Jag ska gifta mig men vill bara dö!

Ja det kanske våre ngt jag pratar gärna med någon IRL men kan inte ringa, det går tyvärr inte. och så kanske min sambo får följa med de första gångerna.

Kan inte din sambo ringa åt dig?
Tänk på att inte dra ner honom, jag skulle råda att inte ta med honom på mötena. Om inte dina känslor bottnar i ert förhållande, men om det är du som ör ledsen så är det du som skall prata. Jag har sett killkompisar blir helt förstödra av att följa med sina flickvänner på terapi. De blev så deppiga att de själva började må riktigt dåligt. 

Hon mår nog dåligt utan att gå och undra över om hon "drar ner" sin blivande.
Det var nog inte menat så, men det var lite klumpigt sagt.

Om han känner att han inte orkar är det upp till honom att säga/avgöra det. Det är inte hennes sak att oroa sig över.
Hon ska bara bry sig om att må bättre.

Nä, jag menade vad jag sa, hon skall inte dra ner sin sambo. All respekt för att hon mår dåligt, men det är väl rätt illa att dra ner någon annan också. Det är väl inte säkert att han säger till, det kan ju komma smygande på honom också. Jag anser inte alls att det jag sa var klumpigt. Och jag hoppas hon bryr sig om sin blivande och inte bara bryr sig om sig själv. Hon skall gör allt hon kan för att bli bättre, jag sa bara min åsikt att jag tror det är bättre att gå själv. Man skall dela mycket som par, men inte allt. Tror jag iaf. Min åsikt. Jag har arbetat som beteendevetare i många år och sett många fall, kompisar och i arbetet, där folk har dragit ner sina partners i sin nedstämdhet. Och det är inte bra.

TS: sök hjälp om du känner att det är rätt. Du kan gå till en vårdcentral, börja där, då behöver du inte ringa. Mitt tips är att välja en privat, de har oftast kortare köer.  

Fast det TS sa vár att hon kanske ville ta med sin sambo de första gångerna, och jag upplevde det som att hon ville ha stöd i en för henne ny och obehaglig situation.

Naturligtvis så finns ju alltid risken att man drar ned de som står nära men det ska ju inte vara den främsta tanken för TS just nu. Hon bör göra allt hon kan för att få hjälp! Om det sedan innebär att få sällskap de första gångerna så är det inget fel i det.

Pojkvännen får ju också ta ansvar för sitt eget mående och jag tvivlar på att han skulle "dras ned" i en djup depression av att vara TS trygghet på ett första möte.

Om du som beteendevetare bara observerar dessa situationer utan att råda dessa pojkvänner att i sin tur söka stöd tycker jag är ett stort frågetecken. Det är ju inte alls något konstigt att man kan behöva stöd för att ge stöd så att säga. Många som har närstående som går igenom tunga upplevelser söker själv stöd och behöver någon att prata med.

Men om man är nere i en depression så är det sista man behöver tänka på att man minsann inte ska må så dåligt för då kan man dra ner sina närstående, det väcker bara onödiga skuldkänslor.

 

Oj ursäkta, det senaste inlägget var mitt råkade bara välja fel ruta.

Jag håller verkligen med.

Precis vad jag menar också.Vi har båda rätt till våra åsikter, som tur är =)
Min åsikt att du inte har respekt för att TS mår dåligt. Iaf ingen förståelse.
En person som inte vill leva längre ska absolut inte tänka på sin omgivning.
För att den inte ska bli en fara för sig själv och/eller sin omgivning ska den enbart fokusera på vad som får denne att må bättre.
Alla andra som älskar den här personen och anser sig bry sig om denne ska bara acceptera, stötta och finnas till hands. OCH har även ansvaret att själv bedöma hur mycket man kan/vill vara aktiv. Han är en stor pojke, förhoppningsvis.

