Bittra svärföräldrar

Här kommer en icke konstruktiv kommentar.

Att mormor och morfar fortfarande är gifta går inte att jämnföra. Dom kommer från en annan tid, när man gifte sig mycket ung, på andra premisser, där skilsmässa inte var ett allternativ.

Argumentet "Man kan aldrig veta om man kommer vara med någon hela livet så varför vänta" kommer bara från personer som är väldigt unga och vet med sig att dom är väldigt unga. Jag har aldrig hört någon över 25 ens ha ett argument till sitt äktenskap, det kommer naturligt. I dagens samhälle är de inte naturligt att gifta sig när man är 20. Man har precis tagit studenten, flyttat hemifrån och har precis fått laglig rätt att handla på bolaget.

"Vi har redan varit tillsammans 5 år" När man är 15 är man ett barn! Dina föräldrar har fortfarande rätt att bestämma hur du ska leva ditt liv och vad du får och inte får göra. Att ha pojkvän när man är 15 är inte samma sak som att dela livet med någon när man är vuxen. Ett 5 årigt förhållande med arbete, räkningar, hushållssysslor och allt som tillhör är inte samma sak som att ha ett 5 årigt förhållande där föräldrarna sköter hushållet och man sover över hos sin kille ett par dagar i veckan.

Om du säger 20 år gammal att du ska gifta dig kommer folk att reagera. Jag känner ingen som fortfarande är tillsammans med den killen den hade när vi tog studenten. Det höll ett par år till efter att man flyttat ihop och sen har man gått skilda vägar.

Det är svårt att ge dig bra råd om du dels redan bestämt dig för att du vet varför de reagerar som de gör och dels vill bestämma vad folk här ska svara och inte.

Det finns goda skäl  i sådana här lägen, att vrida och vända på saker några varv och där kan även ett internetforum och olika åsikter och reflektioner från helt okända människor ibland bidra till en vidare helhetsbild. Hur du väljer att se saker i slutänden är ju sedan upp till dig.
Start bara sådana här trådar om du orkar ha ett någorlunda öppet sinne och är beredd att lyssna och försöka se vad andra menar-även då du inte håller med. Det i sig är ett tecken på mognad, om vi nu ska beröra den punkten.

Jag är själv förälder och tänker ofta när jag läser här om "alla dumma föräldrar" som gör alla möjliga fel, att snart är det jag som ska vara den där svärmodern eller mamman som förväntas balansera preciiiiis lagom för att det ska passa en förmodligen halvhysterisk och nervös bruttas alla olika behov, krav och förväntningar. (Notera att jag alltså inte menar någon specifik brud här nu, utan drar en generelarisering som säkert ingen enskild tycker stämmer på just henne)
Jag lär knappast lyckas någe vidare om man ska räkna in allt man efter några år här inser att man borde. Man får nog vara lättad om man lyckas bli lagom glad, lagom entusiastisk, lagom hjälpsam och lagom allt annat med...

Om jag ska säga något vad jag själv tycker man borde och inte så:

Jag tycker att en av mina främsta skyldigheter som förälder är att vara sann mot mig själv och mitt barn. Jag lär honom att inte ljuga-och jag ljuger inte själv för honom. Jag skulle aldrig låtsas vara glad över något som tvärtom bekymrar mig, eller säga saker som "åh vad roligt" om jag inte menar det. Jag vill att han ska veta att när jag säger sådant är det sant.
Jag är inte skyldig att vara glad för hans skull vad han än hittar på bara för att det ska passa honom. Det kommer säkert gånger i hans liv då han blir besviken över det-för man vill ju som barn att ens föräldrar ska tycka man gör bra saker.

Jag tror att jag kommer att tycka det är väldigt tidigt att gifta sig om han väljer det redan i 20-årsåldern, och jag skulle inte hoppa jämfota över ett sådant beslut. Hur ska man kunna kräva det av mig undrar jag? Särskilt om beskedet kommer som en fullständig överraskning.

Om min sons blivande fru skulle kalla mig bitter för att jag inte gladde mig enligt hennes förväntningar, skulle jag nog ha ett samtal med damen i fråga och tala om vad jag anser om folk som ska klistra på mig egensakper eller tvinga mig att känna på ett visst sätt. Man ska akta sig för att förutsätta att man begriper vad andra har för anledningar till sina känslor utan attde fått chansen att själva förklara det.

Vill ni ha era föräldrar med på tåget, så ska ni nog ge dem lite plats att prata, resonera och reagera lite-det går inte att beställa en reaktion och ett stöd utifrån enbart sin egen ståndpunkt. Man får faktiskt lov att fatat lite vad för sida av saken andra ser.

