daniiel skrev 2014-03-10 15:14:37 följande:
Av egen erfarenhet kan jag säga att även om det känns läskigt, så skulle jag rekommendera att få veta i förväg om det skulle vara något med barnet. Vårt första barn föddes med ett hjärtfel, som vi inte visste om före hon föddes (och allt går ju inte ta reda på under graviditeten heller) och att bli förälder är en stor och omvälvande upplevelse, men att samtidigt kastas in i en helt ny värld med ett sjukt barn.. ja, det går inte riktgt förklara hur otroligt jobbigt och påfrestande det är. Även om man under graviditeten inte kan göra något åt en eventuell sjukdom eller funktionsnedsättning, så kan man åtminstone mentalt förbereda sig, få information och göra sig redo på ett helt annat sätt. Helt förberedd kan man ju inte vara, men lite mer åtminstone.
Nu, när vi fick vår andra dotter, så var det en barnläkare som ett dygn efter hon föddes tyckte att prover skulle tas för kromosomavvikelser, främst för downs då. Det var en av fyra barnläkare som kikade på henne som var av den åsikten, att ett prov skulle tas, men det räcker ju för att ställa hela världen på ända. Dagarna fram till vi fick svaret var vidriga. Nu visade det sig att det vi, alla sköterskor och tre av fyra barnläkare trodde var korrekt, hon har ingen kromosomavvikelse.
Men, sedan måste man ju ta ställning till vad som känns viktigare också, nu kopierar jag in från Vårdguiden - "Sannolikheten för att en kvinna bär på ett foster med Downs syndrom ökar med stigande ålder. Om kvinnan är 20 år är sannolikheten 1 på 1000 graviditeter, om hon är 35 år är sannolikheten 1 på 250, om hon är 40 år 1 på 68 och om hon är 45 år 1 på 20." samt "Knappt en av hundra kvinnor får missfall på grund av fostervattenprov som görs efter vecka 14." Risken för missfall minsker ju längre in i graviditeten man kommit, men om man vill ha en chans att hinna göra abort ifall man skulle vilja det.. så.. ja. Men där måste man ju ställa sig frågan om man är villig att riskera ett eventuellt missfall för att få veta.
Nåväl, ska inte tjata på mer om det där.
Kan avsluta med att jag till viss del kan förstå din sambo dock, då vi väntade hela 7år med ett syskon till vår dotter just för att vi var livrädda för att få ett till barn med en funktionsnedsättning/sjukdom. Jag tycker alltså inte att det låter som att han är en hemsk person.
Ni kanske skulle gå till någon och prata om det här?
jo, har faktiskt tänkt på saken och.. tja.. det skulle väl inte skada att kolla upp saker och ting. mest för min fästmans skull då. missfallsrisken får jag nog ta. men jag vet inte förrän man väl är gravid, vilket lär ta några år än. men vill fortfarande inte veta könet :P om han vill så visst. men JAG vill inte veta. (vill det ska vara en överraskning) jag kan också förstå min sambo. jag vill ju såklart också ha ett friskt barn. men det låter bara så hemskt och hjärtlöst när man får höra av honom att " ne, gör abort om nåt är minsta fel": men som sagt. förstår honom samtidigt. det är nog arbete med ett friskt barn. men jag tror inte det är bara för att han tycker ett funktionshindrat barn är jobbigt, utan mer att han inte vill att barnet ska få så jobbigt som han hade.
och som "
ta risken" säger - man kan ju inte testa mot allt. t.ex adhd upptäcker man ju oftast inte förrän i skolåldern.
men att det ändå var så vanligt med ds för så unga kvinnor? trodde det var typ 1 på 100 000 eller nåt.
Anonym (Vill ha barn) skrev 2014-03-10 17:28:00 följande:
Tack daniiel för ditt svar. Jag tror också det måste gro nåt år till, och sedan hoppas på det bästa.. Vi är ju förlovade, men känner mig osäker att gifta mig före jag är säker på att vi vill samma saker. Förut tänkte jag inte så mycket på barn och sådär, "vi är ju unga ännu" som du sa...Tog inte upp barn-frågan före förlovningen, jag bara antog (dumt av mig) att han också i framtiden ville ha barn, han har varit jättegullig med sina syskonbarn t.ex.
Suck :/ jag tror så starkt på oss, men att ge upp att ha barn känns som något jag inte skulle kunna göra. Jag hoppas innerligt han får sitt "kanske" till ett "ja" nångång....Bara det att man vill ju inte dra ut på det 10 år till lixom.
Anonym (Vill ha barn) skrev 2014-03-10 13:59:19 följande:
Tack för alla era svar, hade inte väntat mig så många svar, är väldigt tacksam.
Några svar på era frågor; han blir 22 och jag blir 23. Vi har alltså satt oss ner och pratat om saken, men problemet är som sagt att han säger KANSKE... Han hatar inte barn eller så, men han känner att han inte kan veta om han vill ha barn eller int,e, just nu vill han inte. Nej jag vill inte just NU heller, men inom några år... Han säger KANSKE om mååånga år, eller inte alls. Han kan inte veta hur han kommer känna osv. Det förstår jag ju, alla vet inte i vår ålder om de vill ha barn eller inte, men tänk om han aldrig vill sen då...
Jag har sagt allt hur jag känner och han vill ju inte göra mig ledsen men kan ju såklart inte "lova" något.
Är rädd att jag ännu vid 35 kommer vänta och han bara konstaterar att Näpp, inga barn... Samtiigt som jag känner att han är den rätte, barn-saken är den enda saken vi inte har någon lösning på.
Om han 100% säkert skulle säga NEJ inga barn, då VET jag ju det. Men nu är det kanske det ena, kanske det andra. Lååångt i framtiden.
Ja, ni förstår. Vet inte hur jag skall tänka!
jag förstår precis vad du menar. vi har varit ihop i många år. och jag var bara ung tonåring när vi blev ihop så då var ju barn inte på tapeten. men jag visste tidigt att han var avig mot barn, men lät det gro. och nu har det gått från "hata" till "
ett barn vore ju trevligt". dock inte nu.
men jag känner samma sak - man lever med absoluta drömprinsen.. men barnfrågan är inte helt säker. vad gör man?
det kan bara den enskilde avgöra.
