bortprioriterad
Jag måste få skriva av mig lite , och det här forumet är perfekt för det ändamålet. Min fästman tenderar att när han har mycket att göra eller känner för att vara ensam, att stänga ute mig totalt. Han ringer mig aldrig, inga sms och när jag ringer så har han aldrig tid för mig. Ringde honom nyss och pratade med honom och då sa han att jag får ta honom som han är och att jag borde acceptera att bli bortprioriterad och att han såg inget fel i att jag skulle sitta o vänta på tills han hade tid för mig. Det jag vill är ju att han också ska känna att han saknar mig och att han vill prata med mig. Ett telefonsamtal, en promenad eller vad som helst. Men nej... Jag önskar att när han hör mig gråta över telefonen ha en önskan om att få vara hos mig o hålla om mig o trösta mig , men tyvärr, den önskan finns ej där.