Berätta om otrohet?

Just den dar kyssgrejen har namligen hant mig, och efter att jag fick reda pa det sa kunde jag inte hantera situationen riktigt. Den dar incidenten aterkom i ur o skur... aven om jag val inte anser att min davarande pojkvan var otrogen direkt. Faktiskt hade jag foredragit om han inte berattat det. Vart forhallande hade tagit slut i vilket fall som helst till slut, men jag hade sluppit lida kanslomassigt pga av den dar lilla dumma grejen som han gjorde och som inte betydde nagot.

Jag tror inte på brutal sanning i alla lägen.

Om två människor är ämnade för varandra, den ena berättar nåt hemskt, som otrohet, och kärleken tar slut och dom kommer att tänka på varandra resten av livet, då tycker jag att man har ett gott skäl att hålla tyst.

Livet blev en lögn eftersom man (ingen av dom kanske...)inte fick leva sitt liv med den man älskade mest och passade bäst ihop med.

Det är lätt att vända på saker och resonemang så de passar en själv. En lögn av sån här proportion kan aldrig rättfärdigas.

Vill du berätta för att lätta ditt hjärta och för att DU ska må bättre...? Då ska du INTE göra det. Du kan gott få må dåligt och "sona för ditt 'brott'" genom att leva med det här. OM du skulle berättat, så skulle du gjort det för länge sen, inte strax före bröllopet. Det är inte snällt mot din blivande. Låt det som hänt vara hänt.

Denna ikonen passar kanske bättre än den glada smileyn som är lite misfit i förra inlägget? ;o)

Mia, kanske även Christa och någon annan:
Jag har stått vid altaret och lovat i nöd och lust. Ingen svett lackade någonstans, inga minnen dök upp, inga moln på himmeln - bara lycka och glädje över den respekt och kärlek vi har för varandra. Vi har ju lovat att älska varandra i nöd och lust, från denna stund och tills döden skiljer oss åt. Vi har dock inte sagt något om att detta ska gälla retroaktivt!

Jag förstår mycket väl att man vill ha en ärlig relation, och kunna ha full tillit till sin partner. Det vill jag också. Men om man nu av olika anledningar har varit mindre säker på relationen i fråga i början - varför låta det svärta ner den efter 4 år? Det är ju som ni själva säger, i så fall uppenbart att man levt i en lögn. En lögn som också stört den andre länge, eftersom denna uppenbarligen inte släppt och gått vidare. Ni säger själva att ni skulle avslutat en sådan relation omedelbart. Och om den här insändarskribenten älskar sin partner vill h*n antagligen inte att detta ska hända.

Jag har också erfarenhet av två par där otroheten kröp fram och förmörkade relationerna så till den grad att trots att båda paren verkligen försökte förlåta och gå vidare ledde det bara till en "kalle" situation med destruktiva, självförnekande människor som sökte varandras bekräftelse i absurdum, aldrig vågade känna tillit igen och dessutom började skjuta pilar mot varandra i plötsligt martyrskap. Det tog slut, i ett av fallen efter flera år, trots att otroheten troligen inte upprepade sig. Och paren har bekräftat från båda sidor att allt blev annorlunda sedan otroheten dök fram.
Därmed inte sagt att det inte är bra att det finns sådana som kan ta en bekännelse för vad den är, förlåta och gå vidare. Men jag tror att det är både svårt och sällsynt.
Jag vill inte heller försvara otrohet, bara påpeka att steget dit inte alltid är så långt som man tror, och att älighet i nuet är viktigare än bekännelser ur det förgågna.

Först av allt, skäms!!

Vare sig man tror att ens partner är den rätte eller inte så är man i ett förhållande så ska man inte vara otrogen av respekt till sin partner som människa.

Jag hoppas att du förstår att det finns en ganska stor risk att såret blir för stort för den du ska gifta dig med för att han ska orka. Inte nog med att du var otrogen utan dessutom hållit tyst om det i fyra år. Att du kommer nu och vill berätta kan ju endast tolkas som om du vill få det ur världen. Dig kommer det ju inte såra, men däremot din partner.

Jag har själv blivit bedragen av en kille för ganska länge sen. Det var alldeles i början av vårt förhållande, han var borta på en semesterresa, när han kom hem berättade han allt. Jag blev jättelessen såklart och bad honom dra åt helvete. Vad annars kunde jag göra. Säger man förlåt så säger man att det är ok. I vilket fall som helst så gick så småningom så förlät jag. Jag kan inte bära med mig så mycket hat som det krävdes för att vara ledsen och arg. Det är tio år sedan det hände, jag har träffat på honom ganska många gånger och varje gång slår hjärtat dubbla slag. Jag skulle kunna älska honom om jag inte hade min blivande som jag älskar mer. MEN JAG HADE KÄNNT MIG ÄNNU MERA SVIKEN OCH BEDRAGEN OM JAG FÅTT VETA DET FLERA ÅR EFTERÅT!!! Det hade tagit mkt längre tid att förlåta.

Så berätta och ta smällen även om man tycker att du borde gjort det tidigare.

Lycka till och hoppas att det löser sig ändå

Nova

nyfiken....
D.L, blev du nåt klokare? Hur ska du göra? Eller hur har det gått?!

Jag förstår inte hur man kan låta bli att berätta en sådan grej! Eftersom det tydligen är något du tänker på så borde det ha kommit fram tidigare!
Nu känns det mera som ett slag i ansiktet på din kille, vilket är hemskt!
Faktiskt så vet jag inte hur jag skulle reagera om min kille varit otrogen mot mig i början av vårat förhållande, utan att ha berättat det på x antal år!
Min tillit skulle försvinna.
Tycker man ska berätta vad man gjort.

Min tråd blev välbesökt... Tackar för alla tankar och kloka ord och även alla "sura kommentarer" för dem har jag förtjänat. Har dock bestämt mig för att INTE berätta. Får bära denna "hemlighet" själv. Har lärt min läxa eftersom jag mått otroligt dåligt över det jag gjort och det kommer inte upprepas. Nu när jag väl bestämt mig för att inte berätta känns det "avslappnat" och nu ser jag fram emot vårt bröllop om två veckor.... KRAM PÅ ER ALLA!

Oj.. vill inte vara in din situation... För det första, varför har du väntat så länge med att säga det? Det är inte DU som skall bestämma om ni skall gå vidare utan HAN.

Behandla andra så som du sjlv vill bli behandlad å visst - vill du att han skall hemligheter bakom din rygg så då kan du ju gott å väl tiga själv me.