För fyra år sen ca, i början av vårt förhållande var jag otrogen (två gånger (ej med samma person)). Det var en fyllegrej och betydde ingenting (en klyscha, men så är det!) Detta har jag ej berättat för någon. Nu är det dags för bröllop och jag vill inget hellre än att vi ska gifta oss. Är det fel av mig att inte berätta om otroheten? Känns inte så kul att klämma fram med det nu när bröllopsdagen närmar sig...
Risken att förhållandet tar slut är förståss större efter att ha levt så länge med en lögn. Men älskar man någon kan jag uppriktit inte förstå hur man kan ljuga och låta bli att berätta om att man varit otrogen. Är det kärlek?!
Är det att visa respekt att berätta och därigenom såra sin partner så oerhört mycket.
Hålle rmed många tidigare inlägg att det är mer egoistiskt att berätta , man gör det ju oftast för att lätta sitt eget samvete. har man nu varit otrogen ska man kanske lida för de fel som man har gjort.
Jag skulle nog inta berätta om jag hade varit otrogen och jag vet inte om jag skulle vilja få veta heller. Jag skulle kanske förlåta men aldrig kunna glömma... och om jag visste så skulle det ligga och gnaga och tillslut förgöra vårt förhållande.. om jag inte vet...jag då kommer det att klara sig bättre.
Det luktar mycket och väl inbankad Luther över det här...
Definitionen av rent samvete är upp till varje individ och vare sig du, Christa eller någon annan har rätt att försöka pådyvla en människa känslor av skuld.
Precis som skönhet ligger i betraktarens öga ligger kärlek i mottagarens hjärta. Vi gör ALLA misstag, stora eller mindre, men vi har rätt till det eftersom vi är människor. Vad vi däremot INTE har rätt till, är att lasta vårt samvete på en annan människa för att lätta vårt eget. Det är oerhört egoistiskt!
jen !!
jag kunde inte sagt det bättre själv.
Christa:
Varifrån hämtar du tesen:
"Risken att förhållandet tar slut är förståss större efter att ha levt så länge med en lögn."
Jag kan inte se att det finns några belägg för ett sådant påstående. Någon forskning lär inte finnas. Och i ärlighetens namn - vem vet ALLT om en annan människa, och vem berättar ALLT om sig själv? Och om det finns någon sådan - har detta säkert gjort den personen mer lycklig? Är partnern verkligen intresserad? blir relationen bättre av bekännelser i allehanda former?
Jag tycker att relationen bygger på handlingar - ens egna och partnerns. Handlar man ärligt och "rätt" idag är det det som räknas. Otroheten för länge sedan kunde möjligen bekänts då, nu är det lite sent - vad kan man göra åt saken? vad hjälper en bekännelse?
Lögnen påverkar bara om man låter den göra det - om man dväljs av dåligt samvete i år efter år, eller om man väljer att berätta efter så många år som det rör sig om.
Både jag och min man (som varit ett par i över 6 år och kommer att fortsätta vara det såvitt jag kan se livet ut) tog ett och annat snedsteg i början av vårt förhållande pga olika orsaker, framförallt för att vi inte hade bestämt oss helt säkert för varandra. Sedan gjorde vi det, och med det kom också troheten, och ärligheten. Men även om jag ibland drabbats av nyfikenhet VILL jag inte veta allt som försiggick i hans liv under denna turbulenta period, och han vill inte veta om mig. Respekt för varandra ger att vi lever i nuet, i vår relation såsom vi byggt upp den. Med tillit och ärlighet här och nu.
Till insändaren: Jag tycker det är ett solklart fall - berätta inte. Det var länge sedan och betydde inget. Klart. Finito. Lämna det, gör inte om det. Att berätta skulle vara egoistiskt, det skulle vara för din skull mer än för partnerns.
