Bittra svärföräldrar

Jag och min sambo ska gifta oss. Inget konstigt alls, vi har varit tillsammans i fem år och bor ihop. Dock är vi 20 respektive 23 år gamla, och studerar. Men vi har ändå alla pengar vi behöver och vi har planerat detta i snart ett år, och det är fortfarande 4½ månad kvar.

Vi har hållit alltihopa hemligt för föräldrar, släkt och vänner, bortsett från mina två tärnor. I fredags skickade vi ut inbjudningarna, och vad händer? Jo, sambons mor ringer på måndagen och kontexten av det hon säger är att detta "inte är en bra idé, ni kan lägga pengarna på annat, res utomlands istället, ni hinner sen".

Visst, vi var beredda på en del sådant, och eftersom att hon var ensam om att säga så så tänkte vi inte mer på det. Tråkigt, men inte hela världen. Min mor ringde dagen därpå och var lite förnärmad över att hon inte fått veta något, men hon var ändå glad och pratade i en kvart om vilken klänning hon skulle ha.

Och så ringer sambons far idag. Samma reaktion som hos hans mor. "Hur i hela friden har ni tänkt det här? Varför gör ni detta? Det är för dyrt". Ja, och så vidare. Inte en enda fråga om hurvida vi ska ha borgerligt eller kyrkligt, ute eller inne, osv. Inte ens ett "jaja, men det ska bli kul ändå!" efter att sambon förklarat läget.

Detta resulterar i att min stackars sambo blir helt förkrossad. Vår bröllopsdag ska vara den bästa dagen i våra liv. Vi har tänkt på detta länge och det är något vi båda vill hemskt mycket. Och så får han inget stöd av sina föräldrar. För ärligt talat, ens föräldrars medtycke vill man ju faktiskt ha oavsett hur gammal man är när det är en sådan här sak. Hans föräldrar säger uttryckligen att detta är en dålig idé, och ingenting om att de ändå är glada för vår skull och accepterar läget. Ja, de bryr sig bara i grunden, men det är våra pengar och vårat val, lite positiva kommentarer kan man väll ändå vänta sig av ens föräldrar?

Jag har mina teorier om varför, men det är bara förklaringar och inga ursäkter för detta beteende. Deras äktenskap slutade i skiljsmässa efter småbarnsåldern, och jag tror att de applicerar sitt äktenskap på oss. Och dels så tror jag inte att de ser varken sin son eller mig som vuxna individer.

Hur ska vi hantera detta? Jag vill inte att min sambo ska vara ledsen inför vår stora dag. Och det vill inte han heller. Han känner inte att han kan prata med sina föräldrar, och jag vill inte göra det åt honom eftersom att jag inte vill sätta käppar i hjulet i min relation till hans föräldrar. Jag tycker att han bör prata med sina föräldrar, men det finns omständigheter som gör detta mycket svårt.

Hur hade ni gjort? Är våran irritation och besvikelse ens befogad?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-02-08 13:04
Jag undanber härefter fler kommentarer om hurvida man bör eller inte bör gifta sig i någon ålder, och ber er fokusera på det tråden var menad att handla om. Hur man ska hantera negativa släktingar inför ett stundande giftermål, oavsett hur gammal man är.

Anonym

Äldre 8 Feb 15:08

#31

Anonym skrev 2013-02-08 13:48:53 följande:

Läste i den här tråden imorse och känner bara att den svenska åldersnojjan nu tagit fokus ifrån det TS faktiskt frågar efter.

Visst är man ung när man är 20/23 och visst utvecklas man och visst dittan och datten.. Jag gifte mig själv som 23åring och har snart varit gift i 2 år. Mannen är ett par år äldre och jag valde att hålla det lite hemligt från alla i och med att jag visste vad reaktionen skulle bli.. PRECIS som den nu blivit i denna tråd. Jag kan inte förstå hur det är mer okey att skaffa barn som 20åring men inte gifta sig. Att skaffa barn är väl ett ännu större åtangande..

Jag planerar bröllopsfest nu, i och med att vi hållt det lite hemligt, och reaktionerna är helt annorlunda nu när jag är 25 år. Oj oj vad mer ok det är nu och vad alla är glada. Men jag känner mig precis lika mogen som jag gjorde för två år sedan.

Så nu till TS inlägg. Jag tror svärföräldrarna kanske bara är lite förvånade, delvis över varför ni har så "bråttom" och delvis över hur ni ska kunna finansiera det hela i och med att bröllop idag är bra buisness. Om detta är något ni verkligen vill, vilket det verkar vara, så kör hårt och låt folk tycka som de vill tycka, INKLUSIVE svärföräldrarna. Visst vill man att alla ska vara glada, men det är tyvärr lättare att se det negativa än det positiva. Ta en dag i taget och se till att ni får det bröllop ni vill ha. Ett tips är att gifta sig borgerligt och sedan ha en fest när man hunnit spara ihop osv (gjorde så själv nämligen).

