.
Vi blir tvungna att leva som särbos i kanske 5 år, tills min killes barn båda slutat gymnasiet. Jag hoppas verkligen att vi klarar det trots att det är så långt mellan Umeå och Malmö. Det blir jobbigt att inte vakna bredvid varandra varje dag. Suck!
Finns någon med liknande erfarenhet?
Okej. Om jag vore dig skulle jag ta reda på så mycket fakta som möjligt om sjukdomen och kolla mina egna odds vid graviditet och förlossning.
Om barn är viktigt för dig så skulle jag, utifrån vad läkarna säger, bestämma mig för att skaffa barn eller inte. Jag tycker att din kille låter egoistisk. Om du gärna vill ha barn så borde han stötta dig och inte bara tänka på sig själv och "stackars mig om hon hamnar i rullstol, då får jag tre barn på halsen". Om han älskar dig och är en riktig karl så kan han fasiken både ge dig ett barn och ta hand om er!! Så tycker jag iallafall!
Jag tror inte att det går att adoptera om man har en kronisk sjukdom. En bekant står i kö och de har fått vänd ut och in på sina liv: skicka foto på sitt hus, sina föräldrar och sig själva - och det MÅSTE vara i helfigur. De måste också lämna in en typ av hälsodeklaration.
Hej Sebastiána. Jag och min älskade lever som särbos. Och har gjort det sedan vi träffades för 3 år sedan. Vi har båda vuxna barn, jag en son som går sista året på gymnasiet. Vi kommer att flytta ihop, o bo några mil utanf Gbg till nästa sommar. Han har företag, o hus där nere. Jag bor nu i Örebro, efter att för drygt ett år sedan slutfört mina studier vid universitetet. Visst, det är inte helt problemfritt att skiljas efter några dagars, el några veckors intensiv tvåsamhet. Men vi försöker göra tiden tillsammans till en fest, o det funkar för oss. Ibland sitter vi bara tysta, o ser in i varandras ögon. Vi håller kvar vartenda ögonblick då vi träffas. Vi känner båda två att vår häftiga förälskelse finns kvar, men att den mognat. Lycka till, hur du än gör!
Det är ingen rättighet att få barn. Man kan vilja ha ett eller två men det är ingen rättighet. Jag trivs så bra med hans barn så det känns nästan som mina egna, men det är synd att jag missat den största delen av deras uppväxt. Nu är de tonåringar. Jag minns min egen tonårstid tydligt och kan ge dem lite tips ibland.
Jag har inga råd till dig, Sebastiána, men är lite grann i samma situation själv.
Jag skulle gärna gå en specialistutbildning (ST-utbildning) men det är 3år heltid och jag skulle få veckopendla. Maken säger att det går bra men jag vet att det är tungt att vara ensam hela veckorna med hus och tonåringar och allt som hör till.
Dessutom skulle jag sakna familjen nå´t vansinnigt.
Så här sitter jag nu och vet inte hur mycket jag skall satsa på att meritera mig, kommer att bekosta kurser för 40.000 under hösten och vet inte ens om jag får någon ST-plats...
Förstår inte varför folk får panik bara för att man eventuellt inte tänker föröka sig..
Det är en sådan hets att skaffa barn och man bara MÅSTE göra det innan det är försent..
Vill man inte ha barn så tycker jag inte att det är ngt man måste tvinga fram, ungen har ju inte bett om att födas och förtjänar att vara efterlängtad om än inte nödvändigtvis 100% planerad.
appropå flytten så kanske du kan skaffa en hyresrätt och flytta tillfälligt medan du söker jobb så febrilt du kan i umeå.
Peggy sue skrev 2008-09-05 17:42:40 följande:
