Vilken sorts komplimanger uppskattar ni mest?

Komplimangerna från barnen är de bästa för de är alltid 100% ärliga.
- Mamma när jag blir stor vill jag vara precis som du! :)

Annars är den komplimang jag skulle behöva mest just nu:
Bra jobbat!

Har varit på mitt nya jobb i snart 6 månader och inte fått en ända kommentar om hur de tycker jag sköter mig... Atmosfären här är rätt hård och jag skulle växa flera centimeter om jag fick höra att de tyckte de gjorde ett bra val när de anställde mig...

Jag känner precis som amiore, jag vill gärna ha specifika komplimanger. Av kollegor vill jag hellre ha beröm för mina prestationer än mitt utseende. Jag är inte på jobbet för att vara snygg, utan effektiv och kunnig.

Appropå komplimanger, de värsta komplimangerna måste vara de som man inte vet om man ska tolka som en komplimang eller en förolämpning. En gång träffade jag en mycket ytlig manlig bekant på krogen som innan bara sett mig i flyttartagen i skitig t-shirt. Nåväl, han kläcker ur sig "Wow, du ser ut som om du blivit omgjord av H&M". Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta... såg jag billig ut, eller? Tillslut insåg jag att han menade det som en komlimang...

"Det är så skönt att du är så smart!"
Sagt av min älskade apropå korkade medmänniskor.

Dels träffade det mina ambitioner, och dels var det så spontant.

På bröllopet g´fick jag höra en massa trevliga kommentarer av speciellt min mans kompisar. :) Några exempel var;
Du är ljuuuvlig!
Gift dej med mej istället! (på skoj förståss)
Sällan man ser en så vacker kvinna, måst ta tillfället i akt och krama dej!

Alltid intressant och roligt att få höra att hans kompisar också gillar mej..

En komplimang jag fick (som säker var fint menad) var att jag såg ut att vara en rejäl kvinna. Det var en äldre man som tyckte att jag såg ut att kunna ta vara på kompisens barn. Jag tycker inte om att vara rejäl.

ijkå

Jag har också fått en sån "komplimang en gång ("du verkar vara en rejäl kvinna"). Var väl menat men jag tog det inte heller som en komplimang...

Den finaste komplimangen min sambo ger mig dagligen är alla små sätt han visar att han älskar mig. Det innefattar allt annat han kan säga.

I allmänhet är det farligt att säga att jag är snygg eller vacker, för jag blir faktiskt förolämpad. Lite för van vid att okända människor utgår från att jag är korkad, så på sätt och vis känns utseendekomplimanger som om de är i brist på något bättre att säga. De finaste komplimangerna handlar om min kreativitet, mitt intellekt och mina ambitioner att vara en bra vän. Följdaktligen så kan jag bara ta komplimanger från de som känner mig, med någon definition på känner. :)

Apropå de olika saker som vi önskar bli komplimenterade för:

"Tala om för en intelligent kvinna att hon är vacker och en vacker att hon är intelligent"... Ligger mycket i det...

Själv är jag inte i behov av intelligens-komplimanger eftersom jag vet att jag är smart, men blir glad över utseende-komplimanger eftersom jag inte är lika trygg i att jag är vacker. Kanske är det tvärtom för nån annan?

Jag vet precis vad ijkå talar om. Hjälpte sýrran och hennes pojkvän att flytta för herrans massa år sedan, jag bar för allt vad tygen höll. Helt plötsligt utbrister syrrans pojkvän: "Jösses, vad STARK Du är!"
Det hördes på hela hans tonfall att han var riktigt förvånad!

Allvarligt, jag kände mig som en värsta ardennerhäst!

/Gnägg!

Oj. Jag tycker det är synd att bli lessen för komplimanger som stark och rejäl (som jag tolkar som pålitlig och kapabel i den situationen). Jag vill då inte vara svag och hjälplös i stället...