Är man så ung som ni båda är, så är det nog bara att inse och acceptera dels att folk allmänt kommer att tycka att ni är just unga OCH försöka förstå att det förmodligen finns orsaker till att man tycker som man gör. Faktum är att inte ens min föräldrageneration gifte sig i någon högre utsträckning redan som 20-åringar. Några fler år hade man som regel på nacken, och de där åren spelar ganska stor roll i vad som hinner hända i ens liv, just  strax efter att man blivit vuxen. 

Hur ni ska hantera deras negativa inställnng går inte att ge råd om utan att ha med er ålder i beaktan-det är förmodligen just åldern som ligger till grund för reaktionen, nämligen.

Att de inte är överförtjusta i dagsläget behöver för den sakens skull inte betyda katastrof-man kan hinna vänja sig och ändra sig längs vägen-men de flesta behöver tid att smälta stora nyheter som kanske inte precis var det man själv tyckte var den bästa idén

Jag kan bara hålla med passionsblomman. Väldigt bra uttryckt. Första gången jag gifte mig var jag 24 och jag kommer ihåg att mina föräldrar frågade varför, trots att vi bodde ihop och hade fått vårt första barn. Nu är den dottern 23 och har haft samma kille i fem år. Jag älskar honom som en son, men är glad att de inte har bråttom. Jag skulle nog fråga hur mycket de tänkt igenom det om de skulle gifta sig. Ojojoj vad ofta jag varit tvungen att vara en jobbig och obekväm mamma. Det ingår i föräldraskapet. Sen behöver man inte vara otrevlig. Men man kommer inte alltid att hjula över barnens beslut.

Kan tänka mig in i din sambos situation, för mina föräldrar hade nog reagerat precis likadant om vi hade kläckt den nyheten nu. Nu har vi lite andra prioriteringar än er (lägenhet och resor innan bröllop) men det har varit mycket inställningen från mina föräldrar att jag inte är mogen att ta mina egna beslut, trots att vi nu varit tillsammans i 3,5 år och jag är 22 år gammal (han är 27).

Det är alltid jobbigt när ena partens föräldrar inte riktigt är med på noterna, min sambo har mått extremt dåligt i perioder över att mina föräldrar har omyndigförklarat mig och mitt beslut att vara tillsammans med honom, men efter ett mail jag fick en gång fick det vara nog. Jag sa till mina föräldrar och sedan dess har klagandet minskat betydligt.

Jag tror du, och främst din sambo (om det här verkligen är det ni vill) måste göra klart för hans föräldrar att det här är det ni vill, och det är inte som att ni tog beslutet över en natt. Jag håller inte alls med talaren ovan som skriver att "Man kan aldrig veta om man kommer vara med någon hela livet så varför vänta". Det kommer man aldrig veta. Sannolikheten för att man ska hitta rätt med en gång är säkert mycket större när man är äldre och vet vad man vill ha mer exakt, men säker kan man aldrig vara. Om ni redan har varit tillsammans 5 år så verkar det ju som att vardagen fungerar och att ni har en gnista som inte försvunnit när nykärheten gått över. Det är det jag tror kommer spela roll i långa loppet.

Sedan ska man väl någon gång få göra det man vill, även om många andra i vissa stunder kan fundera på varför. Men sedan har jag väl en ganska liberal syn på äktenskap, Självklart är det inget man ska ta lättvindigt på, för det är ju trots allt något som binder en tillsammans på ett helt annat sätt än samboskap, men om mna känner att det är rätt, why not?

Jag och min sambo kommer även snart förlova oss, så om man är lite gammaldags av sig så hade vi ju gift oss inom ett år dvs efter dryga 4,5 år och alltså ännu tidigare än er, så mina åsikter är väl lite part i målet när det gäller det där med att vara ute "tidigt" (iaf som alla andra tycker). ^^

