varför säger ej han "jag älskar dig"?

Men aye - hur gick det till när ni bestämde att ni skulle gifta er? Det om något är ju något som är härligt och romantiskt (och i mina ögon något som är större att bestämma än att säga "jag älskar dig").

Och varför har du inte sagt det själv OM du nu älskar honom? Min kille skrev det på min rygg med fingret första gången...det var otroligt. Bra tips, kanske ska du göra det ikväll! :)

Jag förstår inte riktigt det här med hyckleriet, som du säger att han menar att uppvaktning är.
I min värld finns det inget hycklande i att visa uppskattning i dem man älskar. Det kommer fullt naturligt.
Så min första tanke är: "älskar han henne verkligen?"

Folk är så olika. Men det var det första som slog mig...

Jag undrar också hur det gick till när ni bestämde att ni skulle gifta er ?

vi säger till varandra så gott som varje dag "jag älskar dig"...det är skönt att höta det...

det blev så att vi gemensamt bestämde att gifta oss. Det är så att vi blev ihop parade av våra far och morföräldrar, min morfar och hans farfar är bästa kompisar, och vi träffades och umgicks, alltså själva insatsen var ju att det skulle bli eventuellt allvarligt mellan oss..
och sedan flöt det bara på och vi kom överens.

Ett litet inlägg angående det här med uppvaktning:

Man kan aldrig tvinga någon att bli den typen som köper blommor etc etc.
Antingen är det naturligt för killen eller inte. Man får välka själv om man vill leva med det eller inte.

Att behöva pika är helt fel. Hur kul är det att få blommor bara för man klagat??

Jag har haft riktigt tur med att ha träffat blomkillar :)
Skulle aldrig falla mig in att be om det.

Som sagt man väljer själv vilka "skavanker" man vill leva med hos den andre.

Men ni kanske inte älskar varann då ?
Det är ju viktigt att ni tänker noga innan ni gifter er, så ni inte gifter er bara för att släkten vill det.

Jag var gift ett tag, inte för att jag älskade honom, utan för att det mest " blev så " och vi var inte lyckliga med varann, så blev det skilsmässa och nu är jag gift med en underbar man som säger att han älskar mig och ger mig presenter.
Jag är mycket lycklig nu.

aye, vem har bestämt att ni ska gifta er?
Du skriver att ni blev ihop-parade?
Flöt på...hmmm jag hör inget av kärlek där, eller missförstår jag nu? - mer som ett arrangemang, eller?
Är ni väldigt unga?

Ta inte illa upp, men det låter mer som ett påtvingat bröllop än ett bröllop grundat på kärlek. Är det möjligtvis så att ni tillhör någon församling eller liknande? Har faktiskt inte hört något liknande på länge, det blir konstigare och konstigare ju mer du berättar (i mina ögon sett).

Men ta tag i saken redan nu och fråga din blivande man om han verkligen älskar dig och kan se er som ett par under lång tid framöver.
Samtidigt tror jag nog att du ska ställa samma fråga till dig själv, är det här mannen i mitt liv?
För ni ska absolut inte leva tillsammans om det är för att behaga era mor- respektive farföräldrar.

oj. nu har jag hoppat över det viktiga.
det är ingen annan förutom jag och mr M som har bestämt att vi ska gifta oss. Vi är bägge 25 år gamla. Jag känner att jag äntligen har tur med och träffat en kille som faller mig in i smaken, hans värderingar, hans synsätt alltså hela paketet, det jag ser hos honom har jag inte sett hos någon annan kille förut. Han älskar att mysas, se på mig, och med den där speciella blicket, känner mig mycket omtyckt då. men jag vill höra det också. det är det..