Prata är bra, och jag är principiellt emot att man så ofta bara skriver ut piller utan att erbjuda samtalsterapi, men det är faktiskt inte fel att använda antidepressiva som en krycka under en tid. Psykologer kan inte skriva ut mediciner, och inte kuratorer heller. Så jag skulle ändå föreslå att du tar kontakt med en läkare (din sambo kan väl hjälpa dig och ringa) först och främst. Antingen via vårdcentralen (var väldigt tydlig med hur dåligt du mår, be din sambo följa med och stötta dig om du är rädd att du inte kan stå på dig ensam), eller via psykakuten om du känner dig riktigt desperat. Det kan ta tid att få en tid genom den vanliga öppenpsykiatrin, men det är inte säkert. Det är väldigt olika på olika ställen. Om du ringer (eller din sambo ringer med dig bredvid) och verkligen betonar att du mår så dåligt att du inte vill leva så tror jag de tar emot dig ganska snabbt. Ofta finns det akuttider just för såna situationer.

När man är deprimerad verkar allting hopplöst och omöjligt, och det kan göra att man inte kommer sig för med att söka hjälp, eller inte tror att det är nån idé för att man inte kommer att få nån hjälp ändå, men det är depressionen som färgar av sig på tankarna.

Det är jättebra att du har berättat för din sambo hur du känner. Nu kan han stötta dig i att få professionell hjälp, som jag tror du behöver. Lycka till!

Har du funderat på KBT? Det kan hjälpa dig med dina mörka tankar och hjälpa dig se saker på ett annat sätt. Stor framgångsfaktor för många. Du kan så klart kombinera med medicin om du och din läkare tycker det. Personligen tror jag inte på medicin, men det är bara min åsikt. Du klarar mycket mer än du tror.

VA? Skulle jag inte ha berättat? Va fan? Jahaa ja men nu är det gjort och jag känner mig lite bättre av att bara ha berättat och han är underbar och stöttar mig, han har alltid vetat att jag har socialfobi och vet vad jag har svårt för. Jag trodde man skulle vara öppen för varandra och inte dölja saker?

Ja KBT har jag gått på och det har hjälp massor, förut ville jag inte gå till skolan eller träffa människor. Nu övar jag fortfarande på ringandet och träffa nya människor vilket oftast går bra men i en del situationer behöver jag hjälp.

tack så mycket för er hjälp! 

Klart att du skulle berätta för honom, så att han vet hur du mår. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver och mår bättre så småningom. Många kramar.

Klart att du skulle berättat! Han måste ju ha märkt att du mådde dåligt.

Va bra att KBT har hjälpt. Hoppas du kan får hjälp av det i fortsättningen också.

Ta hand om dig! 

Jag skulle nog vilja säga att jag tror ganska mycket på medicin faktiskt. När jag mådde dåligt och fick tabletter utskrivet så var jag först väldigt anti, som om några piller skulle hjälpa att man har ont i själen liksom! På något sätt verkar dt "finare" att det är något man ska bearbeta och komma ut på andra sidan som en bättre och starkare människa osv... inte att man faktiskt har en brist i kroppen som gör att man blir ledsen. Men precis som att när man har ont i huvudet så orkar man inte t ex gå och träna för att bli av med spänningar som kanske är anledningen till att man fick huvudvärk från första början - så kan det ju vara så att man pga sin depression inte orkar ta tag i saker i sitt liv så att man kan bli bättre. Vad är det då för fel på att ta ett piller som gör att man kan börja fokusera på problemen i stället för på symptomen?
Det sagt så menar jag inte att psykofarmaka är den stora lösningen och sen blir det bara lalalala och fluffiga rosa moln. KBT är tex också jättebra, och det hjälpte mig också, men i mitt fall så hade jag nog inte pallat KBT från början, utan medicinering, och det är nog så det funkar för de flesta.

HAHAHAHA "lalalala och fluffiga rosa moln"...

On topic,
Nice att det funkade för dig. Piller/lösningar funkade inte alls för mig =/

Nej det är ju heller inte en universallösning det var det jag menade