Finns ingen här som har sagt att det är okej att skaffa barn, tvärtom, att det är ännu värre! Som någon skrev tidigare, man kan alltid skilja sig men har man väl skaffat barn så kan det aldrig göras ogjort.

pamjofre

Äldre 8 Feb 15:14

#32

Grattis till ertt giftemål!!

De där med svörföräldrar och släktingar är i många fall inte lätt. Personligen hade jag också blivigt ledsen och irriterad, oavsätt ålder, hur länge man varigt ett par, barn osv. är det ju upp till var och en när man vill gifta sig. Som du själv säger så är detta nog mest en reaktion på att svärföräldrarnas eget äktenskap gick i kraset. Kan tänka mig att det kanke kommer tankar från dig att det är dig sjkälv de har ngt emot. Förhoppningsvid är det inget sånnt, utan helt enkelt att de är giftemålet de eagerar på.

Kanske ska ni gemensamt försöka prata med dem (var för sig om de inte är vänner) att detta är ert beslut, och inget de kan ändra på, och att ni hoppas att de kan glädjas för er skull, efetrsom ni kommer att gifta er oavsätt vad de tycker och tänker. Alla kan ha åsiker, men att respektera andras val är en annan sak!
Lycka till!

Anonym

Äldre 8 Feb 15:14

#33

Så här är det: startar man en sån här tråd så får man räkna med att folk kommer att ge sina åsikter. Jag tror att det är pga er ålder som din sambos föräldrar reagerar som de gör. Om de var oroliga för er ekonomi hade de väl aldrig föreslagit att ni skulle ut och resa istället???

Tycker att du, TS, har väldigt tråkig attityd. Alla som skriver här, även de med sina moralkakor, försöker hjälpa dig på sina egna sätt. Man kan inte alltid uttrycka sig rätt och ibland kan det låta lite bryskt men så är det. Om du inte är intresserad av andras åsikter, varför starta en sån här tråd? Och om er ålder inte är viktig, varför ens skriva och berätta det för alla?

Ebbaa

Äldre 8 Feb 15:16

#34

TS, jag förstår hur du känner och tycker det är väldigt tråkigt att vissa i denna tråden valt att klanka ner än mer på ert beslut när du bad om råd för att hantera den kritik ni redan fått.

Jag tycker ni gör rätt att gifta er nu, eftersom det är det ni känner att ni vill göra, ingen annan kan lägga en värdering i om det är rätt eller fel för er. Min sambo och jag har nyligen bestämt att vi skall gifta oss, jag kommer vara 21 och han 22 på den stora dagen. Folk verkar ha en del åsikter om oss, precis som om er. Men jag försöker möta dom med kloka argument och visa hur jag ser på det hela, då kan dom tycka vad dom vill men slutar i alla fall tjata emot eftersom dom ofta kan i alla fall sätta sig in i hur jag tänker.

Min mamma sa "Ebba, du är gammal nog att själv bestämma vad du vill göra och jag säger inte att det är fel. Men vissa saker kanske man skall spara till senare i livet, kan det inte vara roligt att göra det när ni har mer pengar att tillgå?" varpå jag svarade precis som jag tänkte "jo, men om några år är det annat som ska kosta pengar, större boende, barn och bil. Just nu har vi inga ekonomiska måsten utan kan lägga våra pengar på precis vad vi känner" och även om hon kanske inte höll med så sa hon inget mer om det för hon förstod ändå hur jag tänkte..

Detsamma gäller en morbror till mig som sa "ja, men hur vet ni att det kommer vara ni?" varpå jag svarade "ja, hur vet men det när man är 30? hur vet du att du kommer vara med **** senare? det vet man ju aldrig." jag vet att min sambo och jag har varit tillsammans i 5 år och jag vet att vi har ändrats fruktansvärt mycket under den tiden men vi tycker fortfarande om varandra minst lika mycket som när vi träffades. När man är 50 kan man inte heller säkert veta om man kommer vara tillsammans föralltid, massa människor skiljer sig så man kan bara gå på vad man känner och tror på. Vissa förhållande håller genom allt, min mormor och morfar gifte sig när dom var 19, nu är dom 68 och lever fortfarande tillsammans..

Be din sambo förklara för sina föräldrar hur han ser på er relation och varför han väljer att göra det nu. Om dom inte förstår honom nog och fortsätter tjata är det bara att säga till dom "vill ni inte komma kan ni stanna hemma". Det kan göra ont att säga så men jag tror absolut att alla sunda föräldrar ställer om sig och glädjs med sina barn när dom förstår att det inte kommer blåsas av.

Anonym

Äldre 8 Feb 15:33

#35

Men det är väl ingen lösning heller? Att be sina egna föräldrar att stanna hemma och inte komma på ens bröllop? Har man väl sagt något sånt är det svårt att ta tillbaka och det kan leda till ännu mer problem längre fram.

