Hur väljer man vart och hur man ska bo?

Vi köpte det hus vi bor i nu när vi bara varit tillsammans i ett år det här var det första huset vi tittade på eg inte seriöst innan vi gick hit men när jag såg det och sedan fick komma in kände jag att det här är det hus jag vill bo i och nu till sommaren har vi bott här i 17 år

Jag är uppvuxen på landet. Eller tja det är en sanning med modifikationer. Mamma och pappa bodde i hus tills jag var 4 då dom skildes och sen flyttade mamma, jag och brorsan till lägenhet.
Huset vi bodde i låg väldigt centralt.

Men farmor bodde på landet. På en gammal bondgård där grannen fortfarande hade kor, farmor hade höns och sen ställde mina kusiner sin häst där... Jag var där så mycket jag kunde under uppväxten...
Så jag har alltid haft en längtan efter landet. Jag gillar också lugn och ro. Jag tycker att det är så underbart med tystnad  

Men sen flyttade mamma till en stad 19 mil bort (och jag som var i början av skolålder kunde ju inte stanna kvar direkt, det var bara att följa med). Och då vart det lägenhet på heltid (förutom somrar och vissa lov då jag kunde vara hos farmor).
Jag har inte haft ekonomi att kunna bo i hus, varken ensam eller med något ex. Maken hade en liten bostadsrätt när vi träffades, och vi bytte upp oss till en större.

Han är uppväxt i villa, men på en liten ort så det är väl "landet" om man frågar de flesta. Så när en möjlighet uppenbarade sig för oss, och vi hittade drömtomten. Ett par kilometer från centrum, men med skogen vid tomtgränsen och rådjur, rävar och andra vilda djur som traskar runt här. Samt hästar i hagar 2- 5 minuters promenad bort. Så slog vi till... Nu har vi byggt hus tillsammans.
Ja vi byggdedet mesta av huset själva. Lite hjälp av makens pappa och ena bror, samt min bror. Men förutom att gjuta plattan, slå upp stommen och ytterväggar samt el och avlopp så har vi gjort 90% av resterande själva.

Vi bodde väldigt bra i vår stora lägenhet. El och vatten ingick. Väldigt bra bredbandsmöjligheter och tv-utbud.
Men det där med tystnad....

Njaa... Tåg på ena sidan av huset och genomfartsväg på andra sidan och rätt lyhört - så tystnad var vi inte bortskämda med. Snarare att få tassa på tå för att inte störa grannarna (som inte tassade på tå för vår skull )

För oss var det inte viktigt att bo i ett visst område eller att ha eget hus eller nära till vissa saker osv. Utan det som gjorde att vi bestämde oss var att när vi besökte tomten för första gången så kände vi att vi var hemma. Det var där vi skulle bo. Det var vi helt överens om 
 

Oj, 2år? Wow, vilket tålamod :) Det låter ju dock som att ni bor väldigt fint och bra till :) Kan tänka mig det faktiskt, att det är rätt kul att veta vad som döljer sig bakom allt osv. Min makes föräldrar har byggt två av sina hus och de är väldigt nöjda med det beslutet :) Jag vet inte om jag själv skulle ha just tålamodet till det :P

Hehe nja, en vettig bostadsrätt är nästan lika dyr som ett hus, så det går inte riktigt att göra så. Dessutom får vi inget lån, då vi bara har en inkomst. Tyvärr, vi har haft upp det till diskussion flera gånger, att kanske köpa en lägenhet. Dessutom finns det nästa inga bostadsrätter i den delen av stan vi vill bo i (det är hyresrätter och hus bara) för att dottern inte ska behöva byta skola och liknande ännu en gång. Här är det sådan bostadsbrist just nu, så det finns knappt något till salu heller, eller för uthyrning. Man ska inte heller räkna med att gå med vinst när man säljer heller och då känns det lite väl osäkert att köpa om man inte vill bo där väldigt länge. Vi har redan ägt 3 bostadsrätter och jag tycker faktiskt inte att det på något sätt var bättre än hyresrätt och just den där känslan, som många pratar om, att man betalar till sig själv.. den har vi nog aldrig riktigt känt.

