Bittra svärföräldrar

Fast, att man har varit med om jobbiga tuffa saker som tonåring/ungdom gör inte att man är "fullvuxen" vid 20, man fortsätter att förändra sitt sätt att tänka massor, säger det av egen erfarenhet och jag var med om riktigt tuffa utmanande saker i sena tonåren.

Du har aldrig bott själv, haft din egen lägenhet eller varit på egen hand. Du vet inte vem du är utan din kille, och det har med att göra att du bara är 20 år. Du flyttade från mamma och pappa hem till/ihop med din kille. Jag säger inte att detta är ett måste, men att leva ensam är en stor del i att lära sig ta hand om sig själv.

Hur mycket/lite man festar avgör inte vad man är mogen för och inte.

Jag vill verkligen inte vara elak på något sätt men när du skriver att du läst mycket juridik och socialspsykologi då börjar jag undra hur mycket du kan ha hunnit med om man tänker på din ringa ålder? De måste ju bara ha varit något år sen du tog studenten?
Jag menade dessutom att det finns väldigt många som vill ha ett bröllop men inte riktigt tänkt på att det är ett livslångt enagemang.
Om ni älskar varandra så mycket och är trygga i ert förhållande varför har ni så brottom? Varför kan ni inte vänta tills ni pluggat färdigt? Börjat arbeta och bott och levt ihop några år? Leva ihop och se om ni verkligen utecklas åt samma håll, att kärleken är samma sak och att ni vill samma saker om ett par år.

Vad man vill ha av livet kan förändras ofantligt från 20 -25. Jag tycker att det spelar mycket stor roll om man gifter sig vid 20 eller 30 år. När man är 20 är man fortfarande en ungdom, man har inte stött på vuxenproblem och man har inte riktigt utvecklats färdigt i vem man är och vad man vill ha ut av livet. Man har ju precis kommit in i vuxenlivet, tagit studenten och flyttat hemifrån.

"Jag undanber härefter fler kommentarer om hurvida man bör eller inte bör gifta sig i någon ålder, och ber er fokusera på det tråden var menad att handla om. Hur man ska hantera negativa släktingar inför ett stundande giftermål, oavsett hur gammal man är."

Som du kanske ser så anser de flesta i den här tråden att deras negativa respons rör er ringa ålder. Så vad är det egentligen du förväntar dig att vi ska svara?

Grattis till att ni ska gifta er! Jag tycker att det låter som att ni har funderat själva över om ni passar ihop och om ni har råd, så varför inte gifta sig. Det är väl inte större risk att man växer ifrån varandra i framtiden bara för att man gifter sig??

Iallafall så verkar det som att svärföräldrarnas argument mest handlar om pengar? Berätta för dem att ni har planerat länge, sparat pengar och att ni har koll på er budget. Ni kommer säkert att få minst lika roligt på ert bröllop som på en resa, som de föreslog =)

Jag känner ju såklart inte dina svärföräldrar alls men de kanske också blev överaskade av att inte veta om något innan de fått inbjudningarna, och tror att ni precis kommit på att ni ska gifta er till sommaren? I så fall kanske de bara vill att ni tänker efter en gång till (även om det är lite sent för det när inbjudningarna är skickade). Förhoppningsvis hinner de ändra åsikt innan bröllopet och kanske be om ursäkt för att de inte behandlar er som vuxna när de ser att allt gått bra till slut.

Jag tror att det absolut bästa är att ge svärföräldrarna ett tag att tänka över hela "händelsen" och se vad som händer. Det kan hända att de kommer att be om ursäkt. Om de inte gör det får ni väl ta upp det igen och förklara hur ni tänker. Särskilt eftersom ni verkar vilja gifta er av juridiska skäl så har ni ju en "anledning" (varför man nu ska behöva ha en anledning till det).

Och sen ville du inte ha några kommentarer om ert giftermål men jag tänker flika in lite ändå. I somras jobbade jag med en kvinna som är drygt 60 år. Hon förlovade sig med sin make vid 13 års ålder, de gifte sig när hon var 18 år och de firade sin 44:e bröllopsdag medan vi jobbade ihop. Jag fattar väl också att hon är ett undantag men det finns faktiskt de som är redo för ett äktenskap vid ung ålder. Sen förstår jag inte vad som är så hemskt med att vilja gifta sig, det värsta som kan hända är väl att man får skilja sig igen då?

