Bittra svärföräldrar

Kan det vara så att de behöver vänja sig vid tanken? (Sen så kan det vara att de tycker ni är lite väl unga och uttrycker sig plumt.) Ge dem tid. Visst det är tråkigt att de reagerar och säger så där men det finns de personer som inte tycker att bröllop är är den bästa dagen i ens liv och att det till och med är onödigt (fast de borde ha vett nog att uttrycka det på ett icke-sådande sätt eller hålla tyst.)

Min egen mamma har en tendens att reagera högljutt negativt när hon blir överraskad. Bästa sättet att hantera henne är att förbereda, sen berätta. Avryta det negativa och förklara att det är sårande (helt enkelt inte diskutera saken alls). Men efter att hon vant sig vid tanken så brukar hon bli mindre negativ. Vet inte om det skulle funka för er dock.

Däremot är jag tveksam till om det är möjligt att de någonsin kommer vara jätteglada för ert bröllop, i din text ser jag inga tecken för att de skulle vara "sådana" personer. Tyvärr tror jag det bara är att accceptera att de tycker som de gör (men absolut inte att behöva lyssna på negativa/nedlåtande kommantarer. Sådant beteende ska stoppas så snart som möjligt).

På det du beskriver upplever jag det som att din sambos föräldrar är oroliga för att ni inte "lever ut" era ungdomsår. Kanske var det de som de själva missade och kanske ser som en stor anledning till att de till slut gick skilda vägar? Kan det kanske hjälpa om ni för en öppen diskussion med dem och tydliggör att ni inte kommer "lägga av att leva" som var så vanligt att man gjorde förr när man gifte sig? Sen kanske det kom som en chock för dem att de plötsligt fick inbjudan i brevlådan och kanske kände de sig lite åtsidosatta i era framtidsplaner?Vad gäller att föräldrar inte inser att man är vuxen kommer det nog vara så ganska länge. Jag är 28 och framförallt min pappa tycker fortfarande att jag är 5 år gammal   Hoppas allt går bra!  

Nu gissar jag hejvilt men det har säkert med åldern att göra. "Ni hinner sen" säger rätt mycket tänker jag. Ni var väldigt unga när ni träffades och hur länge kan man ha bott ihop när man är tjugo? Ett år? Föräldrarna är äldre, har en del livserfarenhet och ja, de ser er förmodligen inte som vuxna ännu - även om ni faktiskt varit det i ett par år :).

 

Min erfarenhet är att det tar tid för föräldrar att förstå att deras små gluttar är vuxna, självständiga individer. När jag födde barn var jag trettiofyra och min då sextioårige far hade inte kunnat sova för han var så nervös över "sin lilla flicka". Jaaa, vad ska man annars säga än att det är gulligt. I vissa avseenden kommer han säkert i hela sitt liv sig mig som sin lilla flicka och det stör mig inte lika mycket som det gjorde när jag var tjugo. Då var det viktigt att snabbt bli självständig och hitta egna vägar, kom han med synpunkter, förmaningar etc då så blev jag sjukt mycket mer irriterad än vad jag blir nu eftersom vår relation blivit mer jämlik med åren.

 

Gör förstås det ni tycker känns bäst för er men räkna med att navelsträngen lär hänga kvar under många år framöver :). Det är också något som inte är förunnat alla, att ha föräldrar som ida bry sig livet genom.

Dom tycker nog att ni är för unga och borde prioritera annorlunda - och det har dom ju sin fulla rätt att tycka. Vad känslorna bottnar i kan man ju bara spekulera i men det är ju ändå bra och hälsosamt att de frågetecknena kommer upp på bordet direkt. Sen kan man ju vara lite taktisk och säga ett litet grattis till att börja med.

Det är ändå ganska lång tid kvar till dagen D, och om dom inte slutar tjura när det börjar närma sig så får väl din m2b ta ett snack med dom och förklara att det är upp med mungiporna som gäller, vad dom än tycker om det.

Hej!
Jag är lite orolig att mina föräldrar kommer att reagera på liknade sätt eftersom jag kommer vara 21 när vi gifter oss (sambon är 9 år äldre). Hans mamma har uttryckt länge att hon önskar bröllop och barnbarn. Och de har hela tiden varit mer stöttande i vårt förhållande än min mamma (har ingen kontakt med far bara plastpappa som kom in i bilden efter 3 år) 

Mamma har hela tiden ogillat vårt förhållande och gjort mycket för att kunna förstöra för oss.  Hon fick barn och gifte sig ung.
Min mormor och morfar har dock varit väldigt stöttande och säger att de inte ka tänka sig en bättre kille för mig och älskar honom. 

Men vi ska inte låta deras tycke och kommentarer förstöra våran dag. Men jag tror det är som du säger där att deras äktenskap krashade och tror då att vårat också kommer göra det.

Du skriver själv i ditt inlägg "Dock är vi 20 respektive 23 år gamla, och studerar." Jag tolkar det som att du är medveten om hur unga ni är när det gäller äktenskap. Varför har ni valt att gifta er nu och varför inte vänta med att gifta sig till efter att ni har studerat färdigt? Jag förstår att din sambos föräldrars reaktion inte var det ni väntade er men allt det de har sagt behöver inte vara för bitterhetens skull. Tänk efter lite. Här är två människor som är äldre och har haft erfarenhet av ett äktenskap som har gått dåligt. De har säkert mycket att dela med sig av till er och förtjänar ändå lite respekt eftersom de är din sambos föräldrar.