Jag fyller 20 månaden efter jag gifter mig med min sambo som fyller 23 ca 2 månader efter bröllopet. Vi flyttade ihop för två år sen (feb 2011) och vi båda känner att vi älskar varandra mer och mer för var dag som går, vi har känt ifrån början att vi vill leva ihop. Vi har 6 st degusar och 2 katter ihop och jag skulle.ALDRIG ha skaffat djur om jag inte hade varit säker på vårt förhållande! När vi gifter oss så har vi varit tillsammans i 4 år och har som ni varit med om VÄLDIGT mycket tillsammans som har gjort oss starkare tillsammans! Våra släkter har inte reagerat som din/er har, men jag tror dem är lite chockade. Visste dem om att ni ville gifta er? Våra närmaste blev inte så jätte chockade då jag och han har sagt länge att vi vill gifta oss unga och innan vi tar det STÖRSTA beslutet att bilda en familj! Vi tycker inte att äktenskap är SÅ stort som många andra verkar tycka! Vi tycker att bilda familj är 1000 ggr så stort! Och som någon skrev så verkar det vara mer accepterat att bilda familj än att gifta sig. Dem som har reagerat lite(ibland mycket) negativt är dem HÄR eller andra som faktiskt inte känner oss! Tycker det är lite tråkigt då det förstör att folk bara ser åldern.. :/ Så jag vet hur du känner dig!

Nu kommer jag vara skitneggo, men om större delen av min omgivning hade reagerat negativt på att vi skulle gifta oss hade jag nog funderat på hur de upplever vårat förhållande....(det behöver inte vara något fel på det för den sakens skull men just hur folk upplever det)
Vi vet ju alla att det finns människor som försöker "laga " trasiga relationer med både bröllop och barn
Sen finns det puckon visst finns det det, men de flesta vill än nog bara väl...

Om ni utvärderar eran relation och framtid från deras ögon oxå och sen ändå tycker det är en bra ide med giftemål, så skall ni såkklart gifta er.

Men andras åsikter är inte alltid av ondo..

Lycka till!!

Oj jag är så glad att jag inte gifte mig "med mitt livs kärlek" som jag var ihop med i 20-årsåldern, och inte den "stora kärleken" jag träffade vid 25. Oj vad vuxenlivet och vardagen är olik ungdomsåren och oj vad jag har förändrats under se senaste tio åren, jag är verkligen en helt annan människa idag och vill inte ens minnas mina gamla partners.. Idag känner jag mig stabil och trygg som människa och säker på vem jag är och vad jag vill med mitt liv, känner mig harmonisk och säker på ett helt annat sätt. Jag är så tacksam över att jag har rest mycket, jobbat och pluggat utomlands och äntligen förstått vilken man jag vill leva med, samt vad som krävs av mig i ett förhållande. Idag är jag 31 och vi gifter oss i juli. Så, jag, skulle råda mitt barn att vänta, eftersom jag vet hur glad jag är att jag gjorde det, jag tänker ofta på det. Jag måste ju som mamma ge de bästa råd jag kan. Men man måste göra det på ett trevligt och resonligt sätt och se till att det framgår att man gör det i välmening. Väljer mitt barn ändå att gifta sig som 20-åring måste jag förstås stötta detta!

Det är inte fel att bo ihop några år, kanske förlova sig och vänta med själva bröllopet om man är väldigt ung. Och det är kanske ett klokt råd. För min egen del tycker jag att det är lite härligt att vänta några år med bröllop för att ha något kvar så att säga.

Men väldigt ofta tycker jag att många som är lite äldre än 20, typ 30 och uppåt, ibland kan ha en rätt överlägsen och respektlös attityd mot ungas kärlek. Att man är SÅÅ glad att man inte gifte sig med killen man hade när man var 20, eller att man inte vet vem man är när man är 20 och att man förändras jättemycket innan man fyller 25. Eller som jag hörde en gång, att det är "ingen idé att träffa någon när man är 19, för vad är chansen för att det kommer hålla livet ut?" Jag tycker det är en jättetråkig attityd. För vet ni vad, de killar ni hade som 20-åringar är inte samma kille som TS är tillsammans med! Att vissa ändras mycket mellan 20 och 25 eller 20 och 30 är ingen garant för att TS kommer att göra det. Killen man träffar när man är 30 kan lika gärna visa sig vara en skitstövel. Och mellan 30 och 40 kan man ändras jättemycket likväl som mellan 20 och 30. Kontentan är: Man VET inte. Inte när man är 20 och inte när man 30 och inte när man är 40.

Jag skulle ha blivit jätteledsen om mina föräldrar inte blivit glada för vår skull när vi förlovade oss när jag var 20. Då hade vi bara vara tillsammans i ett år och vi bodde inte ihop. I och för sig hade vi inga konkreta bröllopsplaner då, men det har vi nu, fyra år senare. Om mina föräldrar hade varit skeptiska, ifrågasatt om vårt förhållande verkligen skulle hålla etc skulle jag ha blivit GALEN! Faktiskt.

Grattis till det kommande bröllopet!

