3:e gången gillt..

För det första:
Du är inte misslyckad!
För det känns som om det är där som dina tankar bottnar.
Det som hänt i ditt förflutna - har hänt just i ditt förflutna. Det har hjälpt att göra dig till den du är och det är anledningen till att din blivande älskar just dig.
Det finns dom som varit gifta fler än 3 gånger och dom är inte heller misslyckade.
Dom har lika stor rätt till att vara lyckliga och få ha ett fint stort princessbröllop (eller vad man nu vill ha) som alla andra.

Se det inte som ditt tredje bröllop.
Försök se det som ert bröllop. Och ni har väl inte gift er förut?  Med varandra alltså 

Du är inte misslyckad.....Jag ska gifta mig till sommaren för 3e gången. Jag är nog lite värre i mitt fall... Jag har varit gift två ggr innan med SAMMA man. Hur korkad är man då?! Jag tyckte som du i början denna gången när min sambo friade. Jag kände mig dum och ville igentligen inte planera bröllop eller ha en fin klänning mm. Jag trodde att mina föräldrar och syskon skulla tycka att det var jobbigt att behöva gå på ett bröllop till när det gäller mig.

Andra gången var ju i för sig borgeligt. Men efter att pratat med min mamma om detta så tyckte hon att jag var dum som kände det så. För det gjorde absolut inte dom. Dom tycker att det ska bli jätteroligt att komma på vårt bröllop. Och dom blev nästan besvikna när jag sa att dom inte behövde sitta vid honnörsbordet om dom inte ville.

Jag har lärt mig om andra tycker att jag är jobbig eller misslyckad, ja det är ju deras problem. Vill dom lägga energi på att leta fel på mig så är det nog dom själva som inte mår bra.

Jag tycker du ska se fram emot ditt bröllop och tänk inte så mycket på vad andra tycker och tänker. Det är inte deras liv. Ha det bröllop du vill ha .. med tärnor och allt. Det är er dag och ingen eller något ska få hindra att ni ska få tycka att den dagen är den underbaraste i era liv..

Tänk på dig själv

Många kramar

Åh, så du är som mig, en 3:e gångare med ett 1:a gångs bröllop! (Vi kan säga i den här tråden iaf att det är vår 1:a gång!)   Jag ville bara ge dig en kram när jag läste vad du skrev för du är allt annat än dum.. Du var kär och du älskade den mannen så mycket att du gifte dig två gånger med honom. Att älska någon är allt annat än dumt. Att det sen blir skilsmässa har ju inget med kärleken att göra.

Jag har varit förlovad en gång tidigare, och det får mig att känna mig lite som du beskriver. Ibland har jag gråtit för att det känns så dumt, men på något vis visste jag inte bättre då. Hade jag träffat den fantastiska man som är min sambo och blivande man tidigare och känt så som jag gör med honom nu hade jag aldrig förlovat mig eller ens blivit tillsammans med mitt ex. 
Det är en erfarenhet, inte ett misslyckande - det är så jag försöker se det. Min sambo får mig att glömma allt som varit och bara hoppas på framtiden, och det är väl det kärlek är? Att man inte behöver oroa sig för varken det förflutna eller framtiden. 

Jag har också känt mig fånig, arg, ledsen och dum, men jag har kunnat prata med min sambo om det. Vi ska ju dela allt, glädje, sorg och allt däremellan. Då är det bra att prata om sådant som känns jobbigt också, inte bara allt roligt.

Det finns människor som inte är så snälla och som har stått mig nära fram tills nyligen när jag fick höra hur dom faktiskt pratar bakom min rygg..  *Ryser* Det gör mig samtidigt ledsen och jag känner mig jätte dum som vill ställa till med värsta grejen bara fär att skrika ut till hela världen hur lycklig jag är och hur vacker kärleken faktiskt kan vara!

Anldeningen till min första skilsmässa är som jag skrev att han gjorde någon annan gravid. Men det var egentligen bara pricken över i för vi hade haft problem i flera år, han knäckte bland annat mitt näsben en gång. (Ja, jag gifte mig med en kvinnomisshandlare 1998. Fast till mitt försvar kan jag säga att när vi gifte oss hade han inte höjt handen mot mig på 1,5 år. Han blev dömd för det med mitt näsben och efter det så vågade han helt enkelt inte. Kors i taket!) För att vara snäll så gjorde jag en lång historia kort.  

Anledningen till den andra skilsmässan var att jag var med om en fruktansvärt traumatisk händelse, en av de värsta saker en kvinna kan vara med om. När min ex man fick veta det så sa han bara:

- Jag vill skiljas för jag kan inte leva med ett offer. Jag kan vara din vän men jag kan inte vara gift med dig.

Jag är faktiskt inget offer utan en överlevare. Så det så! Terapi blev lösningen i livet. Att kunna le, skratta och känna lycka är underbart och det går nästan inte 1 dag i mitt liv utan att jag hittar orsaker till att fira allt möjligt. Egentigen firar jag att jag lever och att jag fått chansen att kunna älska igen.

MEN så sitter det små hemska människor, som jag trott/tror är mina nära vänner och vänner till min familj, som vet allt som hänt mig i mitt förflutna och gör sig roliga över mig och kallar mig förlorare och misslyckad. Det känns fruktansvärt! 

Inte meningen att bomba dig med så långt svar när jag uppskattar dina uppmuntrade ord till mig.  Men jag ville bara göra "bilden" av varför jag känner som jag gör lite tydligare för er som tar er tid att läsa min tråd.   

NeutronStar skrev 2013-03-19 13:06:12 följande:

Håller helt med, det är ju erat första bröllop, och det enda som verkligen betyder något eller hur? De andra bröllopen kan man ju tänka på som genrep inför detta bröllopet.

neutronstar.blogg.se

Tack för att du delade med dig och du ska inte känna som jag! Så dumt det är att gamla sår kan göra så ont i nutiden. *Ger dig en cyberkram och en blomma*    Vilken tur att du har en sambo du kan prata med. Dom är värt allt guld i världen!

Åh, nej! Du missförstod mig. Oj då. Det var för att visa uppskattning över dina muntar ord som fick MIG att le som jag delade med mig. Det var mitt sätt att visa dig tacksamhet.