Att INTE berätta är egoistiskt! Vågar man inte stå för vad man gjort? Man vågar helt enkelt inte berätta och ge partern en chans att att välja om han vill fortsätta i förhållandet, för att man är så rädd att förstöra och förlora det man har. Det man glömmer är att man redan förstört det i och med att man varit otrogen. För att inte låta otroheten komma emellan i förhållandet eller en massa lögner som på sikt kommer att göra slut på förhållandet, ser jag ingen annan möjlighet än att berätta! För bådas skull! Partner får valmöjlighet och man slipper öda energi på det som hänt. Att ett helt liv gå omkring på en lögn verkar tungt. Genom att berätta kan man också komma nära varandra, man kan känna tillit till varandra och vara trygg i förhållandet. Hur orkar ni leva med er själva?
Tycker lite också...
"Hämtar den tesen" från vanligt sunt bondförnuft. Berättar man direkt visar man att man ångrar sig och att man vill leva i ett öppet och ärligt förhållande. Åtminstone är jag värd den respekten, trots hans snedsteg. Trots att det gör ont anser iallafall jag att det är en kärleksfull handling av den andre, trots att han riskerar förhållandet. Han är ändå villig att ta den risken för att han anser mig vara värd sanningen. Skulle jag däremot få reda på att jag levt tillsammans med en person som ljugit för mig i fyra års tid skulle det vara tack och hej direkt! Och jag skulle aldrig kunna lita på den personen igen. Fast kanske andra föredrar lögner och mår bra av det, vad vet jag?
Tycker inte att varlden ar sa svart och vit som en del malar upp den.
En fraga till Christa: Lisa berattar for Kalle att hon varit otrogen. Kalle forsoker halla sig fast i forhallandet eftersom han alskar Lisa over allt annat. Lisa forsoker visa sin stora karlek for Kalle. Men han mar sa daligt psykiskt och gar jamt runt och ar radd for att Lisa ska vara otrogen igen. Forhallandet tar slut. Kalle har, efter flera ar, fortfarande problem att lita pa nagon och har inte lyckats skapa en varaktig relation med nagon ny person da han har en standig radsla for att hon ska vara otrogen. Lisa gjorde fel da hon var otrogen, det ar ingen som betvivlar det. Hon angrade sig djupt, men var det ratt av Lisa att beratta om sin otrohet, var det ratt att lata Kalle ga igenom denna plaga for ett snedsteg som inte betydde nagot?
Tycker det ar viktigt att satta saker och ting i relation till varandra. Vi kan inte ga runt och tro att vi ar bra manniskor bara for att vi ar arliga i alla sammanhang. Arlighet och fornuft gar hand i hand. Den som ar arlig utan att konsultera sitt fornuft ar mest bara naiv.
Nej men Christa, "leva sitt liv på en lögn" - vad menar du?? Vilken lögn? Lögnen att man älskar varandra? Lögnen att man bara är intresserad av en enda människa hela sitt liv?
Det är ju vad man definierar som lögn som betyder något. Visst, för dig är det (uppenbarligen) det värsta svek man kan göra - men för alla är det inte det! Svek - tveklöst JA, men det betyder inte att man måste begå ett svek till, nämligen att underminera tilliten och få den andra att må dåligt.
Dessutom är det faktiskt en kulturell (och inte biologisk) samhällsstruktur att leva i tvåsamhet - en del religioner och folkslag har helt andra referensramar - och därför också om vad som är rätt och fel.
Ner med Luther!
Jag håller inte med om det! Reagerar Kalle så på situationen så har han säkerligen haft dållig självkänsla redan innan otroheten. Det är iallafall inget försvar att inte berätta och låta honom leva ett liv baserat på en illusion av den andre! Bara för att man råkar vara en känslig person skall man väl inte behöva leva med en falsk människa om man inte vill?
Jag utgår ifrån mig själv och vad jag vill. Jag vill leva i ett förhållande där vi båda har så pass stort förtroende för varandra att vi kan tala om allt och absolut inte har dylika hemligheter. Eftersom jag vill veta skulle jag också låta min partner veta. Tycker man skall fråga sig om man väljer att inte berätta bara för att rädda sig själv och använder sig av påståendet att det är för att "skydda" den andre man inte berättar. Undras just vem man skyddar är min tanke...Ärlighet varar alltid längst! Och att börja ett giftermål med en sån här lögn i bagaget kan inte sluta på annat än ett sätt, tyvärr!
