Varför är folk så osäkra?

Men herregud! Jag ber om ursäkt för anmärkningsvärt många tangentmissar! Hoppas det går att fatta vad det är jag menar...

Bra inlägg passionsblomman. Reflekterade inte över stavfel.

Det bottnar väl i den allmänna osäkerheten och rädslan över att inte vara alla till lags antar jag. Och lägger man på ovanan vid att arrangera stora fester och den där vanliga frasen att "allt måste vara perfekt" så tar det väl sig sådana uttryck. Men det är ändå konstigt för mig. 

Det jag funderar över är hur allt har förändrats på bara lite över tjugo år. Gifte mig ung första gången bara arton år. Planering inför bröllop var inte alls på den "nivån" det är idag. En stor orsak till detta tror jag handlar mycket om media, handeln och inflytande från andra länders seder och bruk. Det finns en större osäkerhet. Det finns mycket mer "måste" och "tabun" idag.. men även tror jag fler "annorlunda" teman. Bröllop är en helt annan sak idag..känns det som.

 

Det är samma som med barnuppfostran.. för ex min väninna- bra utbildning (gymnasielärare) mitt i livet 30 plus fick sitt första barn. När hon var mammaledig så sa hon till mig.. usch har aldrig haft så mycket att göra. Oki svarade jag vad gör du då..och hon började rabbla. Månd- babysim, tisd babypromenad o babysång, onsd -babymassage osv osv.. Jag sa stopp o belägg lite.. skrev upp alla saker hon rabblade = 10 aktiviteter / vecka. Barnet var fyra månader. Jag frågade henne- för vem gör du alla dom sakerna. Ja för sonen så klart, vill inte han ska tycka jag är tråkig. Men snälla du svarade jag- han är fyra månader- Du är centrum i hans liv. Du kommer att skapa ett barn som är överaktivt och bränna ut dig själv på köpet. Nu har hon inte alls så många aktiviteter.

 

Jag vill bara ha sagt att mycket i samhället är ändrat. Många influenser media och förståsigpåare- jag kan förstå att folk blir förvirrade och vill ha input. Men som TS säger så är det viktigt att lyssna på vad man själv önskar och känner är rätt. Men jag tror tyvärr att många är rädda för att göra fel- att det inte ska bli bra.

Du är nog inne på helt rätt spår

Och då det gäller barn har det blivit riktigt svårt att nå upp till förväntingarna från alla håll.
Vill man vara en bra förälder nu räcker det inte att man har ett barn som får äta sig mätt.
Det är så många olika förståsigpåare i samhället som står och pekar med sina pinnar.
Det är väldigt tråkigt, för många fina föräldrar känner sig misslyckade trots att dom är det bästa för sina barn.

Jag undrar också varför folk är så osäkra, men då syftar jag mer på trådar i stil med "Vilken klänning ska jag ha?" där något postar upp tre olika förslag som man får rösta på, ofta är bilderna på modeller och inte på tjejen själv. Jag känner bara "Vad tycker du själv?". Varför tycker folk att okända människors åsikt viktig i det sammahanget, speciellt när de inte har en aning om vem TS är eller hur TS ser ut? Klädkoder eller brudöverlämning är ju sånt där man kan vara osäker och vill få det "rätt" även om man får göra som man vill så finns det mer eller mindre vedertagna varianter. Men en vit klänning i relativt vanlig modell lär inte göra någon upprörd.

Sen förstår jag att det nog mest handlar om att få möjlighet att ventilera frågan lite eller att man vill ha bekräftat vad man själv tycker. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt.

Tycker inte det är det minsta konstigt att den som planerar bröllop är osäker och undrar hur man gör/vad som gäller/hur man brukar osv. Bekräftelse över de saker man redan har i åtanke är förstås också jätteviktigt. Ibland får man då en motsatt åsikt, vilket en del tar som bra input och vissa som kritik.

 

Men det verkar som många brudpar idag är yngre. Vi åttiotalister gifter oss nästan samtidigt som de första nittiotalisterna eftersom åldern sjunker. Och är man 20-nånting, hur många bröllop har man gått på i vuxen ålder som man minns nåt av och reflekterat över? Inte så konstigt att man känner sig osäker.

 

Sen är det ju det här som tagits upp innan, att dagens mode är att vara "personlig" och "göra som man själv vill". Det krånglar ju till det extra eftersom det faktiskt finns vedertagna tillvägagångssätt och traditioner i Sverige vad gäller bröllop. Och majoriteten av gästerna tillhör förmodligen generationen/erna över brudparet och förväntar sig att det ska genomföras på vissa vis som de är vana vid.

 

Därmed inte sagt att de inte kan acceptera nya sätt, men inte heller självklart att de gör det. Givetvis känner brudparet av detta och känner sig angelägna att passa in och "göra bra ifrån sig" samtidigt som man vill vara uniiiik och hitta på sånt som passar en själv. Det är bara mänskligt, vi är "flockdjur" och har ett behov av att passa in och få bekräftelse på att det vi gör är ok. Samtidigt som samhället idag fostrar oss till att strunta i det intuitiva behovet och "vara oss själva". Inte helt lätt att få ihop alla gånger och tror det är då dessa trådar dyker upp.

Om det ni säger är sant så är det verkligen en paradox. Den ökade valfriheten gör att folk är så nervösa att välja fel att de istället letar efter en norm som de sedan är rädda för att bryta mot. Vansinne?!?

