För fyra år sen ca, i början av vårt förhållande var jag otrogen (två gånger (ej med samma person)). Det var en fyllegrej och betydde ingenting (en klyscha, men så är det!) Detta har jag ej berättat för någon. Nu är det dags för bröllop och jag vill inget hellre än att vi ska gifta oss. Är det fel av mig att inte berätta om otroheten? Känns inte så kul att klämma fram med det nu när bröllopsdagen närmar sig...
Att inte berätta är också att ljuga. Att medvetet välja att inte berätta en sån har stor sak tycker jag är vidrigt! Och än mer vidrigt är det att se att många tar det så "lättvindigt" och anser att "en gång är ingen gång" och "det man inte vet...".
Jag skulle kunna tänka mig förlåta en otrohet, skulle det däremot komma fram att min partner ljugit/undanhållit en otrohet skulle det aldrig gå att reparera skadan. Ärlighet kommer man längst med. Tar det slut får man ju skylla sig själv för att man varit otrogen. DET har ju varit ens eget val. Då är det väl en självklarhet att ens partner skall få det valet, att stanna kvar hos en partenr som varit i säng med en annan eller hitta någon annan att leva tillsammans med. Vi är många som uppskattar ärlighet och öppenhet och inte vill luras leva i ett förhållande som innehåller en massa vidriga lögner ocg hemligheter.
Tummen ned för alla oärliga människor!
Alla ar olika antar jag. Kan bara se det subjektivt utifran mig sjalv. Vi har en tendens att beratta ALLT for varandra, inte for att dova samvetet utan framst for att vi bada vill ha ett forhallande utan hemlisar, dar allt ar "ute i ljuset". Min blivande ar min absolut basta kompis o det kanns helt enkelt konstigt att inte prata om allt. En del saker har kommit upp som gjorde ont for stunden (dock inga otroheter) men i langa loppet kanns det enormt tryggt att man vet var man star o att man kan snacka om saker o ting aven nar det kanns jobbigt o obekvamt. I framtiden kan det vara bra att veta att man kan det, istallet for att ha en tendens att dolja o soppa under mattan. Det kanns ocksa bra att min blivande vet allt dumt o korkat jag gjort, men anda vill leva sitt liv med mig. Men jag har som sagt inte varit i din situation, o bara du kan avgora vad som ar bast.
Lycka till!
Jag tar absolut inte lättvindigt på otrohet, men även den bäste kan begå ett misstag! Om min sambo begått ett misstag som han verkligen ångrar och aldrig kommer att göra om så hade jag hellre varit ovetande.
Älska, glömma och förlåta....Äkta kärlek övervinner det mesta! Det handlar ju i grund och botten om i vilket förhållande man vill leva. Kan man acceptera att leva i ett förhållande som byggs upp på lögner, hemlighetsmakeri och en massa lik i garderoben, ja då må man tiga om sin otrohet och leva ett sånt liv. Vill man däremot leva i ett öppet och kärleksfullt förhållande där man visar varandra RESPEKT, ja då får man stå sitt kast och berätta! Inte för att döva sitt samvete utan för att ens partner är värd sanningen och själv kunna ta ställning huruvida han tycker man är värd hans kärlek i fortsättningen.
Som nån annan oxå sa: alla är vi olika och jag hade inte velat veta!
Därmed följer inte att mitt förhållande saknar respekt, öppenhet osv.
Vissa saker vill man helt enkelt inte veta.
Jag skulle tycka det vore obehagligt att leva tillsammans med en människa som skulle ha ett sånt pkerfejs att han skulle kunna dölja en otrohet ett helt liv. Dessutom skulle man väl själv må väldigt dåligt av att gå omkring och bära det på sitt samvete. Vilken energi som skulle gå åt till det! Nej, berätta om din otrohet för honom! Då behöver du inte oroa dig att det skall komma fram andra vägar utan han får höra det från dig istället. Sanningen gör en fri!
Jamen då är du ju där iaf. Att det är för ens egen skulle man ska berätta. Och om du inget vet, hur ska du då veta om du lever i en lögn?
Tycker knappast man visar någon respekt genom att döva sitt dåliga samvete som det faktiskt gäller då man vill berätta flera år senare.
Om du inte berättar kommer det ligga emellan er i all evinnerlighet. Jag lovar. Det kommer bli outhärdligt för dig att leva med en lögn.
Gör dig fri och ge henne en chans att välja. Annars lever hon i en illusion om vem du är. Kommer inte att funka. Om du berättar har du större chans att rädda relationen. Dessutom tar du då ansvar och visar respekt för henne. Låt henne da del av hela ditt liv och stå för det du gjort. Allt detta gjorde jag. Jag fick tillbaka min närhet till henne.
Hälsningar,
Per
Jag anser att man inte kan påstå sig älska en annan människa om man samtidigt låter denne tro att man lever i ett förhållande utan lögner, när man i själva verket har en dylik hemlighet. Hur kan man se sig själv i ögonen och sin partner framförallt när man vet att man bedragit honom och än värre, ljuger om det! Som jag tidigare skrivit bör partnern få ta ställning till huruvida han är beredd att forsätta tillsammans med en partner som gått bakom ryggen på honom. Är kärleken stark klarar förhållandet prövningar.
Jag anser det egoistiskt att INTE berätta. Man är så rädd att förlora det man har och vill inte visa så mycket respekt och ge den valmöjligheten åt sin partner. Genom att berätta har man inget som gnager och som på sikt kommer att fräta sönder förhållandet. Det menar jag med att sanningen gör en fri, den renar förhållandet från lögner, synder och dåliga energier! Och förhållandet är framförallt ärligt, öppet och starkt!
Jamen, är det nödvändigt att såra efter 4 år? Då skulle personen i fråga sagt det med en gång. Nu är det för sent.