För övrigt är jag fruktansvärt trött på den här anonymitetsfunktionen. Jag tycker att om man har en åsikt ska man våga stå för den eller vara tyst. Och det känns på något vis ironiskt att de som skriver under anonymitetens flagg är de som pratar om att man inte mognar förrän man är 30 - vilket jag antar att de vet av erfarenhet och därmed borde vara mer än 30 själva. I min värld är det inte moget att inte stå för vad man tycker.

Läste i den här tråden imorse och känner bara att den svenska åldersnojjan nu tagit fokus ifrån det TS faktiskt frågar efter.

Visst är man ung när man är 20/23 och visst utvecklas man och visst dittan och datten.. Jag gifte mig själv som 23åring och har snart varit gift i 2 år. Mannen är ett par år äldre och jag valde att hålla det lite hemligt från alla i och med att jag visste vad reaktionen skulle bli.. PRECIS som den nu blivit i denna tråd. Jag kan inte förstå hur det är mer okey att skaffa barn som 20åring men inte gifta sig. Att skaffa barn är väl ett ännu större åtangande..

Jag planerar bröllopsfest nu, i och med att vi hållt det lite hemligt, och reaktionerna är helt annorlunda nu när jag är 25 år. Oj oj vad mer ok det är nu och vad alla är glada. Men jag känner mig precis lika mogen som jag gjorde för två år sedan.

Så nu till TS inlägg. Jag tror svärföräldrarna kanske bara är lite förvånade, delvis över varför ni har så "bråttom" och delvis över hur ni ska kunna finansiera det hela i och med att bröllop idag är bra buisness. Om detta är något ni verkligen vill, vilket det verkar vara, så kör hårt och låt folk tycka som de vill tycka, INKLUSIVE svärföräldrarna. Visst vill man att alla ska vara glada, men det är tyvärr lättare att se det negativa än det positiva. Ta en dag i taget och se till att ni får det bröllop ni vill ha. Ett tips är att gifta sig borgerligt och sedan ha en fest när man hunnit spara ihop osv (gjorde så själv nämligen).

Jag har inte skrivit något inlägg i denna tråd, men reagerade faktiskt lite pa denna kommentar. TS är ju själv anonym, varför ska andra inte få vara det då om de vill? Om det är omoget att vara anonym (för att man enligt dig inte står för vad man tycker), gäller ju samma for TS.

Tänker som någon annan här över att de kanske känner sig besvikna över att ni inte har inkluderat dem i planeringen. Det skulle nog min mamma om hon bara fick en inbjudan utan att ha hört om det innan :p Hoppas att de bara behöver lite tid att smälta allt! Om det var min fästman skulle jag nog rekommendera honom att prata med de ensam, och försäkra dem om att det känns rätt.

TS:

Det tråkiga med er situation är väl att det hur man än vinklar det troligtvis är just de här sakerna dina svärföräldrar ser och fokuserar på. Därför kan det nog vara ett bra ställe att börja bena i frågan på dvs. hur du hanterar släktingarna beror helt på varför de ställer sig negativt till giftemålet och här verkar ju åldern faktiskt vara största stöttestenen.

Sedan kan jag tycka det är lite optimistiskt att välja att överraska med sådana nyheter och vänta sig jubelrop just när man VET att man räknas som ganska unga i sammanhanget.

Du säger att ni funderat igenom ordentligt och vänt och vridit på det, men DE har ju inte fått den tiden. Det är ett stort beslut och om det kommer plötsligt för dem så behöver de kanske lite svängrum för att vara oroliga och frågande, inte så taktfullt kanske men inte heller oförståeligt.

Ge dem lite tid och prata med dem om hur ni har tänkt och ha lite förståelse för deras erfarenheter och synvinkel även om ni inte delar den. Bara för att man lyssnar och tar till sig behöver man absolut inte ändra sig men det kan säkert hjälpa om de känner sig hörda.

Jag tänker även yttra det som är så tabu på BT, man kan faktiskt skilja sig... Handen på hjärtat så hade jag aldrig någonsin gift mig om situationen med skiljsmässor var samma som för bara hundra år sedan. Man kan aldrig planera för allt i livet, man kan aldrig lova något om hur man ska utvecklas och känna för resten av sitt liv.

Min (och min makes) synvinkel är att man genom att gifta sig lovar varandra att verkligen göra allt man kan för att hålla ihop förhållandet och kämpa om man stöter på svårigheter. Men vi är båda överens om att en lycklig skiljsmässa efter 20 år är bättre än att leva 50 år i ett olyckligt äktenskap. Naturligtvis är det inte målet, men livet går inte alltid som man tänkt sig.