varför säger ej han "jag älskar dig"?

hmm..då får jag kanske fråga.eller så får jag luska ut det..

saken är att jag inte heller sagt dem "magiska" orden till honom.

visst e det konstigt..

jag tror också på kommunikation. men samtidigt vill jag inte ta död på romantiken.tror ni dem orden kommer om jag frågar, varför vill du gifta dig med mig?

*snyft*

jaa..
vi får se.

faktiskt så har jag sagt en gång.
och det var på hans födelsedag. jag hade köpt en bok till honom. och i den skrev jag "till den jag älskar på födelsedagen.." och gick o lade den under hans kudde i sängen. dagen efter väntade jag hela dagen på respons. men ingenting. jag blev förbannad. skickade ett hat sms och frågade om han inte har märkt noteringen? han ringde mig tillbaka, flera ggr, för jag vägrade svara. men till slut svarade jag, och han förklarade att han har ingen aning om vad jag snackar om, och frågade var den där noteringen ligger, för eftersom hans brorsa hade visst vilat i hans säng innan han skulle gå och lägga sig så har hans brorsa flyttat på boken, och han har inte märkt något!... ja där blev jag snopen.och eftersom han var arg, blev det ingen respons där precis.

*suck*

det blev så att vi gemensamt bestämde att gifta oss. Det är så att vi blev ihop parade av våra far och morföräldrar, min morfar och hans farfar är bästa kompisar, och vi träffades och umgicks, alltså själva insatsen var ju att det skulle bli eventuellt allvarligt mellan oss..
och sedan flöt det bara på och vi kom överens.

oj. nu har jag hoppat över det viktiga.
det är ingen annan förutom jag och mr M som har bestämt att vi ska gifta oss. Vi är bägge 25 år gamla. Jag känner att jag äntligen har tur med och träffat en kille som faller mig in i smaken, hans värderingar, hans synsätt alltså hela paketet, det jag ser hos honom har jag inte sett hos någon annan kille förut. Han älskar att mysas, se på mig, och med den där speciella blicket, känner mig mycket omtyckt då. men jag vill höra det också. det är det..

nej vi är inte i någon sekt eller så.
shit.
det är väl inget onormalt med att man träffar någon genom ett familjeträff?

alltså jag e lite svår person. jag kan inte öppna mina känslor bara hur som helst, har lite svårt och visa känslor, men jag blir så glad när han utläser genom min röst eller bara se mig i ögonen förstår han att jag vill något..
vi håller på och jobbar med kommunikationen under tidens gång, you see..

jag skall nog prova det du säger Emilia..

men när vet man egentligen att den personen är den rätte och är säker på det? finns det en tidsplan?

jag vet inte..

jag följer min initution,magkänslan..

jag förstår inte hur

hmmm..