Det finns sådana bostadsrätter här också, det är ju mysigt, men på hel fel sida stan. De är dessutom väldigt dyra, inte jättedyra i inköp, men hyrorna är.. ja, enligt oss uppåt väggarna. Kallhyror på 5000kr, så med värme, el, vatten, bredband osv och med lånet på det sedan, så är det helt enkelt inte värt det.

Usch, jag hatar detta med bostad. Vi har ju som sagt haft 3 bostadsrätter samt 4 hyresrätter och 1 hus under våra 6år tillsammans. Vi verkar inte kunna hitta rätt och det är jättejobbigt. Jag tycker alla andra verkar ha det så bra, de flyttar och köper och trivs och mår bra :P haha

Vi köpte hus ihop när vi hade varit ihop i ca 4 månader. Det huset renoverar vi nu och sen flyttar vi dit.

Vi är uppväxta i villa båda två (jag i pytteliten, han i en så stor att man nästan kan gå vilse) och känner att vi inte gillar lägenhet i en stad.
Dessutom blir det kanske höns och kaniner i framtiden och då är hus också att föredra

Vi har bokat en bostadsrättsvilla:) Vi vill bo i hus men min blivande har tummen mitt i handen och ingen av oss är egentligen intresserade av allt arbete en villa kommer med.. Sen vill vi känna den känslan att vi har vårt eget, att vi betalar till oss själva och kan bestämma hur vi vill ha det hemma. I den hyresrätten vi bor i nu är det rätt begränsat med valmöjligheter när det gäller färg/tapeter på väggarna och liknande. Så vi är överlyckliga att vi har lyckats hitta detta mellanting!

Men som du säger daniiel så är kostnaderna nästan desamma som i hus. Å andra sidan så får vi en liten "villa" hyffsat centralt som vi hade fått en villa för fast ytterligare nån mil utanför stan. Och avgiften vi betalar till föreningen går ju tillbaka till oss i slutändan ändå med reparationer och annat. Så det känns som att det kvittar...

Men med en inkomst så blir det tufft. Oavsett så ska ju pengarna läggas...

Mitt råd är nog att ha is i magen och ögon och öron öppna. Rätt vad det är så kommer ni att hitta just det boende ni vill ha. Och kanske när nih ar två inkomster också :) ni blir kanske lite låsta i ert letande just för att ni är begränsade i ekonomin just nu?

Lycka till!

Har exakt samma problem som TS.
Vi vet verkligen inte hur sjutton vi vill ha det. Hur ska vi bo? Var ska vi bo? Vad vill vi helst?

Just nu ledde senaste diskussionen till att vi helt enkelt ser var vi råkar hamna. Men det känns ju inte jättekul. Det är klart att vart man får jobb och vilken utbildning man går bestämmer lite över var man bor, men om man inte själv vet vart man vill så är det större risk att man inte lyckas ta sig dit, tror jag.

Just nu bor vi i en hyresrätt 6 minuter från centralstationen i östra Göteborg. Det är ett jättebra område verkligen rent "lägesmässigt", däremot kan man som vanligt vid bostadsområden där det finns ett systembolag önska lite mindre a-lagare 100 meter från lekplatsen och spårvagnarna låter och motorvägarna ligger bara en liten bit bort. Sånt som är JÄTTEBRA när det gäller att ta sig från A till B men som faktiskt får mig att känna mig instängd. Omvänd lappsjuka.

Vi har en lagom stor lägenhet för oss, 70 kvadrat, en tvåa. Jättebra såklart. Den kunde legat högre i huset, men den är fin och vi ska vara tacksamma som öht har ett förstahandskontrakt innan 30-snåret i Göteborg, det är det extremt många som inte har.

Men jag längtar hela tiden till något annat! Jag vill inte att det ska vara ett sånt projekt att gå en skogspromenad. Här bor vi så att vi kan åka till skogen kollektiv till och med, och det tar faktiskt inte så lång tid, men ändå - jag vill ha det ännu närmare.
Samtidigt vill jag inte sitta på ett hus på landet, särskilt inte när jag är föräldraledig, och vara helt isolerad från omvärlden.

Så vi funderar väl eventuellt på att bo i en stad, men en mindre stad. En stad där villaområden nära natur finns inom gångavstånd från centrum. Typ trollhättan, vänersborg, norrköping, linköping eller liknande.

Min värsta mardröm är att vi hamnar i Stockholm.