• Anonym (Vill ha barn)
    Mån 10 mar 2014 09:46
    11711 visningar
    27 svar
    27
    11711

    Fästmannen vet inte om han vill ha barn

    Som rubriken lyder. Han vet inte om han vill ha barn, KANSKE nångång långt i framtiden säger han. Men jag vill ha familj tidigare.. Och helst veta att han vill samma sak. Tänk om jag väntar och väntar och sen så vill han ändå inte? Någon annan som varit med om liknande?'
    Jag kan ju inte tvinga han att tycka annorlunda, men tycker barn är en såpass viktig sak att man ska vara på "samma page" om den saken... Är det värt att satsa på förhållande ändå och hoppas att han ändrar sig? Det vet man ju inte. Gahh... :/ Är det en dealbreaker? Vi älskar verkligen varandra.

Svar på tråden Fästmannen vet inte om han vill ha barn
  • Mån 10 mar 2014 09:53
    #1

    Om han inte vill ha barn, kan du leva med det då? Om han kanske vill ha barn om 10 år kan du vänta ? Eller kommer du tjata, gnälla, vara olycklig och sedan skuldbelägga honom om det aldrig blir barn? Isåfall behöver du hitta en annan man :(

  • Anonym
    Mån 10 mar 2014 09:55
    #2

    Uch så trist att höra att du ställs inför en sådan situation. För mig är barn och familj en väldigt stor del av livet och för mig omöjligt att leva utan. Kanske är han inte redo för det just nu men kan tänka sig det i framtiden?  Det är något ni måste disskutera  och hitta en lösnoning på tillsammans. Finns det något stjäl till att han inte vill ha barn? hur gammla är ni? Om ni planerar att gifta er men har olika syn på barn tycker jag absolut att ni ska tänka igenom det engång till.

  • Mån 10 mar 2014 09:56
    #3

    Jag är på andra sida ;) Jag ville inte ha barn, jag är inte speciellt sugen och har aldrig tyckt om barn öht. Men min blivande vill ha barn, helst vill han ha dom igår! Så vi pratade mycket om detta innan. Om jag vill leva med honom så får jag skaffa barn. Jag anser att det är värt det. Jag kommer tycka om barnen när dom väl kommer och min blivande make kommer ta minst halva ansvaret, alltid. Men det krävs diskussioner och man kan inte sopa en sån viktig sak under mattan.

  • Anonym
    Mån 10 mar 2014 10:16
    #4

    Jag var i precis samma situation som du i mitt förra äktenskap.
    Jag ställde ultimatum innan vi gifte oss och förklarade hur viktigt det var för mig att få egna barn. Han hade två barn sen tidigare och är 13år äldre än mig.
    Han gick med på att skaffa barn men sa att jag skulle få ta det största ansvaret och det hade jag inget alls emot.

    När några år passerat och vi fått våra barn så var det så att han tog inget som helst ansvar för barnen, han tyckte mest att de var jobbiga och han ville aldrig äta middag tillsammans med mig och barnen etc.
    Istället så arbetade han så mycket han kunde, umgicks med sina vänner, var ute och festade och åkte utomlands med kompisar och sina stora barn som han hade sedan tidigare.
    Detta tärde väldigt på vårt äktenskap som slutade med skilsmässa, nu har han barnen varannan helg men säger fortfarande att jag "tvingade" honom att skaffa barn.

    Mitt råd till dig är att diskutera det här med din fästman och tänk över det noga.
    Vad är viktigast för dig!?

  • Anonym (först­år)
    Mån 10 mar 2014 10:19
    #5

    har samma situation. tidigt i vårt förhållande fick jag höra att han i princip hatade barn. men då var jag bara 15 så jag tänkte inte så mycket på det. nu efter många år så har vi pratat och kommit fram till att han hatar inte barn, han är bara rädd att dom ska få ADHD som han, och få samma helvete som han hade. det och så ogillar han tanken på att "offra allt" för ett barn. vilket jag själv kan förstå. låter ju inte så smickrande att "offra" sina intressen m.m. för barn. men jag har ju sagt att man är ju två om att ha barn, medan den ena tar hand om barnet, kan den andra göra något som denne gillar. t.ex spela dator eller fara ut på en fika med en kompis. ja mena. inget är omöjligt. 

    han vill inte ha barn nu. jag känner att jag inte vill ha barn NU. men jag har sagt jag ska ha innan jag är 30! (är 23 nu i år, han är 32 snart) och han håller med, för han "tänker inte sätta en unge i mig när jag fyllt 30" (med glimten i ögat) han är livrädd för att få ett "defekt" barn. han har t.o.m sagt att om jag skulle råka bli gravid nu, skulle han kräva att jag gjorde ett sånt där screening-test för att kollla efter downs.. själv tycker jag det är totalt önödigt när man är så här ung. haha.  han har t.o.m frågat om det finns ett test för att kolla om ungen kommer få ADHD. 

    men jag förstår hur jobbig den där osäkerheten är. har själv tänkt på den. tänk om jag hinner bli 30.. sen 35. och inget händer? vad gör man? ska man acceptera ev. barnlöshet och leva med det. eller ska man ge upp sin kärlek för att hitta en ny? jättesvårt. som det känns NU så skulle jag nog kunna leva utan barn. samtidigt som jag känner en liiten sorg inför tanken att vara utan. ett barn skulle räcka för mig. och även för min fästman. så vi får se. bröllop först i alla fall! :) 

  • Mån 10 mar 2014 10:25
    #6

    Anonym förstår: Jag blir lite orolig av ditt inlägg. Jag har två arbetskamrater som har barn med ds. Den ena var 22 när hon födde sin son och den andra var 24 när hon födde sin. Så man är aldrig för ung för att få ett barn med ds. Jag skulle ta diskussionen ett par varv till om jag var du. Vilken sorts pappa blir han om ni får ett barn med autism, cp-skada, ryggmärgsbråck, utvecklingsstörning eller annat funktionshinder? Kommer han vara närvarande? Fråga honom om det! Även om du aldrig tror det om honom.. Jag ser så många fall där pappan stack när barnen visade sig ha extra behov!

