Hur ska jag kunna gratulera? Så unga

Alla berättar om hur lyckliga deras mor-/farföräldrar eller andra varit "trots" att de förlovade sig som hur unga som helst... Det är ju faktiskt inte särskilt relevant eftersom de inte är TS son med flickvän/fästmö. Är det så konstigt att man som förälder är orolig när ens barn fattar ett, kanske förhastat/nyförälskat beslut som troligen kommer att påverka denne resten av dess liv om det fullföljs? Det är klart att det är bra med solskenshistorier, men vad hjälper det TS? Hon känner antagligen sin son bäst...

Nej, det måste inte gå åt skogen och absolut kan det bli bra. Men i runt 50% av fallen så slutar ju svenska äktenskap i skilsmässa. Deras chanser att "lyckas" är alltså "bara" 50%, och de allra flesta föräldrar vill väl att deras barn ska ha hunnit utforska livet lite innan man stadgar sig och måste ta vuxna beslut på riktigt, och ett äktenskap är ju ett väldigt stort åtagande. Nu tycker jag absolut inte att man är ett barn när man är 20, men i dagens samhälle så klassas man oftast inte som vuxen heller.

Min syster och kille förlovade sig på nyårsafton efter drygt ett halvår ihop. Hon är 20 och han 22, men båda väldigt omogna och ingen av dem har några planer på att försörja sig själva på ett bra tag... Vi blev också informerade via facebook trots att hela familjen plus pojkvänner/sambos under jul och nyår bodde under samma tak. Inte så moget tycker jag... vi sa bara grattis - kul för er, och sen har vi inte pratat mer om det. Jag tror knappast att de kommer gifta sig inom de närmsta åren, om de ens är ihop då, så vi har helt enkelt inte tagit upp ämnet. De är förlovade för att vara förlovade, inte för att de planerar att gifta sig...

Om TS och hennes son har en dålig relation så kanske man inte ska bry sig om att det meddelades via fb. Om de däremot har en bra relation till varandra så hade nog jag också funderat över hur moget det var. Då känns det mer som en "skrytgrej", för åtminstone jag tycker att om det är något som är "seriöst" och där man faktiskt ämnar gifta sig så meddelar man sin närmsta krets personligen på något vis innan man talar om det för hela världen, så man inte behöver få veta det "bakvägen".

Jag tycker TS ska säga grattis och vara glad för deras kärlek (man måste inte nödvändigtvis bokstavligen uttrycka glädje över förlovningen, men någons lycka kan man ju alltid vara glad för), men prata lite försiktigt med sin son (utan att döma honom) om hur han tänkt sin framtid och så. Kanske har han faktiskt tänkt gifta sig med henne, men inte förrän om några år när de känner varandra bättre och har ett organiserat liv ihop.

Jag tycker dock inte man se på det riktigt sådär heller. När vi förlovade oss så var vi ytterst seriösa med det, vi hade tänkt gifta oss, vilket vi nu har gjort också. Vi valde dock inte att åka runt till våra föräldrar och berätta det muntligt. Vi berättade inget alls först, men jag tror att vi skrev det i ett sms efter ett litet tag. Övriga fick reda på det via facebook eller genom att fråga oss. Vi har väldigt bra relationer till våra föräldrar och står dom väldigt nära.

Känner ett annat par som valde att tala om för alla att de gift sig via facebook. De är också ett väldigt seriöst par och de har varit gifta i flera år nu.

Vad är det för fel på det egentligen? En förlovning kan vara seriöst menad även om man inte muntligt berättar det, för det är väl egentligen ingen annans ensak? Absolut, det är hans mamma och allt vad det innebär, men han är trots allt vuxen och har all rätt att förlova sig och berätta om det hur han vill, eller inte alls berätta det.