Tråkigt att svärföärldrarna reagerade som de gjorde.. Personligen skulle jag nog gissa på att de är besvikna över att få höra om det såpass sent. JAG skulle bli besviken om min son gör så i framtiden.. Däremot så skulle jag stötta honom och önska honom all lycka trots det. Så länge hans blivande fru inte är en riktig b*tch mot honom det vill säga, men det är nog rätt underförstått.
Ett tips är att bjuda hem dem till er på middag/helkväll, ha det trevligt och ät gott, berätta om era planer och diskuttera. Jag vet att ni ändå tänker gifta er, men ett samtal med dem kan ge mycket. De har varit gifta och vet hur det är, lyssna på deras råd men var tydliga med att ni endast vill ha RÅD.

Själv så är jag i skrivande stund 19 år, jag har levt ihop med min sambo i 2 år, vi har en 1 år gammal son och planerar bröllop. Jag kommer att vara precis fyllda 21 när vi gifter oss och jag ser inget fel i det. Mina föräldrar gifte sig när de var 19/22 och mina svärföräldrar var runt 30 när de gifte sig, min sambo var då runt 10. ALLA våra vänner och släktingar är glada för vår skull och ser fram emot det. Ja vi pratar med dem en hel del, så de får ingen överraskning på posten. Men det är för att jag vill ha dem delaktiga och jag visste redan innan att de skulle bli glada.. Min svärmor har kallat mig för sin sons fru i flera år nu eftersom ''vi ändå är som gifta''..

Skulle vi nu mot all förmodan ångra oss senare i livet så kan vi skilja oss.

Jussdet! Jag har sett att vissa pratat om fester och resor, får man inte resa tillsammans eller festa för att man är gift?

Fast det var inte så jag sa, jag säger bara att jag är oändligt glad och tacksam över att det blev som det blev, och att jag kan känna mig så trygg och säker och stabil som jag gör idag. Jag har också lärt mig massor om förhållanden och lärt mig hantera konflikter och olikheter på ett mycket mognare sätt osv... Av de här anledningarna skulle jag råda mitt barn att vänta, eftersom det är min erfarenhet.

Jag sa det för att man ska förstå att TS svärföräldrar säkert inte är onda utan att de säkert säger det i välmening. Jag tror att det är en jättebra start för TS att försöka förstå att de säger det av omtanke, och säkert vill dem väl. När man tagit till sig det och pratat om det på ett moget sätt kommer det förhoppningsvis vara mycket lättare att gå vidare och bli vänner (i de bästa av världar), och även respektera varandras åsikter/beslut.

Jag menar verkligen inte att vara överlägsen/respektlös, och jag önskar dem givetvis lycka till och att de får ett fantastiskt liv tillsammans!

Anonym (24-åring) skrev 2013-02-27 14:43:40 följande:

Det är inte fel att bo ihop några år, kanske förlova sig och vänta med själva bröllopet om man är väldigt ung. Och det är kanske ett klokt råd. För min egen del tycker jag att det är lite härligt att vänta några år med bröllop för att ha något kvar så att säga.

Men väldigt ofta tycker jag att många som är lite äldre än 20, typ 30 och uppåt, ibland kan ha en rätt överlägsen och respektlös attityd mot ungas kärlek. Att man är SÅÅ glad att man inte gifte sig med killen man hade när man var 20, eller att man inte vet vem man är när man är 20 och att man förändras jättemycket innan man fyller 25. Eller som jag hörde en gång, att det är "ingen idé att träffa någon när man är 19, för vad är chansen för att det kommer hålla livet ut?" Jag tycker det är en jättetråkig attityd. För vet ni vad, de killar ni hade som 20-åringar är inte samma kille som TS är tillsammans med! Att vissa ändras mycket mellan 20 och 25 eller 20 och 30 är ingen garant för att TS kommer att göra det. Killen man träffar när man är 30 kan lika gärna visa sig vara en skitstövel. Och mellan 30 och 40 kan man ändras jättemycket likväl som mellan 20 och 30. Kontentan är: Man VET inte. Inte när man är 20 och inte när man 30 och inte när man är 40.

Jag skulle ha blivit jätteledsen om mina föräldrar inte blivit glada för vår skull när vi förlovade oss när jag var 20. Då hade vi bara vara tillsammans i ett år och vi bodde inte ihop. I och för sig hade vi inga konkreta bröllopsplaner då, men det har vi nu, fyra år senare. Om mina föräldrar hade varit skeptiska, ifrågasatt om vårt förhållande verkligen skulle hålla etc skulle jag ha blivit GALEN! Faktiskt.