I min värld så finns det väldigt lite måsten och tabun när det kommer till bröllop. Så länge gästerna känner sig bekväma och trivs. Jag undrar lite vad ni som säger att dagens brudpar uppfinner hjulet om och om igen syftar på? Jag har svårt att komma på exempel... 

Jag tycker inte det är något som är speciellt för just bröllop och bestyren runt det, eller förväntningarna på just den dagen. Precis som Anneli256 är inne på har det blivit en annan slags press på oss i ett samhälle där vi har större valfrihet-både ekonomiskt och moraliskt och också i fråga om vad vi förväntar oss att ett bra liv ska innehålla.
Samtidigt sänks vissa krav och förväntningar rejält och det har bla blivit väldigt mycket mer OK att rakt ut säga att man struntar i andra -ordet solidaritet känns ju tex inte särskilt 2012- vi städar inte och "gör oss till" för andra och tycker inte man måste putsa fönster och byta gardiner så värst ofta. Å andra sidan totalrenoverar vi istället hela huset och inreder oss sönder och samman. Hur mycket av det är egentligen av ett eget enormt intresse och hur mycket är för att andra ska se hur unikt speciell stil och härlig smak man har?
I en musikal jag såg för många år sedan fanns en textrad:
Alla kollar alla för att alla ska va lagom lika
Den har jag tänkt på många gånger genom åren. Både när jag hört folk prata om just precis sin favoritblomma och hur deras brudbukett ska se ut, och när jag sett inredningsreportage och vad folk valt för tapeter, färger och typ av golv genom årtiondena.
Visst är vi unika var och en av oss-men ens egen smak förändras och påverkas alldeles uppenbart av vilken tid vi lever i och vad som andra runt omkring oss gör och väljer. Mode, trender, nya rön, rollförändringar, politik...vi och våra val och åsikter påverkas av så otroligt många fler faktorer än vad vi kanske ens orkar bli medvetna om. Jag tror det är konstigare om man går genom livet tvärsäker mitt i allt vi ska göra, än om vi ibland känner oss något vilsna. "Hur gör man egentligen?"

Samtidigt är det ju viktigt att någonstans mitt i alltihop -åtminstone ibland-kunna hitta fram till svaret på Varför gör jag det här? Vem gör jag det för? Vad för slags "rätt" är det jag är ute efter.

För mig själv är det väldigt viktig att hela mitt liv inte bara blir en slags show där jag ska visa upp mitt lyckade jag och mitt fantastiska liv, för andra att avundas och applådera. Jag vill ha sanna möten med sanna människor och dela stunder av äkta närhet i så många sammanhang som möjligt. Och kunna stå för vem jag är och vad jag gör, följa hjärtats röst och gå min väg-utan att trampa ner andra omkring mig för att nå mina egna mål. Jag hoppas att jag och mitt liv ska finnas i ett sammanhang där jag får komma till min rätt såtillvida att min existens får betyda något och göra skillnad för någon annan. Jag hoppas att den kompassen ska kunna leda mig åt rätt håll när det kommer till alla möjliga slags beslut, från vagga till grav. Det är andra sags måsten och borden som blir kvar då, eftrsom mycket onödigt ältande går att helt lägga åt sidan till förmån för väsentligheterna.

Men många av de vedertagna traditioner som ett stort antal brudpar väljer bort vid dagens bröllop idag är i min mening inga "måsten" utan alldeles användbara redskap när man hanterar ett stort kalas. I vissa fall till och med en nödvändighet för att samtliga gäster ska känna sig bekväma och trivas.

 

Ta t ex klädkod och bordsplacering. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det upprepats att "sånt ska vi inte ha, vi vill ha det trevligt och avslappnat". Plötsligt kommer dessa förnämliga hjälpmedel (just för att hjälpa flockdjuret människan att känna sig avslappnad i en större grupp där ingen läser varandras tankar) under ljuset som några gamla mossiga måsten. Sen finns det förstås alltid individer som njuter av att skilja sig från mängden, men majoriteten i en större folksamling vill känna att de passar in och "gör rätt" i de sammanhang de är i.

 

På så vis kan det bli lite tokigt och hjulet får uppfinnas igen. Det är idag inte riktigt "inne" att ha ett väldigt traditionellt bröllop med alla de inslag som varit de senaste 40 åren. Man ska gärna göra lite tvärtom, det uppmuntras. Särskilt på ställen som BT. Och det är då osäkerheten kommer, eftersom det snart visar sig att de vedertagna traditionerna ofta är rätt fiffiga... Att låta 80 gäster äta utan bordsplacering är inte särskilt omtänksamt, inser man ganska snart. Fri klädkod blev inte heller så avslappnat, varken för den som kom i rutig flanellskjorta eller den som satt bredvid i mörk kostym, vit skjorta och slips. Det "högtravande" honnörsbordet kanske inte heller verkar så dumt när man inser hur ledsen svärmor blev för att hon fick sitta längre bort än som det "brukar va".

 

Det är att sticka upp halsen lite när jag påstår att dessa moderna tankar snart går ur modet och hjulet går tillbaka till det var det var, mer eller mindre. För dessa "måsten" var ju bara en hjälpreda.

1700tal-jag ställer mig bredvid och håller fullständigt med. Bra formulerat!