Fast berättar man det inte alls så tycker inte jag det är samma sak, då är det ju hemligt för alla - ingen behöver höra det bakvägen. Jag har ett bra förhållande med mina föräldrar, och de hade nog känt sig ganska oviktiga och besvikna om de fick höra från nån granne eller avlägsen släkting att jag förlovat mig bara för att de inte varit inne på facebook på några timmar. Och det är ju inte alla som lever sina liv dygnet runt där...

Jag tycker fortfarande att om man har ett normalt förhållande till sina föräldrar och syskon så berättar man det inte för dem endast genom en statusförändring på facebook. Det måste inte vara personligen i den bemärkelse att man meddelar det öga mot öga, men jag tycker man berättar det personligen, från mig till dig. Om det sen är öga mot öga, på telefon eller sms kanske inte är lika viktigt beroende på vilket sätt man normalt sett brukar kommunicera.

Det är ett fritt land, och ingen behöver någon utomståendes godkännande för att förlova sig. Det har ju inte heller någon rättslig betydelse på något vis. Men när man bara tillkännager det på facebook, även för sina närmaste, då tyder det (för mig) antingen på omognad och att det är en "skrytgrej", eller på att man faktiskt inte vill göra en stor grej av det, men då ska man kanske inte förvänta sig några översvallande gratulationer från sin familj heller.

Exakt det där var min tanke, att man inte vill göra en så stor grej av det. Det kan vara viktigt och seriöst för en själv, utan att man vill ta upp det med folk. Att då bara ändra status på facebook är väl inte så konstigt. Det är väl inte alls säkert att denna pojken och hans flickvän vill ha en massa gratulationer och stort ståhej? De kanske bara vill vara förlovade.

Att säga att det är omoget tycker jag inte nödvändigtvis behöver vara rätt faktiskt. Vi har ingen aning om varför han valde att göra så.

SKOJAR DU MED MIG!?

 

Varför i hela fridens namn ska han/dom kontrollera med föräldrarna först så dom är OK med det? Är man inte myndig i Sverige när man fyllt 18 år? Är det föräldrarna som ska förlova sig eller "barnen"?

Om föräldrarna sagt nej, skulle dom inte förlova sig då? Tycker det är mer respektlöst av TS att inte vara glad och låta hennes son fatta egna beslut hur hans liv ska se ut!

Och vem säger att man INTE är mogen när man är 20? När är man mogen enligt dig? Enligt mig finns det många 40+ som inte är mogna!

Om man ska be föräldrarna om lov att förlova sig så ska man isf kontrollera alla beslut man tar med dom först. När man ska missta oskulden, vilket jobb man ska ha, när man ska skaffa barn, vilken utbildning man ska plugga osv osv. Nej nej nej unga dam! En förlovning sker mellan två människor! Och ingen mer!

 

6 månader är väl lång tid att lära känna varandra på? över 180 dagar - 4320 timmar! Man hinner prata om mycket!

Jag och min sambo blev tillsammans när jag var 20 och han var 26, jag blev gravid 3 månader senare. Vi förlovade oss efter 7 månader och har nu varit tillsammans i 6 år och har två underbara barn, huslån, csn-lån och jobb. I sommar gifter vi oss efter 5 och ett halvt år som förlovade, lyckligare än någonsin!

 

Tror inte risken är större att dom skiljer sig i framtiden bara för dom valde att förlova sig unga eller tidigt!

 

Nä TS, mitt råd till dig är att skippa tjurandet, för förlovnigen är inget som du kan (eller ens ska) påverka och öppna istället ögonen för att se att din son är lycklig i sitt beslut och det borde göra dig lycklig!

En förlovning är inte ett åtagande som inte går att bryta, större åtagande är det att skaffa barn. Där finns inte retur rätt!

De ger ju bara exempel på att det är vanligt att folk förlovar och gifter sig när de är unga. Det är ett sätt att förklara och säga att hon inte behöver oroa sig. Det löser sig. Detta har inget med ålder att göra. Ett äktenskap kan gå åt helvete oavsett vilken ålder man gifter sig. 

