Bittra svärföräldrar

Det brukar alltid finnas någon som har åsikter, eller som inte reagerar så positivt som man hade trott.
Men här passar BT-mantrat in som handen i handsken.
Det är er dag, gör som ni vill

När dom är med er den dagen och ser er i det här sammanhanget så är chansen stor att dom börjar se saken i ett annat ljus.
Självklart vill man att ens föräldrar ska vara glada och positiva för ens skull. Men det är inte så självklart.
Nu gifter ni ju er för er skull och inte för att göra era föräldrar glada. Så fokusera på det. Resten kommer efteråt.

Lycka till och Grattis till det kommande giftemålet   

Jag skriver bara rakt ut nu att jag tycker att man är för ung för att gifta sig när man är 20 år.
Man hinner förändras så otroligt mycket på bara några år. Även om man som du skriver inte lever "typiska" ungdomslivet så är man ändå ung.
Som du skriver kommer det inte förändras så mycket om ni är gifta eller inte så varför har ni brottom? Att vara tillsammans 5 år är relativt långt. Men att vara tillsammans med någon under tiden man bor hemma och går i skolan är inte samma sak som att leva 5 år under samma tak i ett "vuxet liv".

Jag trodde att jag skulle leva med min ungdomskärlek för alltid, vi älskade ju varandra, han var ju den rätta för mig. Men när vi kom upp i 20 års åldern tittade vi på varandra en dag och insåg att vi älskade varandra men inte var mer än väldigt goda vänner. Vi hade varit ett par under så lång tid att vi inte hade märkt hur mycket vi hade utvecklats och att vi var vuxna. Vi insåg rätt snabbt att vi inte alls skulle kunna leva hela livet ihop.

Är du verkligen helt säker på att det är äktenskapet du är ute efter och inte bröllopet? Jag kan förstå att hans föräldrar reagerar, det hade jag också gjort som förälder.

Prata med dom om varför ni tagit det här beslutet och berätta att det är väldigt viktigt att dom stöttar er. En öppen och ärlig kommunikation tror jag kommer ge mest.

Lycka till

Vi är helt säkra på att det är äktenskapet vi vill ha. Annars skulle vi ju inte gifta oss? Jag har läst mycket juridik och socialspsykologi. Vi vet vad det är vi ger oss in på, för annars skulle vi inte ge oss in i det. Vi har bott ihop i perioder de senaste fyra åren sen sambon flyttade hemifrån, som vuxna. Även fast jag sen åkt hem och bott med mina föräldrar igen så har det inte varit så stor skillnad eftersom att mina föräldrar alltid har varit noga med att behandla mig utefter både min ålder men även personlighet och mognadsgrad. Vi kanske inte bodde tillsammans, men jag vill poängtera att jag inte kastades ut i vuxenlivet när jag flyttade hemifrån, som tyvär så många gör.
 

Tråkigt att ni behövt uppleva så mycket trista saker men man slutar inte växa och mogna bara för att man har genomgått svårigheter under unga år. Tycker fortfarande att 20 är väldigt ungt för att gifta sig och man behöver inte ha läst psykologi för att förstå det. Och jag håller inte med dig, tvärtom, är man tillräckligt säker på sitt förhållande så kan man vänta.

Det handlar inte heller om att leva ett typiskt ungdomsliv som du beskriver det. Finns 40 och 50 åringar som fortfarande festar och går på krogen, det handlar om TANKESÄTTET!

Vad jag menade med att visa respekt var att ni inte ska anta att de säger emot er pga att de är bittra över sina egna liv. Ge dem en chans att förklara sig istället till varför de känner som de gör. De är ändå din sambos föräldrar, att de protesterar kan vara utav kärlek och för att de inte vill att ni ska begå ett misstag.

Att vara vuxen innebär även att vara öppen för det andra människor säger och att ta till sig råd etc. Jag försöker inte vara elak eller negativ till ert förhållande, säger bara att ni fortfarande är väldigt väldigt unga.

Måste faktiskt hålla med här. Det kommer säkert att bli ni två men vänta tills ni bott ihop. Oavsett hur mycket man älskar varandra så är detta en utmaning. Helt plötsligt måste man kompromissa. Jag bröt upp med min ungdomskärlek vid 19 års ålder (var tillsammans i 5 år innan) efter att ha bott ihop 1 år. Så glad att jag avrådde honom från förlovning. Kärleken tog slut från min sida när vardagen trängde sig på (trots vårt tidigare otroligt starka kärlek á la "vi mot världen").

Det är väl självklart att det är TS ansvar, det är ju hon som ska gifta sig! Tycker inte riktigt det är din plats att säga att föräldrarna borde tänka om. Varken du eller jag är särskilt insatta i TS liv med sin sambo osv. Jag säger bara att de borde sätta sig ner och prata ut om detta med varandra.

Vad är det du inte förstår? Vi har tankesättet, eller också är det du som har en väldigt konstig definition på vad tankesättet är. Förklara gärna vad det är du menar, så att jag kan förklara. 
Och nej, man slutar inte växa och mogna, men man gör det betydligt fortare förutsatt att man reagerar på sätt sätt. Man är inte samma person när man är 30 som när man är 50 heller. Man slutar aldrig utvecklas, den bara avtar i styrka. Och om vi hållit ihop under den svåraste peioden av våra liv (både utvecklingsmässigt och de saker vi gått igenom) så är det mycket troligt att vi fortsätter utvecklas åt samma håll. Insikt, tillit och kommunikation är det som får ett förhållande att fungera. Inte ålder.

Jag har inte påstått att de är bittra över sina egna liv, det var bara en teori om att de applicerade våra liv på oss. Inget annat. Och råd vill vi ju gärna ha, varför skulle den här tråden annars ha skapats? Jag har alltid tagit råd av äldre personer, och det har inte heller med ålder att göra.