  • Mån 10 mar 2014 10:26
    #7

    Det är svårt det där. Men man kan såklart inte "tvinga" någon att vilja skaffa barn. Man måste vara öppen & ärlig med vad man vill, diskutera & vill man olika kanske man får tänka i nya banor...


    Lika så som du VILL ha barn & kanske inte kan tänka dig ett liv utan familj- kanske har din man samma känslor fast tvärt om- att han verkligen INTE vill. Jobbigt såklart, men så kan det vara.


    Jag har sagt i flera år nu att jag vill INTE ha barn. Min fästman vill inte ha barn heller. Nu är vi unga men det är så vi känner. Vi vill ägna vårt liv åt varandra & våra djur. Många runt omkring tjatar & tjatar- pushar & det är frustrerande. Vill man inte så bör man inte.


    Hoppas ni reder ut vad ni vill i framtiden :)

  • Mån 10 mar 2014 10:28
    #8

    Min blivande brukade svara så fram tills för ett år sedan. Jag förklarade tillslut för honom att jag ser min framtid som mamma och inte kommer att offra det för honom om han säger nej. Det är ju hela ens framtida liv. Och ja, jag älskar honom men jag vill inte att mitt liv bara ska kretsa kring jobb, fritid, hobbys och resor. Det räcker inte för mig. Tillslut (samtidigt som han friade) svarade han äntligen att han vill ha barn. Annars hade jag förmodligen lämnat honom inom en snar framtid. Barn är inte aktuellt riktigt än men förhoppningsvis kort efter bröllopet! Glad

  • Anonym (först­år)
    Mån 10 mar 2014 10:46
    #9
    JW2014 skrev 2014-03-10 10:25:58 följande:
    Anonym förstår: Jag blir lite orolig av ditt inlägg. Jag har två arbetskamrater som har barn med ds. Den ena var 22 när hon födde sin son och den andra var 24 när hon födde sin. Så man är aldrig för ung för att få ett barn med ds. Jag skulle ta diskussionen ett par varv till om jag var du. Vilken sorts pappa blir han om ni får ett barn med autism, cp-skada, ryggmärgsbråck, utvecklingsstörning eller annat funktionshinder? Kommer han vara närvarande? Fråga honom om det! Även om du aldrig tror det om honom.. Jag ser så många fall där pappan stack när barnen visade sig ha extra behov!
    jo jag har också hört at unga kan få barn med ds. om än risken är liten..
    tro mig. jag har pratat ofta och länge om det. han säger att är det något fel, så vill han jag ska göra abort, vilket han kan glömma... jag säger att  jag tänker inte kolla kön, och vill inte kolla eller veta om det är något fel(om det nu inte är ett sånt fel så barnet inte överlever...). sen så har jag ju sagt att, när HAN var liten, var han ett väldigt speciellt barn, med både ADHD och asbergers (enligt läkarna då) och det var ovanligt vid en tiden. och därmed fanns inga mediciner. idag finns mediciner (som fungerar då jag även har en lillebror med ADHD. hans medicin har gjort under!) och det finns copingstrategier och information idag som inte fanns då. 
    sen har jag ju förklarat att ungen kan ju vara hur perfekt som helst - och så händer något vid förlossningen som gör att det får en cp-skada. dessutom finns ju olika grader av hinder. en cp-skada kan vara så allvarlig att barnet aldrig kommer kunna gå eller prata. men jag har även träffat de med samma skada som kan prata, gå, har hög utbildning. samma med downs. en del kan knappt prata och har en 5årings utveckling hela livet, men en del är så pass högfunktionella så dom klarar sig mer eller mindre själv!

    han ser det väl mer så att ja men vad som händer vid förlossningen kan han inte styra över, så det är typ ok. 

    det låter som att han är en hemsk person. Men han är inte det. han vill egentligen bara barnet väl (fast det låter väldigt egoistiskt av honom) men ska faktiskt fråga honom en hypotetisk fråga, liksom. vad gör han om vårt barn får en cp-skada vid förlossningen... skulle vara intressant att höra. 
  • Anonym (Va trist)
    Mån 10 mar 2014 11:04
    #10

    Det är juh jättehemskt att man kan/kunde vara sån mot sina barn o sin familj. När du ställde d ultimatumet så hade du inte han under pistolhot så han har lika mkt ansvar i det som du. Har man då valt att skaffa barn så får man väl behandla de som människor o inte boskap. Tycker synd om era barn, de känner självklart av att han knappt tycker om de eller vill veta av deras existens. Lider med dig som fick stå ut med detta... :(

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...