Utforska livet... (Nu menar jag inte att "explodera" på dig, utan jag tar chansen att säga vad jag tycker när tillfälle ändå ges. )  Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn? 

Jag var 20 när jag fick mitt första barn. Graviditeten var planerad och han var ett högst efterlängtat barn. Något som samhället inte ville förstå för att jag var så ung (min dåvarande var 5 år äldre), vår omgivning accepterade vårt val och stöttade oss, det var mest alla okända folk som kom med fördomar. 

Jag hade inte fyllt i någon checklista, aldrig rest utomlands eller gjort något nämnvärt. Jag hade inget behov av det, det var inget jag ville göra. Jag ville ha barn och skaffa mina livserfarenheter genom att vara mamma. 

Jag var 22 när jag gifte mig första gången. De "utforskningar" av livet som hade tillkommit handlade om hur det var att se en underbar unge växa och lära sig saker, mammarelaterade saker.  Vid 24 kom mitt andra barn och livet rullade på. Jag tyckte att det var helt underbart att vara tvåbarnsmamma (det tycker jag f.ö. fortfarande ;) ). 

Det är nu, de senaste åren jag har börjat vilja göra saker som att semestra utomlands. Och det gör jag ju med mina barn! 

Vad jag vill säga med detta är att det är bara dumt att lägga över fördomen på våra barn. Fördomen om att man blir lyckligare och får ut mer av livet om man först åker till x antal länder, supa och k****a runt, inte tar något ansvar för sitt liv och sina handligar, innan man gifter sig och skaffar barn.

Det går alldeles utmärkt att skaffa sig livserfarenheter både som förälder och som make/maka.

När man är 20 är man vuxen och kan ta sina egna beslut. Efter sin egna mognadsnivå. Om det skiter sig, ja, då är man en erfaranhet rikare. 

 

Står det inte på facebook så är det inte sant. ;) 

Oj, så många svar det har kommit, tack för allas engagemang. Jag ringde igår för att gratulera, strax efter att jag skrev här, det var inget jag kunde dröja med förstås. Just i och med att jag tycker att det var alldeles för tidigt så var det nästan bra att det kom via FB, annars hade jag inte kunnat dölja min förvåning, och jag är inte säker på hur jag hade reagerat i telefon eller ett direkt möte. Nu fick jag chans att samla mig lite innan jag ringde honom. Men min man tyckte dock att de hade kunnat berätta det direkt, antingen genom att ringa eller besöka oss. Så han blev nog lite besviken på honom för det också. Jag vet att de är seriösa och som många här säger så är han vuxen och fattar sina egna beslut, men jag tror han var lite orolig för vad vi skulle säga. Han skulle nog medge om jag frågade honom att det gått lite fort fram. Jag tycker att vi har en nära och en bra relation, men det är förstås min syn på det hela.

Jag får tänka över lite mer vad jag ska säga när vi träffas och nu i telefon så frågade jag inte om det blir ett bröllop i år eller senare. Jag känner att det får de berätta i så fall. Men jag hoppas att man får en förvarning några månader innan så man vänjer sig vid tanken i så fall. Det är inte alltid roligt att bli överraskad. På ett bröllop vill man verkligen kunna glädjas och jag kommer att behöva tid för att vänja mig vid ett tidigt bröllop om det skulle bli så.

De bor ihop sedan ett par månader och jag tvivlar inte på att de är seriösa. Men jag vet själv att mycket händer i livet mellan 20 och 30 och att man känner sig mycket förälskad i början. Alla lyckliga äktenskap börjar förstås med förälskelse och de kanske är ett sånt par som är ihop efter 5 år och resten av livet, men det vet man ju inte nu. Ni som här har svarat att ni förlovade er unga och nu ska gifta sig är ju solskenshistorier, men det hör nog samman med att jag skrev mitt inlägg just här på bröllopstorget. Jag gissar att de flesta som inleder ett förhållande när man är 20 inte ar den man sedan gifter sig och skaffar barn med. Och som någon också skriver så slutar 50% av alla äktenskap i skilsmässa och förmodligen ännu fler samboförhållanden avslutas. Personligen tycker jag att det är skillnad att förlova sig och gifta sig när man har levt och bott i några år tillsammans och när den första förälskelsefasen har lagt sig så vet man att förhållandet klarade sig över till ett stadigare kärleksförhållande. Man vill väl bara vara förlovad och gift en gång? Sen blir det inte alltid så, statistiken talar sitt tydliga språk, men det är ju det man önskar när man gör det.