Själv är jag 31 år gammal och ska gifta mig nu till sommaren. Och jag lovar dig att det är stoooor skillnad på min personlighet idag jämfört med när jag var 20 år gammal. Jag är inte ens samma människa som jag var då. Man tror att man har saker och ting klart för sig men så är inte fallet. När jag var 20 trodde jag att jag var jättekär i killen jag var tillsammans med då och att vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans. Men det tog slut och idag är jag lyckligt förlovad med världens underbaraste kille. Jag är äldre, mognare samt mer kapabel att fatta viktiga beslut och jag är glad att det aldrig gick längre mellan mig och mitt ex när jag var 20.

Sen undrar jag också varför ni höll planeringen hemligt? Kanske för att ni redan visste hur vissa kommer att reagera? Kanske för att ni innerst inne vet att ni är väldigt unga för att ingå ett äktenskap?

Att ni ska gifta er handlar inte bara om ett bröllop och huruvida man har råd att betala allt själv eller inte. Det handlar som sagt om en livslång förbindelse med många upp- och nedgångar och hur man hanterar dessa.

Mitt förslag är att ni sätter er ner med din sambos föräldrar och frågar varför de är emot att ni gifter er utan att ha förutfattade meningar och verkligen ta till er det de säger. Om ni verkligen älskar varandra och vet att ni vill ha ett liv tillsammans, varför så bråttom för?

Om du läser lite trådar här på BT så ser du att det är ganska många som tycker om att överraska sina nära och kära och inte berättar innan de skickar ut inbjudningarna. 

Det känns som att du försöker lägga över ansvaret på TS. Jag tycker man har rätt som förälder att reagera och ifrågasätta från början men sen har man ett stort ansvar också att stötta och glädjas med sina barn så dom borde bara tänka om.

Våra föräldrar satte nästan i halsen när vi berättade att vi hade en bröllopsbudget på 350 tkr. De gifte sig alla väldigt blygsamt. De tyckte vi skulle åka iväg och gifta oss på en strand. Why? Vi ville satsa utifrån vår ekonomiska situation (inte föräldrarnas) och i efterhand så kan ingen av dem säga annat än att bröllopet var en stor dunder succee (inte pga av pengarna men för att vi gjorde det i vår stil med massa roliga och smarta detaljer). Vi var tydliga med att det är vårt liv och våra pengar och oavsett vad som händeri framtiden så kommer vi alltid minnas den här dagen som en otroligt rolig upplevelse. Var tydliga med vad som är era prioriteringar.

Vi har dock inget intresse av att leva ungdomsliv. Vi tycker inte om att festa, går inte på krogen och har ett fåtal vänner som vi umgås med över en kväll med sällskapsspel. Resa är väll kul, men inget vi känner att vi vill göra nu. Och jag tycker ändå att det viktigaste är att vi inte blir bundna vid barn, ifall vi skulle vilja leva loppan ett tag. Det finns ju faktiskt inget som förändrar vårat sätt att leva i vardagen bara för att vi är gifta.

 Min sambo är klar 6 månader efter bröllopet, och vi har valt att gifta oss eftersom att det dels finns omständigheter som gör det mycket lättare för oss juridiskt så och dels för att vi vill detta, såklart. Som ovan sagt så är vi inte itresserade av ungdomsliv, och det tycker inte jag att man ska tvinga på folk. Givetvis visar vi dem respekt, vart har du fått det ifrån att vi inte gör det?

Givetvis är det stor skillnad ju äldre man blir, jag vet ju själv att jag inte är den person jag var för fem år sedan när vi träffades, och så har jag läst psykologi också. Vi har inte allting klart, men vi är så säkra vi kan bli på att i alla fall vårat förhållande är stadigt. Sen kan det ju ske saker under livet också, men det har inte riktigt med nutiden att göra, även fast man såklart ska veta om att det kan ske. Under dessa fem år har vi gått igenom mycket mer än vad de flesta par gör på 15 år. Depressioner, sjukdomar, 10 dödsfall, och framförallt så har vi vuxit tillsammans eftersom att vi har samma värderingar och samma syn på livet. Vårat förhållande fungerar bra, och vi är båda inbitna på att man måste jobba på sitt förhållande. 

Vi har hållit det hemligt för att vi ville överraska, det har absolut inget med vår ålder att göra. Det är väldigt vanligt att göra så, som någon nedan skrev här.

Vi har inte bråttom. Och det hoppas jag att du förstår utefter vad jag skrivit. Om jag dåfår kontra så; Varför vänta när man vet att det kommer hålla? Bara för att man ska bli äldre? Då är nog inte förhållandet så starkt som man tror.

Och så ett svar till er alla som kommenterat att föräldrar aldrig ser sina barn som helt vuxna:

Givetvis är det så, och det är även lite åt samma håll när man har småsyskon så jag förstår känslan och tankegångarna. Jag har inga som helst förhoppningar på att de helt plötsligt kommer se oss som helt vuxna. Vi är realistiska, men problemet är ju egentligen det att man som förälder borde acceptera sina vuxna barns val i livet, och speciellt vid sådanahär saker. Detta är en glad händelse. Och även om de inte är jätteglada så kan man ändå visa lite hyffs.