Vi är väldigt unga, men åh andra sidan är det väldigt vanligt att man skaffar barn i våran ålder. Jag har bekanta med barn, och även släktingar i min ålder. Min mor var lika gammal som jag när hon fick mig, och mina föräldrar är fortfarande tillsammans. Jag tycker faktiskt att du är väldigt negativ och du verkar ha bestämt dig för att det här inte kommer fungera, för att du inte kan se längre än till våran ålder. Och det är väldigt synd, för ett öppet sinne är något av det bästa vi kan ha som människor.

hej

jag vill inte vara en moraltant, jag vill inte på något sätt dömma dig/er för att ni vill gifta er MEN jag kan inte annat än känna att jag måste skriva till dig eftersom jag gifte mig när jag var 20år med min pojkvän (han var 24). då hade vi varit tillsammans sedan jag var 16.

Vi bodde ihop, hade hund ihop, jag pluggade och han jobbade. Vi levde enligt oss ett vuxet liv, inga party människor, för att vara helt ärlig skulle jag nog skrivit precis som du gjorde. mina föräldrar blev vansiniga när vi berättade att vi skulle gifta oss och efteråt kan jag erkänna att de bara triggade mig att tycka att jag var mer vuxen och visst kunde gifte mig och klara ett riktigt liv ihop med min kille. När bröllopet kom var det en fantastisk dag och alla var glada, även mina föräldrar, men idag kan jag inse det jag inte förstod då. Vi kände egentligen inte riktigt varandra, för vi kände oss som barn, inte som vuxna. Förstå mig rätt, när man är 16-20 år har men en mental inställning till livet (även om man råkat ut för trista saker, trust me, lever med en svår sjukdom) som är ung. 

Jag började jobba efter studierna och började göra karriär inom mitt område medans min kille var kvar på samma jobb som innan och slitningarna började eftersom vi började växa inte så mycket isär som ifrån varandra. vi älskade varandra men varandra som 19 och 23 inte 25 och 29. Vi skiljdes för 5 år sedan och det tog tid innan vi kunde prata med varandra igen och på något sätt kändes de som vi förstörde en fantastisk vänskap med att vi hade så brottom att gifta oss.

idag är jag förlovad med en underbar man och vi är stabila i våra egna separata liv, jag vet vem jag och han vet vem han är och tillsammans kan vi dela ett underbart liv.

Jag säger inte att ni inte är menade för varandra men i den unga ålderna kan det vara bättre att växa klart, bli egna människor på eget håll och njut av varandras uppväxt, det kanske gör ert band ännu starkare. Gifta sig kan man göra närsomhelst.

Hoppas du förstår vad jag försöker dela med mig av.

Mvh Någon som önskar att hon hade vågat bli vuxen på egenhand innan han gav sin hand till någon annan. 

Grattis till giftermålet!! :) Förstår att det är tråkigt att hans färäldrar reagerar på det sätt de gör. Förhoppningsvis så kanske "chocken" lägger sig och när de har fått tänka igenom det hela så kanske de återkommer med ett annat synsätt. Säkerligen så är de bara oroliga att ni förhastar er och vill säkert er inget illa...men jag förstår hur det måste kännas för din blivande och för dig!

Hur är de annars mot dig/er? Ni har ju ändå varit ett par ganska så länge så det är ju inget ni bara kastar er in i heller tycker jag!

Om ett äktenskap kommer att hålla eller inte kan man ju aldrig veta....det tycker jag inte har med ålder att göra. Att gifta sig vid 20 eller vänta tills man fyllt 30 tycker jag inte spelar så stor roll. Visst är man mer mogen och ser på saker på ett annat sätt men det behöver ändå inte säga något om förhållandet kommer att hålla eller inte.

Vissa skaffar barn tidigt i ett förhållande istället för att gifta sig och många verkar tycka att det är en mindre grej...det tycker däremot jag är bra mycket störra än att gifta sig! Fungerar inte äktenskapet så kan man fortfarande skilja sig. Ett barn är ett barn....det är inget man bara skiljer sig ifrån om det inte funkar.

Jag önskar er all lycka till och hoppas att dina blivande svärföräldrar lättar upp lite och faktikst kan glädjas för er skull!!
Jag tycker även att det är viktigt att ni faktikst pratar med dom om hur ni känner!! De kanske inte alls tänkte att det skulle vara så hårda mot er!

Lycka till! :)

Jag förstår absolut vad du säger, och jag vill bara säga att detta inte är ett beslut vi har tagit över en natt. Vi har länge och väl tänkt över detta, och hur vi gör om det inte fungerar. Givetvis har vi olika syn på livet beroende på i vilket skede vi befinner oss i det, men det beror inte enbart på ålder. Jag tar verkligen åt mig av vad ni säger, och jag vet att vi är unga. Men jag tycker också att det beror på hur man ser ett äktenskap. För oss är det juridiska fördelar först och främst, och det är väll därför man tar steget egentligen. Vill man bara visa att man hör ihop med ringar eller dylikt så kan man ju bara förlova sig, eller bara utbyta ringar ändå t.ex.
Detta är givetvis med reservation för religiösa anledningar, men det hör inte hit.

Jag inser att jag låter naiv till och från, men det tror jag att man ofta gör när man måste försvara sin ålder. Speciellt som ung. Vad du än säger så kommer du fortfarande vara din ålder. 

Vi har hursom tagit vårat beslut och bröllop ska det bli!
Jag undanber härefter fler kommentarer om hurvida man bör eller inte bör gifta sig i någon ålder, och ber er fokusera på det tråden var menad att handla om. Hur man ska hantera negativa släktingar inför ett stundande giftermål, oavsett hur gammal man är.