Hon är ett par år äldre och hon är mognare än han, jag känner lite att det är hon som driver på. Jag gillar henne jättemycket så det är inte själva förhållandet jag har något emot, men jag känner att de har så himla bråttom. När jag funderar över mig egen reaktion så bottnar det nog i att jag är orolig för att han inte ska skaffa sig utbildning och att de ska få barn inom en snar framtid (hon pratar mycket om det). Att plugga kräver sitt och det är mycket enklare att utbilda sig när man inte har barn.

Jag får helt enkelt ta ett snack med honom men vill helst göra det på tu man hand, så det får bli lite längre fram. Den första ”paniken” har väl lagt sig, för det var nog i lite panik jag lade ut det här. Den känslan jag har nu är att jag tycker att det ska bli lite pinsamt att träffa dem. Jag är inte en sådan person som skäller och bråkar och jag vill känna glädje med dem, men jag vet inte vad jag ska säga utom grattis faktiskt. Jag kommer nog att helt enkelt vara lite avvaktande när vi ses tror jag. Vår relation är viktigare än att jag ska bli arg på honom för detta, men jag känner också att vår relation skulle stärkas av att jag ändå är ärlig med min syn på saken och jag vill ju vara tillgänglig för honom om han vill ha råd av olika slag.

"Jag gillar verkligen inte det tankesättet. Folk vill utforska livet innan de stadgar sig, folk vill att deras barn ska utforska livet... Finns det någon checklista på saker man ska ha gjort innan man gifter sig och får barn? "

Varför är det så illa att önska att ens barn har möjlighet att utforska livet som unga? Det ÄR mycket enklare när man är ung och kanske jobbar utan att ha lån och familj att försörja och därmed kanske bättre ekonomi än man någonsin kommer få i framtiden.

Nej, livet är på intet sätt "slut" om man skaffar barn och gifter sig. Verkligen inte... Alla vill absolut inte resa jorden runt eller ens utbilda sig. Men risken att man avstår något man vill göra är avsevärt mycket större om man är bunden till någon annan, oavsett om det är en äkta make/maka eller ett barn, kanske pga att man inte kan flytta eller pga ekonomi. Jag tror inte det handlar så mycket om att man tycker att ens barn måste göra det som att man tycker att de ska haft chansen.

Om man ser till mina föräldrar t ex så vet jag att min mamma (som gifte sig väldigt ung och fick mig snart efter) så har hon hela sitt liv ångrat att hon inte gjorde mer saker när hon var ung och var färdigpluggad när hon skaffade barn, för då hade hon läst något helt annat (vilket hon gjorde när hon var 40 istället, men då hade hon vantrivts med sitt jobb i 15 år), och min pappa - som är många år äldre - pratar fortfarande ofta om det han gjorde i 20-årsåldern, som att jobba utomlands och leva studentliv (vilket inte måste innebära supa och knulla). De är fortfarande lyckligt gifta, och reser flera månader om året och har utbildning och jobb de trivs med, men deras upplevelser av t ex utbildning är helt olika...

Om man inte är bunden till något har man en större flexibilitet, det går inte att komma ifrån. Jag har flera vänner som tackat nej till jobb och utbildningar som de verkligen drömt om bara för att deras partner (inte gifta eller barn) vägrar att tillfälligt byta ort för att deras kärlek ska kunna leva ut sin dröm under en begränsad period. I flera fall har dessa personer blivit bittra och ångrat sig, och förhållandet har tagit slut för att man inte gett varandra utrymme att utvecklas.Det kan självklart hända oavsett, men är man gifta så är det ju ett mycket större beslut att fatta (hoppas jag iaf), att lämna den andra.

Jag har inte haft något längre, seriöst förhållande innan min sambo men antalet sexpartners kan jag räkna på min ena halva hand, och jag har iofs rest, men inget mer än vanliga semesterresor... jag har däremot haft flera  olika jobb i olika delar av landet som gett mig stor livserfarenhet, jag har pluggat på olika skolor innan jag valde ett slutgiltigt program och nu är färdigutbildad, har ett fast jobb och en stabil partner och vi ska ha barn i maj. Jag som inte är mkt för distansförhållanden t ex kan säga direkt att hade jag gift mig när jag var 20, då hade jag inte sett något annat än min hemstad, och det har gett mig så mkt livserfarenhet som jag har nytta av dagligen.

Att skaffa sig en utbildning ÄR mycket lättare utan barn, och barnfrågan verkar vara en fråga TS blivande sonhustru driver hårt. Jag hade haft mycket svårt att slutföra min utbildning med  barn. Jag hade en klasskamrat som hade ett litet barn, och hon lyckades iofs, men hon sa många gånger att hon önskade att hon pluggat klart innan hon blev gravid för nu kunde hon inte ge varken skola eller sin dotter full uppmärksamhet. Jag hade tufft att hinna med mitt förhållande och ett fåtal vänner som det var. Nu kanske TS som inte är intresserad av utbildning inom de närmsta tio åren eller så, då spelar det ju ingen större roll, men OM man har möjlighet att "välja" och man VILL plugga, då hade iaf jag valt utbildning före barn. Är man 20 så har man gott om tid på sig att hinna med både och...

Det verkar ju som att TS har en bra relation med sin son, och eftersom de inte berättade själva så kanske han hade lite på känn att mamma inte skulle tycka det var en bra idé, och innerst inne kanske han kände det själv med om han inte riktigt kunde stå för det - eftersom de tycks ha en relation där man in normala fall skulle berättat en sådan sak.

Jag tycker TS verkar ha en sund inställning till hur hon ska ta "snacket" men sin son och höra sig för hur han känner och ge honom lite input och kanske lite pepp att stå på sig för det han själv vill om han har en väldigt drivande flickvän. Om det är så att han själv känner att det går lite snabbt fram så kan det ju vara skönt att få lite stöd hemifrån, och känna att OM man vill ångra sig eller dra ut några år på giftermål och barn så FÅR man det. Att han ska göra som han vill, men att han måste känna att det är helt rätt för honom, och att han har fattat det beslutet själv och inte för att göra flickvännen nöjd.

Oh, vad lättad jag blir av att läsa det du skriver. Det är så skönt att få lite förståelse och man vill ju bara barnen väl både när det gäller arbete och kanske framför allt när det gäller kärlek. Jag tror nog att min son behöver lite stöttning för att välja att vidareutbilda sig, där satte du nog huvudet på spiken. Som det är nu så har han redan lagt några planer åt sidan som han hade för ett halvår sedan. Jag tycker att det är jätteviktigt med utbildning och när man är lite äldre så inser man också att det finns många saker att uppleva och även om barn är en gåva så passar det ibland bättre eller sämre att få dem (om man kan välja), även för barnens skull. Men jag ska prata med honom så jag vet lite mer hur de har tänkt. Min andra son blev väldigt överraskad också, han tyckte också att de kunde väntat tills de varit ihop lite längre tid. De har en bra relation, men är väldigt olika. Han kanske också kan ge lite råd och vägledning. Det är ju också så att även om man är 18 år och myndig så är det ju inte säkert att man är vuxen att fatta alla beslut på en gång. Alla kan behöva råd och vägledning och om man som förälder kan erbjuda det på rätt sätt så tycker jag att man ska göra det.