Vilken sorts komplimanger uppskattar ni mest?

Fröken Svensson. Skratt, skratt. Stark och rejäl det är nå´t att hålla i när det blåser, eler hur?

Ejnie: Jag känner precis som du. Visst är det kul att få komplimanger för någonting jag har skrivit, fotat eller målat, men jag *vet* ju redan att jag är bra på det och kan vara stolt över resultatet utan några komplimanger.

Min favoritkomplimang var när jag var ute på ett studentställe. Då var det en kille som sade att han hade sett mig dansa och jag såg så glad ut och att jag var så vacker när jag log -- sedan gick han. Komplimanger utan baktankar tycker jag alltid är finast. Häromdagen beskrev maken mig som en "riktig renässanskvinna" som har mer talang än någon annan han har träffat -- det var riktigt fint det också. :)

Ejnie: För mig är det precis tvärt om; varför skulle jag gilla komplimanger som jag inte kan ta som trovärdiga? :)

Instämmer med Eja! :)

Jag håller inte alls med, jag tycker att komplimanger för det som jag strävat efter är mycket mer värda än sånt jag inte bryr mig om, som utseende eller matlagning som jag vet att jag inte är nån stjärna på.

Hmm... Jag vet inte, jag. Jag tycker visserligen att det är roligt att få komplimanger för mitt skönlitterära skrivande, men jag vet ju redan att jag är bra på att skriva. Jag har fått höra det av etablerade författare, jag har vunnit tävlingar och jag har blivit publicerad. Behöver man mer bekräftelse än så?

Däremot kan jag behöva uppmuntran på andra områden, som jag inte behärskar på samma sätt. När jag började som musikskribent var jag helt plötsligt otroligt osäker på mitt skrivande, för att nämna ett exempel. Så jag gillar med andra ord komplimanger som stärker mitt självförtroende i sådant jag är osäker på -- inte sådant jag redan vet.

Självklart gillar jag att få komplimanger för mitt utseende men det är ännu roligare om någon säger nåt positivt om min personlighet.

Annars tycker jag det är kul när killar uppskattar att man är mer intresserad av "killgrejer" än "tjejgrejer".

/Liina

Men saken är just den att få komplimanger för konkreta saker som stärker de områden jag inte är lika bra på. Bli alltså gladare över "du har ett sånt vackert leende" än "du är så smart" eftersom jag har större självförtroende för hjärnan en utseendet men givetvis måste det vara trovärdigt...!

Jag har också större självförtroende för hjärnan än utseendet, men jag uppskattar mycket mer ett "Bra gjort!" från en examinator än vilken utseende-kommentar som helst, fastän jag redan är på topp när jag känner att jag klarar av något. Kanske reagerar jag så för att kommentarer om intellekt berömmer den väg jag valt i livet och säger att jag är på rätt väg. Dessutom säger de ju att jag är bra på något jag tycker är viktigt.

Beröm om utseende säger ingenting om mig mer än att jag får mer uppmärksamhet än jag vill ha, samt att de tycker att jag har en felaktig självbild. Dessutom _vill_ jag inte vara vacker, det ger bara låga förväntningar om intellektet.

eja,

jag tycker det mer talar om vilka värderingar du lägger på andra än vilka som _faktiskt_ läggs på dig... [Och jag är inte blind för fenomenet att vackra anses dummare än genomsnitts-snygga, men det gäller faktiskt fula också]

Alldeles säkert, men inget om mina grunder för vad jag antar. :)

[Och en himla massa andra grupper med, såklart och tyvärr.]