Som andra har skrivit här tidigare, ge dem lite tid att smälta detta och prata med dem istället. Det här är kanske inget som går att lösa över ett samtal utan kommer att ta lite tid. Fokusera på det istället för att bara be dem att inte dyka upp på bröllopet!

Ebbaa

Äldre 8 Feb 16:17

#36

Anonym skrev 2013-02-08 15:33:15 följande:

Men det är väl ingen lösning heller? Att be sina egna föräldrar att stanna hemma och inte komma på ens bröllop? Har man väl sagt något sånt är det svårt att ta tillbaka och det kan leda till ännu mer problem längre fram.

Som andra har skrivit här tidigare, ge dem lite tid att smälta detta och prata med dem istället. Det här är kanske inget som går att lösa över ett samtal utan kommer att ta lite tid. Fokusera på det istället för att bara be dem att inte dyka upp på bröllopet!

Nej, givetvis. Precis som jag sa så tycker jag att TS sambo skall tala med sina föräldrar om det, och jag tror absolut att dom behöver tid men kände inte att jag behövde påpeka detta då så många andra redan gjort detta. Jag tror att det är enklare för föräldrar att förstå dock om man förklarar hur man tänkt (och kanske ATT man tänkt) än att bara låta tiden gå.

Givetvis skall man inte säga en sån sak till människor man tror kommer ta det bokstavligt. Absolut inte! Men om jag skall gå till mig själv så hade både mina och min sambos föräldrar förstått att ett sånt uttalande, i en situation där dom diskuterar huruvida man ska gifta sig eller inte (när det redan är bokat), är ett statement för att dom inte kan påverka det beslutet oavsett. Jag menar att i alla fall om jag hade sagt så till min mamma hade jag med det menat att de enda dom kan påverka är om dom tänker supportera det genom att glädjas åt oss och komma eller inte. Ingen jag känner skulle tolka det bokstavligt.

Och om TS tror att svärföräldrarna skulle tolka det så och välja att inte komma framför att glädjas åt dom så skall hon givetvis inte säga så!! Jag kan dock inte se ett senario (med någon jag känner) där föräldrar blir så bittra att dom faktiskt väljer att inte dyka upp på barnets bröllop.

Allis

Äldre 8 Feb 18:20

#37

Anonym ((trådskaparen)) skrev 2013-02-08 11:21:28 följande:

Och så ett svar till er alla som kommenterat att föräldrar aldrig ser sina barn som helt vuxna:

Givetvis är det så, och det är även lite åt samma håll när man har småsyskon så jag förstår känslan och tankegångarna. Jag har inga som helst förhoppningar på att de helt plötsligt kommer se oss som helt vuxna. Vi är realistiska, men problemet är ju egentligen det att man som förälder borde acceptera sina vuxna barns val i livet, och speciellt vid sådanahär saker. Detta är en glad händelse. Och även om de inte är jätteglada så kan man ändå visa lite hyffs.

Nja, realistiskt vore nog istället att backa ett steg och fundera på *varför* de resonerar som de gör. Ytterst få föräldrar gör och säger saker i syfte att skada sin barn. Bland de som är vettiga och visar omtanke kanske det inte alltid är så himla lätt att balansera omtanken på ett sätt som mottagaren önskar. Du tycker att de kan visa lite hyfs. Hur? Genom att le och hålla med när de tycker något annat? Tja, i vissa situationer i livet kan man ju göra det men om man verkligen tycker att ens vuxna barn håller på att begå ett misstag tycker jag att det är ärligare att säga det. Även om det ogillas av mottagaren. Sen kan man säga saker på olika sätt och det sätt dina svärföräldrar la fram det var väl inte världens mest genomtänkta eftersom det skulle trigga igång även den med minimala revolttendenser....*s*.

Fundera på hur du skulle vilja att det såg ut och hur ni ska agera för att nå fram till det. Lycka till!

Tooie

Äldre 8 Feb 20:23

#38

Jag tror de behöver vänja sig vid tanken helt enkelt.... och de får helt enkelt acceptera läget. För ni bestämmer och ni älskar varandra därför vill ni gifta er. Låt det gro lite... visa att ni menar allvar med detta. De behöver bara lite tid att vänja sig... åldern tycker jag inte spelar någon som helst roll i detta fallet.

dock anser jag att det kanske var lite dumt att inte säga något till sina föräldrar innan ni skicka ut inbjudningarna.... klart det kommer som en chock. och de är väl helt enkelt lite chockade...
hur skulle du själv reagera om du har en son eller dotter och så får du reda på att han eller hon ska gifta sig genom en inbjudan hux flux? Bara en liten tanke...
jag själv hade blivit lite ledsen om min son inte berätta för mig innan. varför?
jo för jag är faktiskt hans mamma... och jag anser att som förälder borde man få veta en sådan stor och viktig grej lite innan alla andra gäster.

jag tror det kommer ordna sig. Ge det tid...

lycka till och grattis! :)

Mustikka

Äldre 8 Feb 20:49

#39

Anonym skrev 2013-02-08 01:00:00 följande: