3:e gången gillt..

Haha, oj så det kan bli ibland på internätet. ^^ Vad bra att jag kunde få dig att känna dig såpass bekväm att du kunde dela med dig av din historia, och få dig att le litegrann mitt i allt "elände". =)

Hoppas vi syns mer på BT, när du kommer igång med planeringen till ditt första riktiga (prinsess)bröllop! =)

Hej!

Läste ditt inlägg och kände att  jag måste få skriva av mig.

Jag gifter mig för andra gången i sommar och måste säga att det känns jättejobbigt. I mitt första äktenskap var det JAG som var "boven" och jag har fortfarande inte förlåtit mig själv.

Jag och mitt ex var tillsammans i sex år innan vi gifte oss och med facit i hand så fattar jag ju nu att vi inte var menade för varandra. Bara ett halvår efter bröllopet skildes vi - jag blev förälskad i en av mina bästa vänner. 

Det känns jättejobbig att veta att jag sårat någon annan så mycket och jag har tidigare dömt de människor som inte kunnat hålla sina känslor i styr - plötsligt är jag en av dem. Att inse att jag hade känslor för min m2b var som att få en hård käftsmäll, plötsligt vaknade jag ur "dimman" och insåg att det är han som är mitt livs kärlek.

Min familj tyckte jag var helt dum i huvudet som skilde mig från - i deras ögon- världens bästa man. Men mina känslor var hos någon annan, hade vi haft barn tillsammans så kanske jag hade tänkt annorlunda, men att vara 30 år och inse att man "valt" fel är fruktansvärt.

Jag har känt en väldig ångest inför kommande bröllop, jag vill gifta mig med mitt livs kärlek och ser fram emot dagen men samtidigt skäms jag. I början oroade jag mig väldigt mycket inför vad folk ska tycka och tänka men jag försöker släppa det. Jag försöker tänka: mitt liv, mina val - ingen annan kan bestämma och det spelar ingen roll vad andra tycker.  Det är inte lätt - men jag försöker.

Idag pratade jag med min mamma då jag är orolig för att ingen från min sida ska hålla tal men då sa hon:
- Även om det varit åttonde bröllopet så hade vi hållt tal.
Det kändes skönt på något sätt. Detta bröllopet kommer inte på något sätt påminna om det andra och den viktigaste skillnaden är: jag gifter mig med mitt livs kärlek.  

(Förlåt om inlägget är helt osammanhängande - FÖRSÖKER göra två saker samtidigt) 

Kän dig inte dum.   Du kanske var boven och den som orsakade att det blev skilsmässa men "det krävs två för att dansa tango". Om ni hade varit lyckliga och det hade varit rätt för er så hade det inte hänt. I många fall så upptäcker en del att det är fel efter bröllopet och jag tycker inte att man ska dömma någon annan. Det är så elakt och småsint när en del gör så. Vad vore vi utan våra nära och kära som alltid kommer vara lyckliga för vår skull.

Ja om man bortser från min ena syster som slängde i ansiktet på mig igår att jag har haft 2 bröllop. Hon var förlovad 2001 med en man och det höll inte så hon hatar bröllop. Det är ett riktigt minfält att prata om bröllop i hennes närhet..

Tack för de värmande orden! Jag antar att man dömer sig själv värst!

Kan det vara så att din syster är avundsjuk på att du fått uppleva så mycket kärlek?

Ibland känns det som om människor runt en inte förstår vad kommentarer kan såra  

Han är min klippa, och det vet han om :) 
Det här med att känna sig ledsen över att man gjort det förut, det handlar väl egentligen om att vi har någon form av indoktrinerad bild av att man ska träffa den där särskilda personen, Mr Right, The One och allt det där. Men vi har ju ett lite friare sätt att leva på idag jämfört med tidigare. Nu har man plastföräldrar och plastsyskon, låtsasfamiljer och vem vet vad.
Mina föräldrar har varit gifta i över 25 år, och ända sedan jag var liten var jag övertygad om att det var så det skulle vara. Som mamma och pappa. Så när jag slängde ut mitt ex för att han var en skitstövel och helt plötsligt hade "gjort fel" (när det egentligen var tvärtom) så mådde jag jättedåligt. Och när jag och min sambo förlovade oss så trodde jag först att jag bara skulle tänka på mitt ex, men det slutade jag göra direkt. Det finns ingen som går att jämföra med min karl, och på något vis så känns det som att jag började leva när jag träffade honom. Tideräkningen startade då. Allt innan det är bara en konstig dröm.
Det är lite så jag ser på saken nu. 

Jag tycker du ska vara stolt. Det ar sa enkelt att sluta sitt hjarta och ge upp efter sana svara handelser, det ar oerhort modigt och starkt att ha hopp och vaga satsa pa livet och karleken igen.

Dessutom vet jag precis vad du menar med att det kanns som forsta gangen. Jag hade tva seriosa samboforhallanden innan jag traffade min fastman, och arligt talat sa har jag aldrig ens haft liknande kanslor. Det gar inte ens att jamfora med tidigare forhallande nar man hittar den stora karleken. 

Så du har haft otur tidigare och någonstans ändå lyckats skrapa ihop så mycket mod att du vågar satsa igen. Om någon som har haft det tufft i livet faktiskt fortsätter att hoppas och försöka istället för att packa ihop och tacka för sig är det bara att gratulera. Och att "prata bakom ryggen" tsssss, vad är det för fjanterier rent ut sagt? Det kan folk som inte har något kul att fylla sina egna liv med ägna sig åt, skit i dem, inte ens värt att lägga din tid på.

 

Jag gifter om mig i sommar och har inte ens reflekterat över att det skulle vara konstigt eller udda. Kul för mig att jag lyckats träffa någon som passar mig så bra, andra spenderar hela sina liv med att leta eller sitter fast i miserabla relationer och det måste ju vara etter värre än att gifta om sig.

 

Och kul för dig att du inte gav upp, grattis!

Finns det något som är mer komplext än just känslor? Förmodligen inte. Och att man skall "träffa rätt" första gången är inte alltid dte lättaste. Tycker du skall glädjas åt att du nu funnit den rätta och att du skall gifta dig med ditt livs kärlek. Vad andra anser har inget med er kärlek att göra. Vänner till oss var på ett vackert bröllop där mannen i fråga hade varit gift en gång tidigare. Paret spexade lite med detta och valde att dansa brudvalsen till Donna Summers : "This time I know it's for real". Att driva med ämnet på dett sådant sätt tar definitivt död på elaka tungor.

Du har redan fått så många goda råd som jag bara kan skriva under på!!! Det är förmodligen bara du själv som känner dig fånig, kanske är du så van vid att inte vara lycklig att du inte riktigt tillåter dig att vare det den här gången heller, fast du vill vara det och är det   När ni sitter där på ålderns höst och håller varandras rynkiga händer kan du unna dig att småle åt olyckskorparna som kraxade; då vet ju du att du valde rätt, gjorde rätt. 

Jag känner lite som du då jag ska gifta mig för andra gången (efter ett 17 år långt förhållande med två barn, hus, ja du vet, hela kittet!) Första bröllopet var pampigt och fantastiskt fint och jag är fortfarande glad och nöjd med det. Trodde inte jag skulle vilja gifta mig någon mer gång efter att det var jag som bröt upp vårt förhållande och kände mycket skuld över det (stackars våra barn, stackars mannen som inte förstod nånting, kunde vi inte kämpat lite till? men han är ju så snäll! blablabla....)

Men så dök han upp, prinsen! Och var så självklar med att han ville gifta sig att jag blev alldeles överrumplad! Och jag känner att om inte annat för hans skull (och min egen såklart, men oxå för att jag älskar honom och vill ge honom det) så ska vi gifta oss, för han har inte gjort det förut! När vi förlovade oss sa han: Nu är det första gången i mitt liv som jag tar på mig en ring och den ringen ska sitta på mitt finger tills jag dör. 

Så kan väl jag känna lite att jag vet ju att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Men det får inte hindra mig från att drömma, vilja, kämpa, önska, älska, vilja och hoppas!!

Ert bröllop är ju starten på ert gemensamma liv, oavsett vad som har hänt tidigare. Och det är ju inte fy skam!  

Lycka till!! 

Ett gott skratt förlänger livet sägs det...
Så nu gick helt plötsligt premien på din livförsäkring upp... ska försöka vara allvarligare i fortsättningen  

Dom som snackar bakom ryggen på dig måste ha väldigt tråkiga liv om dom måste diskutera ditt.
Du har levt, dom har kanske bara existerat.
När man lever drabbas man ibland av många bakslag. Jag har levt under hot, blivit knivrånad på min arbetsplats och jag har haft flera mycket dåliga förhållanden (utan att gå in på närmare vad som hänt). 
Vissa går igenom livet utan en enda törn och andra får slå sig fram genom hela törnehäcken. Om man inte fått några törnar så är det kanske inte lika lätt att förstå...

Sen är det tyvärr så att alla "vänner" inte är vänner och ibland måste man välja vilka som är värda att satsa på och i så fall ta tjuren vid hornen och reda ut problemen.
Och andra får man stoppa i papperskorgen (jag rekommenderar inte att göra det rent fysiskt då... Det brukar vara svårt att hitta tillräckligt stora papperskorgar